Värsta kriminella förorten till Paris

Olivier Norek   

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain.

Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella.

Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med Noémie Chastain, egenartad både som kvinna och kommissarie – introducerade Norek i Sverige.

Att ”Kod 93” inte handlar om henne och inte heller är lika spretig och spräcklig blev först en liten besvikelse.  Istället inleds en trilogi med polisen Coste, utredningschef på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis, där landets flesta och grövsta brott begås.

”Kod 93” är en fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att liket på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod. Det blir en speciell utredning, särskilt när det kommer brev till Coste om olösta fall och försvunna rapporter.

Frågan ställs: korruption inom polisen?

Olivier Norek är också en skicklig persontecknare, inte minst vad gäller kvinnor.

Vilken suverän skildring av Johanna De Ritter, ny i teamet, 180 lång och rakryggad som en soldat! Hon visar sig vara något helt annat än vad de manliga kollegerna inbillat sig.

Bengt Eriksson          

Publicerat i Gota Medias tidningar

Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

Ett kärleksgräl med världen

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Äntligen! Efter sex års väntan kommer den sparsmakade författaren Ola Nilsson med en ny bok och förväntningarna var skyhöga när jag började läsa ”Vittring”. Hans senaste bok, ”Isidor och Paula” från 2015, var fantastisk och jag förväntade mig något i liknande riktning; alltså en intelligent parafras där något klassiskt överförs till nutid, men blev allt mer förvirrad på vägen bland bokstäverna som inte alls ledde upp mot den topp jag trodde jag var på väg till.

Besvikelsen gick snabbt över när jag insåg att vandringen ledde fram till en helt annan höjd; i sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och som ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll.

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal; han finns nästan i botten i den lokala flockens hierarki.

Sigrid har möjligen en framtid, hon har en bra pappa, är duktig i skolan och har just fått antagningsbeskedet till gymnasiet i Östersund. Hon ska lämna byn till hösten men mensen är fem veckor sen och hon vet inte hur hon ska hantera en graviditet, är inte riktigt säker på om Ilian verkligen är pappan.

Ilian har ingen framtid, i alla fall kan han inte se den själv, hans mamma kämpar på med ett lågavlönat jobb på macken, men hans pappa super bort alla möjligheter. Ilian betraktas av sig själv och andra som en looser men det finns i alla fall en som står under honom i hierarkin och när denna lilla tröst hotas går han under; Sigrids nakna kropp är det enda som kan dämpa depressionerna.

Under några heta sommardagar skruvas spänningarna i byn upp och Sigrid och Ilian rör sig långsamt men säkert mot en katastrof.

Det finns många fler som vi får möta i denna berättelse. En av de mest intressanta, utöver huvudpersonerna, är Sven Johnsson som blivit utesluten från den lokala Pingstkyrkan för att han tror för mycket. Han brottas med mycket, inte minst med en känsla av att han har en skyldighet att försöka rädda Sigrid från den katastrof hon är på väg mot, han känner sig som en ”Paulus i Hammerdal” men samtidigt villrådig. Något han verkligen lyckas ge Sigrid är skam.

Alla är på olika sätt delar av flocken, inte enskilda och sedda människor: ”Bara för att hon stirrar på dig, betyder det inte att hon ser dig”.

Som tidigare i författarens skrivande finns här mycket våld, mycket sprit, mycket trasighet; det är en brutal värld som människorna ska försöka navigera i: ”Att vara fångad i en lek som man en gång börjat leka utan att förstå att det var en lek man måste leka till slutet”.

Titelordet syftar på flocken som får vittring på den svagaste för jag att jaga och förgöra. Det är också det vi får uppleva, på olika sätt, bland människorna i Hammerdal.

Men här finns också en mycket större berättelse i bakgrunden. Det här är en författare som kan sin Platon, den stora antika filosofen som föraktade sin samtids samhälle, den Atenska demokrati som han menade var ett pöbelvälde, en ”mob rule” för att använda ett vanligt engelskt uttryck. Alltså den folkmassa som enkelt kan förföras av opinionsvindar åt olika håll. Mot det ställer han sin utopi, sitt idealsamhälle, som styrs av en elit, som har en enda sanning, ett transcendent förnuft. Detta gör hans tänkande mycket populärt i Romarrikets utveckling och inte minst i den senare utvecklingen av deras statsreligion, kristendomen.

Motsatsen gäller för Aristoteles som helt försvinner från europeiska språk och förvaltas på arabiska innan han får en stormande come back i Europa 1000 år senare.

Den här frågan är aktuell genom hela historien, inte minst för James Madison i USA och Emanuel Joseph Sieyès i Frankrike, som på 1700-talet parallellt utvecklade det representativa system som vi långt senare kom att beteckna demokrati. Det var viktigt för dem att undvika riskerna för pöbelvälde, att hitta en modell som garanterade att ”de bäst lämpade” hamnade vid makten, men det är inget som med Aristoteles klassiska typologi skulle kunna kallas för ”demokrati”, hos honom skulle den betecknas som ”aristokrati”.

Frågan är lika viktig i dag med framväxande populistiska massrörelser i många länder som inte minst drivs av hat mot olika typer av eliter.

Och frågan är viktig i det Hammerdal i mitten av 1980-talet som Ola Nilsson berättar om i sin nya bok. Något av det mest imponerande i hans berättande är att han aldrig försöker komma med enkla svar på svåra frågor; han hjälper oss att vandra runt i en komplexitet och betrakta världen från olika håll. Visst Platon hade rätt, det finns stora faror i flockvälde, men Platons enkla svar erbjuder inga lösningar, inga sanningar.

Det existerar helt enkelt inga enkla sanningar. Tillvaron är per definition något osäkert, något som inte är utan hela tiden skapas, något som kräver ett ständigt samtal om alla dessa viktiga frågor som inte har svar och den enda kloka väg som existerar är att finna trygghet i denna osäkerhet med en respekt för människor, med en glädje och tillit inför olikhet; det är det ”svar” som Ola Nilsson erbjuder och jag älskar honom för det.

Ola Nilsson. Foto: Sofia Runarsdotter

Varför ger han ut så få böcker?

Det är en fråga som jag inte kan svara på, men försöker ändå. Ola Nilsson är svårgooglad, dels på grund av att han har ett rätt vanligt namn, dels för att han knappt förekommer i media, sociala eller andra. Men det gör mig nyfiken så jag ger mig på en del osäkra gissningar utifrån det lilla jag kunnat ta reda på.

Han är född 1972 i Kiruna och tillbringade en del av uppväxten och skolgången i jämtländska Hammerdal, byn som han återkommer till i flera böcker. I samtal med de flesta författare finns en historia av bokslukarbarn, människor där språk, läsande och skrivande var viktiga frågor från unga år. Så var det inte alls för Ola Nilsson som gick ur skolan med usla betyg, kunde knappt läsa. Först i sena tonår hittade han fram till litteraturen, främst klassiker, blev gripen på allvar, och fram kom en självbild som författare, just då tämligen orealistisk.

Nära klassisk litteratur finns filosofin och det är det ämne han började läsa på universitetet sedan han flyttat till Stockholm. Det engagerade honom mycket, bland annat lärde han sig tyska bara för att kunna läsa tyska filosofer på originalspråk, bara det väldigt imponerande för en ung man med hans bakgrund. Han höll på att skriva sin doktorsavhandling om Nietzsche när han bestämde sig för att lämna akademin.

Han kom fram till några insikter. Det akademiska är ett undersökande av världen men det är inte det konstnärliga som är ett skapande av världen. Filosofin kan lära av det konstnärliga, men motsatsen gäller inte; det konstnärliga skapandet har inget att lära av akademin.

Han blev i stället tunnelbaneförare i Stockholm (återkommer i Isidor och Paula), en typ av jobb som gav honom försörjning och samtidigt utrymme för att fokusera helt på det konstnärliga skapandet, på skrivandet, sju dagar i veckan. Min gissning är att han, till skillnad från de allra flesta författare, skriver för att skriva, inte nödvändigtvis för att bli läst.

Han debuterar först vid 34 års ålder 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995–2005 och det är först sedan han blivit kontaktad av lilla Hammerdal förlag där han också gav ut Nattbete 2007.

Han slår igenom med trilogin HundarnaÄnglarna och Kärleken gömmer minnet som ges ut 2010-12 på stora förlaget Natur & Kultur, en mycket speciell 1900-talshistoria med geografiskt centrum i Hammerdal som handlar mycket om relationerna mellan gruppen och den enskilda människan, om kampen för att bryta sig loss och konsekvenserna av det.

I den tredje delen av denna trilogi finns ytterligare en pusselbit som kanske kan bidra med svar på den inledande frågan. En av de som brutit sig loss från byn är författaren Mirjam: ”Att skriva var för Mirjam ett sätt att ge mening åt ett liv som hon annars fann meningslöst. Men så hade hon blivit publicerad. … Hon tyckte att hon hade förlorat en av de få värdefulla sakerna i sitt liv, kanske det enda värdefulla, till människor som antingen var vidriga eller odugliga, oftast både och.”

Det lär delvis vara inspirerat av den amerikanske författaren John O’Brien som publicerade en enda bok under sin livstid, Leaving Las Vegas från 1990, och som begick självmord när han fick veta att hans roman skulle bli en storfilm med Nicholas Cage och Elisabeth Shue i huvudrollerna.

Isidor och Paula från 2015 är en underbar parafras på den antika myten om Orfeus och Eurydike och gav ännu mer uppmärksamhet, bland annat fick han då Svenska Dagbladets litteraturpris, och min gissning är att det för denna författare finns en konflikt mellan framgång och konstnärligt skapande.

Jag har sett honom med förtjusning citera Torgny Lindgren: ”Man blir författare för att man vill slippa tjäna pengar.” Med det avser Ola Nilsson inte en vilja att vara fattig utan en vilja att få vara ifred med världen så att det finns ett utrymme för skapandet.

Så kanske är det just framgången 2015 som är förklaringen till sex års tystnad och att han under 25 års skrivande bara givit ut sex böcker innan vi nu får läsa den sjunde? Den jag kommer att tänka på som jämförelse är en annan av mina favoriter bland dagens författare, danske Peter Høeg, som bara kommit med nio böcker på mer än 30 års skrivande och som under en tioårsperiod helt försvann.

Under den här perioden har Ola Nilsson bland annat också översatt John Williams biografi Augustus om den romerske kejsaren som härskade vid tiden för Jesu födelse, en bok som kom på svenska 2017.

Hela detta avsnitt är baserat på ett tunt underlag, det är mycket möjligt att jag har fel om en del, men även om jag naturligtvis har respekt för författarens önskan om att inte vara särskilt publik så är jag ändå så pass nyfiken att jag försökt få fram en del om den av samtidens stora svenska författare som sannolikt är den mest anonyme.

Ta vara på detta sällsynta tillfälle och läs Vittring! (Rubriken på denna recension är ett citat från författaren själv som jag tycker säger något om hela hans författarskap.)

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Vilka är vi, egentligen?

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Klas Ekman är också, beroende på hur man räknar och hur noga man är, en av 2020 års debutanter inom deckare och annan krimi.

Han har tidigare skrivit flera artistbiografier men ”De kapabla” är hans första skönlitterära roman: en thriller med något prefix, vad det nu ska vara. Kanske samtids- och/eller livsthriller?

Eller vardagsthriller, hur konstigt det än verkar när man läser romanen. Men händelserna i ”De kapabla” utspelar sig ju i vardagen. För och hos romanens personer, för och hos var en och oss som läser.

Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” jag och du skulle visa oss vara om detta hänt oss, om något liknande faktiskt händer oss.

Jag drar mig för att referera något som helst ur romanen. Klas Ekman berättar en historia där varje händelse är både viktig för historien och förändrar den. Det går inte att avslöja ett dugg, nästan.

Men något lite, ändå. Jag håller mig till det som förlaget avslöjat i omslagstexten och pressutskicket.

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har nu ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans,

Johan anar ingenting men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen.

Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv i grunden. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Deras arbeten och äktenskap, barnen. Deras vardag och hela livet. Deras mående.

Livet – liven – faller som dominobrickor, en efter en. Utan att de verkar kunna förhindra och stoppa det.

Otäckt, ja, det är otäckt. I alla fall får jag hela tiden känslan, om det var jag. Vad hade jag gjort, om det varit jag? Hur hade jag handlat? Går det att veta, i förväg? Hur man reagerar i en plötslig situation.

Klas Ekman berättar så att det som händer händer när det händer, om du förstår. Han berättar med en sådan närhet att det känns som att varje bricka faller just när den faller. Som om det förra fallet leder fram till nästa – och så faller ännu en bricka.

Blev det klarare?

Han berättar i livstempo, i naturlig tid. Skrev han i naturlig tid? Just när något mer och annat skulle hända, när ännu en av livets dominobrickor skulle falla, just då kom han på vad som skulle hända i Johans och Annas liv – och skrev det.

Det får ”De kapabla” att bli en mycket spännande thriller. Oroande och alldeles för trovärdig. Romanens personer visar sig ha många fler sidor, nyanser och skikt inom sig än vad som någonsin synts på ytan. Fler än de själva kunde ana.

Hur många – okända – sidor, nyanser och skikt har du? Har jag? Vilka är vi, egentligen?

Bengt Eriksson

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggs poetiska fredag

Tankar och funderingar om livet och världen, Kristus och Gud någonstans, allt noterat och nedtecknat i än prosalånga meningar och än poesikortare rader. Så var min upplevelse av Cecilia Perssons diktsamling ”Allt som brinner upp i ett avsked” (Ekström & Garay). Det är så jag gör, diktar hon, sätter på en låt av Coldplay och låtsas att allt är bra…

———————————————–

Smärtsamt, starkt och direkt, omöjligt att värja mig, fast jag är man och hon är kvinna, och diktar om sig, som kvinna och snart mor. Danskan Cecilie Linds diktsamling ”Mitt barn” (Ellerströms; övers: Jonas Rasmussen) är en mammas skriande dagbok. Den inleds, före födseln: jag hotar med att ta mitt liv / i hopp om att få ett kejsarfött barn / epiduralblockad / PLEASE / skriker jag / men…

———————————————-

Blodrött och som av skinn är omslaget till Mattias Alkbergs diktsamling ”Med rätt att dö” (Teg Publishing). Samma blodröda färg, som det sjudande och svalnande livet, har hans poetiska prosa, snarare väl än dikter, från och till den återkommande rubriken ”Krossa kapitalismen” och där emellan ”Tungt men lätt” och ”Ensamheten”. Han diktar och frågar – Hur kan allt det här inget väga så mycket. – med punkt, inte frågetecken, efter orden.

Bengt Eriksson

Tidigare i Ystads Allehanda