Stuart M. Kaminsky (1934-2009), ”rysk” deckarförfattare

Var finns en författare som Stuart M. Kaminsky (1934-2009) idag? Kaminsky, amerikan (med ryska rötter), skrev deckare och polisromaner, bland annat om Sovjet/Ryssland.

Finns det någon liknande författare idag, i eller utanför Ryssland? Det skrevs och gavs ut många deckare i Sovjet/Ryssland förr i tiden. Har detta upphört? Numera finns ingen rysk kriminallitteratur?

Deckarlogg vet inte. Någon annan som vet? Kriminallitteratur kan vara en fantastisk bra källa till kunskap om samhälls- och livsförhållanden. Människorna, det dagliga livet, samhällsystem och politik.

Följande skrev jag för 22 år om Stuart M. Kaminsky och hans sovjetiska/ryska polisromaner.

***

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

A Fine Red Rain

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Man Bear

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

Blood Rubles

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 2000

Kurt Wallander, 30 år!

Kulturredaktören Ulf Mårtensson påminner i dagens Ystads Allehanda om att det är dags att fira 30-årsjubileum för starten av Henning Mankells polis- och samhällsromaner med och om Kurt Wallander i Ystad. Det var närmare bestämt 1991 som Mankell gav ut ”Mördare utan ansikte”, den första titeln i Wallander-serien.

Och medan Deckarlogg sammanträder, summerar och försöker komma underfund med vilka författare och titlar som ska nomineras och prisas som 2021 års bästa översatta respektive svenska deckare och annan krimi så tänkte jag påminna mig själv om vad jag tyckte när Mankell började och fortsatte att skriva sin polisromanserie med kriminalkommissarie Wallander i Ystad.

Vad tyckte du själv? Läste du genast från början? Och fortsatte att läsa de följande titlarna i serien? Så här skrev jag i boken ”Deckarhyllan 2″…

***

Henning Mankell

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

skånska berättelser

och världsdeckare

I den första romanen, Mördare utan ansikte (1991), får Wallander larm om ett mord i Lenarp. Klockan är fem på morgonen och medan han hastigt klär sej undrar Kurt Wallander, polis i Ystad, om det ska bli ”någon snö i Skåne denna vinter.” För honom och alla skåningar är snöstormar lika med möda – ja, kaos: ”Bilolyckor, insnöade kvinnor som snart skulle föda, isolerade åldringar och nerfallna ledningar.”

I Den vita lejoninnan (1993) kör fastighetsmäklaren Louise Åkerblom bil från Skurup för att titta på ett hus i Krageholmstrakten. Hon betraktar landskapet och tänker att Skåne är ”vackert och öppet. Men också hemlighetsfullt. Allt som vid första anblicken verkade så flackt kunde hastigt förändras till djupa sänkor där hus och gårdar låg som isolerade öar.”                     

I Mannen som log (1994) är advokaten Gustaf Torstensson på hemväg till Ystad. Han har precis passerat Brösarps Backar när han kör ”rakt in i det vita”. Den är som ett ”ljudlöst smygande rovdjur”, tänker Torstensson. ”Jag vänjer mej aldrig vid den. Trots att jag levt hela mitt liv i Skåne, där dimman ständigt omger människorna med osynlighet.”

Ovanstående miljö- och stämningsskildringar kunde vara hämtade ur den bästa, mest lyriska naturbok om Skåne, främst Sydskåne. Eller rätt ur verkligheten: iakttagelserna är exakta, självupplevda. Så är och känns Skånes landskap och klimat. Det vet den läsare, som själv bor i Skåne.                     

Henning Mankell. Foto: Leopard förlag

Men ändå, trots att Henning Mankell förankrar människorna och händelserna i Ystad med omnejd, så skriver han inte landsorts- eller småstadsdeckare. Händelserna utspelar sej i Skåne och ändå inte.

De författare som skriver svenska landsorts- och småstadsdeckare öppnar dörren till världen på glänt – men  inte mer. De behåller säkerhetskedjan på. I småstadsdeckaren är småstaden världens centrum: en egen, läckande men ändå sluten värld.

Mankells deckare – polisromaner – om kriminalkommissarie Kurt Wallander och de övriga poliserna i Ystad är som Söderslätt: ett öppet landskap. Världen blåser in och på Söderslätt blåser det verkligen!

Henning Mankell skriver världsdeckare. Ystad är inte världens centrum utan en stad i utkanten av världen, en av de många, oräkneligt många små orter i periferin som tillsammans blir världen.

Genom alla Wallander-deckarna – och även Mankells övriga romaner – löper en tråd som med ett stort men riktigt ord kan kallas världssamvete. Eller, varför inte, solidaritet. Från de olika deckarna går i sin tur trådar som binder ihop Ystad, Skåne och Sverige med världen.

Den första romanen Mördare utan ansikte handlar om de nya, tidigare okända delar av världen som invandrarna och flyktingarna fört med sej till Sverige. Det hjälper inte att streta emot. Världen är redan här. Sverige har redan förändrats.

Både i Den vita lejoninnan och Hundarna i Riga (1992) är Skåne och Sverige bara ett mellanled i en berättelse som börjar, slutar och fortsätter i andra delar av världen: i Baltikum respektive Sydafrika. De märkliga och hemska händelserna i Den femte kvinnan (1996) får sin upplösning strax utanför det lilla skånska samhället Vollsjö, men upprinnelsen var en lika hemsk händelse långt borta i ett annat land och en annan kultur, i Algeriet.

Den, enligt min mening, bästa Wallander-deckaren heter Villospår (1995). En mörk och vred roman, den mörkaste i hela serien – lika desperat och nattsvart som Hans Alfredsons En ond man (1980). Också i Villospår finns en alfredsonsk svärta. Undertiteln hade kunnat vara: ”En roman om onda män”.

Mankell skildrar skapelsens krona: den vite européen. Här löper tråden mellan Ystad och Sverige, i ena änden, och en fattig familj (mor, far, dotter) i en liten by i Dominikanska republiken, i den andra. Djupast handlar det om den vite övermänniskans självtagna rätt att utnyttja människor från andra delar av världen: om rasism och kolonialism idag; om hjärtats kolonialism.

Mankells hämnare, Geronimo, den svenske indianen, kunde vara Alfredsons ”enfaldige mördare” på 90-talet. Geronimo är inte enfaldig, snarast överintelligent, men hatet har, bokstavligen, förvandlat och vanställt honom.

När allting är över – om man kan använda det ordet, för i Mankells romaner går ingenting över, ingenting tar slut, ondskan är oändlig, djävulskapen på jorden bara fortsätter.

När utredningen är klar och i alla fall romanen går mot sitt slut så stannar vreden kvar: hos Wallander, författaren och läsaren.

De flesta deckarkritiker verkar uppfatta Mankells hjälte, kommissarie Kurt Wallander, som en kliché: en ganska typisk svensk polisromanpolis (på väg mot femtio, skild med vuxen dotter, problem med magen, dricker för mycket, både sprit och kaffe, och så grubblar han, är tjurig och sur).

Men klichéer har den egenheten att de ofta är sanna: en sammanfattning av verkligheten. Beskrivningen ovan passar in på många svenska män, poliser eller inte.

Dessutom är mannen och människan Wallander mer innehållsrik och motsägelsefull än så. Han äter pizza och lyssnar på opera. Förändringar är han avogt inställd till. Men sen tar han itu med förändringen, gör det bästa eller något ännu bättre av den. Som när han i Mannen som log efter att ha varit sjukskriven i över ett år kommer tillbaks till jobbet och upptäcker att Ystads polisdistrikt fått förstärkning av en kvinnlig kriminalpolis. ”Med en kvinna bland oss”, tänker Wallander, ”kan ingenting förbli vid det gamla.”

Har Henning Mankell försökt teckna en bild som, på gott och ont, kan vara en förebild för läsarna – för den svenske mannen? I så fall: det finns sämre förebilder än Kurt Wallander. 

Den sista titeln i Wallander-serien, Pyramiden (1999), är ingen roman utan en novellsamling. Mankell går tillbaka i tiden: novellerna utspelar sej 1969-99, innan romanserien inleddes med en telefonsamtal till polisstationen i Ystad den 8 januari 1990 klockan 5.13. Bl a får vi möta Kurt Wallander som 21-årig patrullerande ordningspolis, bosatt i förorten Rosengård i Malmö.

Kuriosa: Jan Guillou lånade Wallander till Carl Hamilton-thrillern En medborgare höjd över varje misstanke (1995) och skrev en novell i romanen med Kurt Wallander och den kvinnliga polisen Ann-Britt Höglund som huvudpersoner.

Henning Mankell har även skrivit några deckare utanför Wallander-serien. Både En seglares död (publicerad redan 1981) och Labyrinten (2000) kan karaktäriseras som thrillers: den förstnämnda handlar om ett par byggnadsarbetare som luras på betalningen och beslutar sej för att hämnas, den andra om kommunalpolitik och det sönderfallande folkhemmet. Danslärarens återkomst (2000) är en polisroman, fast med Stefan Lindman, 37 år och kriminalpolis från Borås, som huvudperson.

”Den sista titeln i Wallander-serien”, skrev jag om novellsamlingen Pyramiden. Men tydligen har Henning Mankell mycket svårt att släppa Kurt. Det konstaterar jag sommaren 2002 när jag läser den första titeln, Innan frosten, i vad som skulle bli en ny romanserie om Linda Caroline Wallander, dotter till Kurt och nyutexaminerad polis.

Kriminalkommissarie Kurt Wallander får lika stort utrymme i berättelsen som polisaspiranten Linda Wallander, placerad på polisstationen i, just det, Ystad. Hon är också sin fars dotter: både talar och tänker som han.

Intrigen – ämnet och budskapet – kan sammanfattas med följande utrop: Människan måste ha något att tro på! Liksom Sven Westerberg i sina senaste romaner frågar sej Henning Mankell i Innan frosten vad som kan hända när religionen försvinner ur människorna vardagliga liv – och inte ersätts av något annat?

Bengt Eriksson

Publicerat i boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002 av BTJ Förlag

***

Böcker (urval):                                      

En seglares död. 1981.

Mördare utan ansikte. 1991.

Hundarna i Riga. 1992.

Den vita lejoninnan. 1993.

Mannen som log. 1994.

Villospår. 1995.

Den femte kvinnan. 1996.

Steget efter. 1997.

Brandvägg. 1998.

Pyramiden. 1999.

Labyrinten. 2000.

Danslärarens återkomst. 2000.

Jenny jävla kärring, lämna sitt barn

När skrev Henning Mankell som bäst? Vilken bok är hans bästa? En Kurt Wallander-deckare eller någon annan roman?

Att det fortfarande diskuteras, nu senast startade en diskussion på Facebook om romanen ”Danslärarens återkomst” (2000), också en deckare men utanför Wallander-serien och med miljö från Härjedalen, säger väl något om Mankell som författare, om popularitet och storhet.

Själv tycker jag att Henning Mankells vuxna barn- och ungdomsromaner om pojken Joel från Sveg och Härjedalen är och förblir det bästa han skrev, kanske för att han i den bokserien kommer så nära sig själv, sin egen uppväxt just i Sveg.

Och som alltid, bra romaner för yngre är också bra romaner för äldre. De blir vuxen- och ungdomsböcker. Så är det verkligen med barn- och vuxenserien om Joel.

Såväl böckerna om Joel som ”Danslärarens återkomst” är fortfarande tillgängliga som pappersböcker men finns nu också som ljud- och e-böcker.

***  

Henning Mankell

Resan till världens ände

(Rabén & Sjögren)

Många gånger föredrar jag en barn- eller ungdomsbok före en så kallad vuxenbok. Och jag vet varför. Låt mej förklara med ett exempel ur ”Resan till världens ände” – den fjärde boken om pojken Joels uppväxt mot slutet av 50-talet i ett norrländskt stationsamhälle (troligen Sveg i Härjedalen, där författaren Mankell växte upp).

Som en etapp av resan till världens ände reser Joel, som nu fyllt 15 och slutat skolan, till Stockholm tillsammans med sin pappa, skogshuggaren och före detta sjömannen Samuel. De ska försöka hitta Joels mor, Jenny, som försvann från dem när Joel bara var något år. Varför? Hur kunde hon lämna dem?

Lämna sitt barn? ”Samuel och Jenny och Joel Gustafsson. Hade dom varit en familj så hade dom hetat så”, tänker Joel. ”Jenny jävla kärring som bara försvann”, skriker han högt inom sej. ”Gode Gud, låt det bli så att Jenny blir glad att se mig igen. Och Joel. Amen”, fantiserar han att pappa Samuel ber.

Om Joel återfinner sin mor ska jag inte avslöja. Men Henning Mankells skildring av vistelsen i Stockholm – hotellet de bor på, Samuel som får ont i magen och måste till sjukhus, Joel som besöker Sjömansförmedlingen- är gripande. Det menar jag ordagrant och definitivt. Mankell måste ha skrivit med lika stora tårar i ögonen som läsaren.

Det är känslosamt, sentimentalt och alldeles verkligt. I så kallat vuxna romaner göms ofta känslorna bakom orden. Bokstäverna och orden blir sköldar. Det är som om vuxna – författare, läsare och alla vuxna – inte vågar erkänna att livet faktiskt är sentimentalt och kanske banalt. En vuxen håller masken. När en författare skriver om och för barn är det däremot tillåtet att låta känslorna flöda. Barn- och ungdomsböcker är samtal mellan hjärtan.

”Resan till världens ände” är, som sagt, den fjärde och sista delen i berättelsen om Joel. ”Hunden som sprang mot en stjärna”, ”Skuggorna växer i skymningen” och ”Pojken som sov med snö i sin säng” heter de föregående böckerna.

I baksidestexten uppges att ”Resan till världens ände” kan läsas ”fristående”. Det är nästan sant. Böckerna kan – men bör helst inte – läsas var för sej och i vilken ordning som helst. Det är ingen tillfällighet att hunden från första sidan i första boken också förekommer på sista sidan i sista boken. De olika delarna är länkar i en kedja, dagar och år av samma liv. Joel, som är 11 när berättelsen börjar och 18 när den slutar, växer upp i böckerna: från pojke till ung man.

Som 18-åring har Joel varit till sjöss flera gånger. Bl a mönstrade han på ett litet lastfartyg som la till vid Pitcairn Island, den lilla pricken till ö mitt i Stilla Havet. Där tog han en nöt från en kokospalm och några palmblad med sej hem till Samuel. Det är Pitcairn Island som är ”världens ände”. Det var där som Fletcher och hans män gömde sej när de gjorde myteri mot Kapten Bligh i ”Myteriet på Bounty”. Dit drömde Samuel och Joel att de skulle resa, till «världens ände”.

Men den resa till världens ände som Mankells berättelse egentligen handlar om är förstås resan genom livet. Deras farkost är den oro som Jenny, Samuel och Joel Gustafsson bär i hjärtat. Livsoron skickar iväg dem i olika riktningar,till olika destinationer i livet. Världens och livets ände är den plats dit man når när man gjort sitt yttersta som människa, hanterat sitt liv så bra man förmått. Där finns livets Pitcairn Island.

Henning Mankell har författat fyra sammanhängande ungdomsromaner som i lika hög grad är vuxenromaner. Berättelsen om Joel, 11-18 år, riktar sej till alla som är eller varit barn. Romanerna är skrivna med sådan intensitet och inlevelse att det är svårt att tro annat än att de måste vara självbiografiska. De måste handla om Henning Mankell själv. Henning är Joel. Men Joel skulle också kunna vara Kurt Wallander som pojke.

Bengt Eriksson

Tidningen Boken 1998

__________________________________

Böckerna om Joel:

Hunden som sprang mot en stjärna (1990)

Skuggorna växer i skymningen (1991)

Pojken som sov med snö i sin säng (1996)

Resan till världens ände (1998)

Kurt Wallanders musiksmak

Hur musik blivit en självklar referenspunkt för deckarhjältar, att musiken allt oftare hjälper till att placera dem i samhällsklass och annan bakgrund, låter ana deras åsikter, om politik och medmänniskor, det har intresserat mig länge (eftersom jag ju är lika intresserad av både musik och deckare).

Till deckaressäboken ”I neonljusets skugga” skrev jag till exempel en längre text om skillnaden mellan Kurt Wallander och Ian Rankin, deras respektive polisers musiksmak och vad den skillnaden kunde bero på. Den texten kan jag ju lägga ut på Deckarlogg en annan gång.

Tills vidare lägger jag ut den här kortkrönikan där jag borrade lite mer i Kurt Wallanders och Henning Mankells musiksmak.

—————————————————————————

Mankell Handen

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannen

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

Bengt Eriksson

Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009

En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

Kaminsky A Fine Red RainA Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky Blood RublesBlood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

Kaminsky A whsiperA Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)