Kulturredaktören Ulf Mårtensson påminner i dagens Ystads Allehanda om att det är dags att fira 30-årsjubileum för starten av Henning Mankells polis- och samhällsromaner med och om Kurt Wallander i Ystad. Det var närmare bestämt 1991 som Mankell gav ut ”Mördare utan ansikte”, den första titeln i Wallander-serien.
Och medan Deckarlogg sammanträder, summerar och försöker komma underfund med vilka författare och titlar som ska nomineras och prisas som 2021 års bästa översatta respektive svenska deckare och annan krimi så tänkte jag påminna mig själv om vad jag tyckte när Mankell började och fortsatte att skriva sin polisromanserie med kriminalkommissarie Wallander i Ystad.
Vad tyckte du själv? Läste du genast från början? Och fortsatte att läsa de följande titlarna i serien? Så här skrev jag i boken ”Deckarhyllan 2″…
***
Henning Mankell
Land: Sverige
Genre: polisromaner,
skånska berättelser
och världsdeckare
I den första romanen, Mördare utan ansikte (1991), får Wallander larm om ett mord i Lenarp. Klockan är fem på morgonen och medan han hastigt klär sej undrar Kurt Wallander, polis i Ystad, om det ska bli ”någon snö i Skåne denna vinter.” För honom och alla skåningar är snöstormar lika med möda – ja, kaos: ”Bilolyckor, insnöade kvinnor som snart skulle föda, isolerade åldringar och nerfallna ledningar.”
I Den vita lejoninnan (1993) kör fastighetsmäklaren Louise Åkerblom bil från Skurup för att titta på ett hus i Krageholmstrakten. Hon betraktar landskapet och tänker att Skåne är ”vackert och öppet. Men också hemlighetsfullt. Allt som vid första anblicken verkade så flackt kunde hastigt förändras till djupa sänkor där hus och gårdar låg som isolerade öar.”
I Mannen som log (1994) är advokaten Gustaf Torstensson på hemväg till Ystad. Han har precis passerat Brösarps Backar när han kör ”rakt in i det vita”. Den är som ett ”ljudlöst smygande rovdjur”, tänker Torstensson. ”Jag vänjer mej aldrig vid den. Trots att jag levt hela mitt liv i Skåne, där dimman ständigt omger människorna med osynlighet.”
Ovanstående miljö- och stämningsskildringar kunde vara hämtade ur den bästa, mest lyriska naturbok om Skåne, främst Sydskåne. Eller rätt ur verkligheten: iakttagelserna är exakta, självupplevda. Så är och känns Skånes landskap och klimat. Det vet den läsare, som själv bor i Skåne.
Henning Mankell. Foto: Leopard förlag
Men ändå, trots att Henning Mankell förankrar människorna och händelserna i Ystad med omnejd, så skriver han inte landsorts- eller småstadsdeckare. Händelserna utspelar sej i Skåne och ändå inte.
De författare som skriver svenska landsorts- och småstadsdeckare öppnar dörren till världen på glänt – men inte mer. De behåller säkerhetskedjan på. I småstadsdeckaren är småstaden världens centrum: en egen, läckande men ändå sluten värld.
Mankells deckare – polisromaner – om kriminalkommissarie Kurt Wallander och de övriga poliserna i Ystad är som Söderslätt: ett öppet landskap. Världen blåser in och på Söderslätt blåser det verkligen!
Henning Mankell skriver världsdeckare. Ystad är inte världens centrum utan en stad i utkanten av världen, en av de många, oräkneligt många små orter i periferin som tillsammans blir världen.
Genom alla Wallander-deckarna – och även Mankells övriga romaner – löper en tråd som med ett stort men riktigt ord kan kallas världssamvete. Eller, varför inte, solidaritet. Från de olika deckarna går i sin tur trådar som binder ihop Ystad, Skåne och Sverige med världen.
Den första romanen Mördare utan ansikte handlar om de nya, tidigare okända delar av världen som invandrarna och flyktingarna fört med sej till Sverige. Det hjälper inte att streta emot. Världen är redan här. Sverige har redan förändrats.
Både i Den vita lejoninnan och Hundarna i Riga (1992) är Skåne och Sverige bara ett mellanled i en berättelse som börjar, slutar och fortsätter i andra delar av världen: i Baltikum respektive Sydafrika. De märkliga och hemska händelserna i Den femte kvinnan (1996) får sin upplösning strax utanför det lilla skånska samhället Vollsjö, men upprinnelsen var en lika hemsk händelse långt borta i ett annat land och en annan kultur, i Algeriet.
Den, enligt min mening, bästa Wallander-deckaren heter Villospår (1995). En mörk och vred roman, den mörkaste i hela serien – lika desperat och nattsvart som Hans Alfredsons En ond man (1980). Också i Villospår finns en alfredsonsk svärta. Undertiteln hade kunnat vara: ”En roman om onda män”.
Mankell skildrar skapelsens krona: den vite européen. Här löper tråden mellan Ystad och Sverige, i ena änden, och en fattig familj (mor, far, dotter) i en liten by i Dominikanska republiken, i den andra. Djupast handlar det om den vite övermänniskans självtagna rätt att utnyttja människor från andra delar av världen: om rasism och kolonialism idag; om hjärtats kolonialism.
Mankells hämnare, Geronimo, den svenske indianen, kunde vara Alfredsons ”enfaldige mördare” på 90-talet. Geronimo är inte enfaldig, snarast överintelligent, men hatet har, bokstavligen, förvandlat och vanställt honom.
När allting är över – om man kan använda det ordet, för i Mankells romaner går ingenting över, ingenting tar slut, ondskan är oändlig, djävulskapen på jorden bara fortsätter.
När utredningen är klar och i alla fall romanen går mot sitt slut så stannar vreden kvar: hos Wallander, författaren och läsaren.
De flesta deckarkritiker verkar uppfatta Mankells hjälte, kommissarie Kurt Wallander, som en kliché: en ganska typisk svensk polisromanpolis (på väg mot femtio, skild med vuxen dotter, problem med magen, dricker för mycket, både sprit och kaffe, och så grubblar han, är tjurig och sur).
Men klichéer har den egenheten att de ofta är sanna: en sammanfattning av verkligheten. Beskrivningen ovan passar in på många svenska män, poliser eller inte.
Dessutom är mannen och människan Wallander mer innehållsrik och motsägelsefull än så. Han äter pizza och lyssnar på opera. Förändringar är han avogt inställd till. Men sen tar han itu med förändringen, gör det bästa eller något ännu bättre av den. Som när han i Mannen som log efter att ha varit sjukskriven i över ett år kommer tillbaks till jobbet och upptäcker att Ystads polisdistrikt fått förstärkning av en kvinnlig kriminalpolis. ”Med en kvinna bland oss”, tänker Wallander, ”kan ingenting förbli vid det gamla.”
Har Henning Mankell försökt teckna en bild som, på gott och ont, kan vara en förebild för läsarna – för den svenske mannen? I så fall: det finns sämre förebilder än Kurt Wallander.
Den sista titeln i Wallander-serien, Pyramiden (1999), är ingen roman utan en novellsamling. Mankell går tillbaka i tiden: novellerna utspelar sej 1969-99, innan romanserien inleddes med en telefonsamtal till polisstationen i Ystad den 8 januari 1990 klockan 5.13. Bl a får vi möta Kurt Wallander som 21-årig patrullerande ordningspolis, bosatt i förorten Rosengård i Malmö.
Kuriosa: Jan Guillou lånade Wallander till Carl Hamilton-thrillern En medborgare höjd över varje misstanke (1995) och skrev en novell i romanen med Kurt Wallander och den kvinnliga polisen Ann-Britt Höglund som huvudpersoner.
Henning Mankell har även skrivit några deckare utanför Wallander-serien. Både En seglares död (publicerad redan 1981) och Labyrinten (2000) kan karaktäriseras som thrillers: den förstnämnda handlar om ett par byggnadsarbetare som luras på betalningen och beslutar sej för att hämnas, den andra om kommunalpolitik och det sönderfallande folkhemmet. Danslärarens återkomst (2000) är en polisroman, fast med Stefan Lindman, 37 år och kriminalpolis från Borås, som huvudperson.
”Den sista titeln i Wallander-serien”, skrev jag om novellsamlingen Pyramiden. Men tydligen har Henning Mankell mycket svårt att släppa Kurt. Det konstaterar jag sommaren 2002 när jag läser den första titeln, Innan frosten, i vad som skulle bli en ny romanserie om Linda Caroline Wallander, dotter till Kurt och nyutexaminerad polis.
Kriminalkommissarie Kurt Wallander får lika stort utrymme i berättelsen som polisaspiranten Linda Wallander, placerad på polisstationen i, just det, Ystad. Hon är också sin fars dotter: både talar och tänker som han.
Intrigen – ämnet och budskapet – kan sammanfattas med följande utrop: Människan måste ha något att tro på! Liksom Sven Westerberg i sina senaste romaner frågar sej Henning Mankell i Innan frosten vad som kan hända när religionen försvinner ur människorna vardagliga liv – och inte ersätts av något annat?
Bengt Eriksson
Publicerat i boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002 av BTJ Förlag
***
Böcker (urval):
En seglares död. 1981.
Mördare utan ansikte. 1991.
Hundarna i Riga. 1992.
Den vita lejoninnan. 1993.
Mannen som log. 1994.
Villospår. 1995.
Den femte kvinnan. 1996.
Steget efter. 1997.
Brandvägg. 1998.
Pyramiden. 1999.
Labyrinten. 2000.
Danslärarens återkomst. 2000.
A Fine Red Rain (1987)
Blood and Rubles (1996)
A Whisper to the Living (2010)
Deckarlogg 