Jenny jävla kärring, lämna sitt barn

När skrev Henning Mankell som bäst? Vilken bok är hans bästa? En Kurt Wallander-deckare eller någon annan roman?

Att det fortfarande diskuteras, nu senast startade en diskussion på Facebook om romanen ”Danslärarens återkomst” (2000), också en deckare men utanför Wallander-serien och med miljö från Härjedalen, säger väl något om Mankell som författare, om popularitet och storhet.

Själv tycker jag att Henning Mankells vuxna barn- och ungdomsromaner om pojken Joel från Sveg och Härjedalen är och förblir det bästa han skrev, kanske för att han i den bokserien kommer så nära sig själv, sin egen uppväxt just i Sveg.

Och som alltid, bra romaner för yngre är också bra romaner för äldre. De blir vuxen- och ungdomsböcker. Så är det verkligen med barn- och vuxenserien om Joel.

Såväl böckerna om Joel som ”Danslärarens återkomst” är fortfarande tillgängliga som pappersböcker men finns nu också som ljud- och e-böcker.

***  

Henning Mankell

Resan till världens ände

(Rabén & Sjögren)

Många gånger föredrar jag en barn- eller ungdomsbok före en så kallad vuxenbok. Och jag vet varför. Låt mej förklara med ett exempel ur ”Resan till världens ände” – den fjärde boken om pojken Joels uppväxt mot slutet av 50-talet i ett norrländskt stationsamhälle (troligen Sveg i Härjedalen, där författaren Mankell växte upp).

Som en etapp av resan till världens ände reser Joel, som nu fyllt 15 och slutat skolan, till Stockholm tillsammans med sin pappa, skogshuggaren och före detta sjömannen Samuel. De ska försöka hitta Joels mor, Jenny, som försvann från dem när Joel bara var något år. Varför? Hur kunde hon lämna dem?

Lämna sitt barn? ”Samuel och Jenny och Joel Gustafsson. Hade dom varit en familj så hade dom hetat så”, tänker Joel. ”Jenny jävla kärring som bara försvann”, skriker han högt inom sej. ”Gode Gud, låt det bli så att Jenny blir glad att se mig igen. Och Joel. Amen”, fantiserar han att pappa Samuel ber.

Om Joel återfinner sin mor ska jag inte avslöja. Men Henning Mankells skildring av vistelsen i Stockholm – hotellet de bor på, Samuel som får ont i magen och måste till sjukhus, Joel som besöker Sjömansförmedlingen- är gripande. Det menar jag ordagrant och definitivt. Mankell måste ha skrivit med lika stora tårar i ögonen som läsaren.

Det är känslosamt, sentimentalt och alldeles verkligt. I så kallat vuxna romaner göms ofta känslorna bakom orden. Bokstäverna och orden blir sköldar. Det är som om vuxna – författare, läsare och alla vuxna – inte vågar erkänna att livet faktiskt är sentimentalt och kanske banalt. En vuxen håller masken. När en författare skriver om och för barn är det däremot tillåtet att låta känslorna flöda. Barn- och ungdomsböcker är samtal mellan hjärtan.

”Resan till världens ände” är, som sagt, den fjärde och sista delen i berättelsen om Joel. ”Hunden som sprang mot en stjärna”, ”Skuggorna växer i skymningen” och ”Pojken som sov med snö i sin säng” heter de föregående böckerna.

I baksidestexten uppges att ”Resan till världens ände” kan läsas ”fristående”. Det är nästan sant. Böckerna kan – men bör helst inte – läsas var för sej och i vilken ordning som helst. Det är ingen tillfällighet att hunden från första sidan i första boken också förekommer på sista sidan i sista boken. De olika delarna är länkar i en kedja, dagar och år av samma liv. Joel, som är 11 när berättelsen börjar och 18 när den slutar, växer upp i böckerna: från pojke till ung man.

Som 18-åring har Joel varit till sjöss flera gånger. Bl a mönstrade han på ett litet lastfartyg som la till vid Pitcairn Island, den lilla pricken till ö mitt i Stilla Havet. Där tog han en nöt från en kokospalm och några palmblad med sej hem till Samuel. Det är Pitcairn Island som är ”världens ände”. Det var där som Fletcher och hans män gömde sej när de gjorde myteri mot Kapten Bligh i ”Myteriet på Bounty”. Dit drömde Samuel och Joel att de skulle resa, till «världens ände”.

Men den resa till världens ände som Mankells berättelse egentligen handlar om är förstås resan genom livet. Deras farkost är den oro som Jenny, Samuel och Joel Gustafsson bär i hjärtat. Livsoron skickar iväg dem i olika riktningar,till olika destinationer i livet. Världens och livets ände är den plats dit man når när man gjort sitt yttersta som människa, hanterat sitt liv så bra man förmått. Där finns livets Pitcairn Island.

Henning Mankell har författat fyra sammanhängande ungdomsromaner som i lika hög grad är vuxenromaner. Berättelsen om Joel, 11-18 år, riktar sej till alla som är eller varit barn. Romanerna är skrivna med sådan intensitet och inlevelse att det är svårt att tro annat än att de måste vara självbiografiska. De måste handla om Henning Mankell själv. Henning är Joel. Men Joel skulle också kunna vara Kurt Wallander som pojke.

Bengt Eriksson

Tidningen Boken 1998

__________________________________

Böckerna om Joel:

Hunden som sprang mot en stjärna (1990)

Skuggorna växer i skymningen (1991)

Pojken som sov med snö i sin säng (1996)

Resan till världens ände (1998)

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009

En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

A Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Blood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

A Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)