Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.

Deckare i kulturens Stockholm

Ulf Bjereld / Marie Demker
Levande charader
(Hjalmarson & Högberg)

Nja. Det betyder inte ja men inte heller nej.

Att börja skriva en deckare kan många göra. Att fortsätta skriva en deckare kan färre. Att avsluta en deckare kan få.

Dessa filosofiska funderingar om kriminalförfattande föranleddes av de bägge – annars – professorerna i statsvetenskap Ulf Bjerelds och Marie Demkers debutdeckare ”Levande charader”. Undergenre: typ kulturdeckare.

Det förstnämnda lyckas Bjereld/Demker med. Anslaget är bra. Deras deckare börjar så bra – eller illa – som en deckare ska.

levande-charaderVernissage på en retroaktiv utställning för konstnären Eva Bonnier på Prins Eugens Waldermarsudde. Alla är där (kulturmänniskor och journalister i Stockholm) inklusive frilansjournalisten Daphne Rosén, som ska skriva en artikel om konstnären och utställningen till kulturtidskriften Hjärta.

Då händer det som ska ske i en deckare: någon blir mördad. Närmare bestämt knivmördad i ett lusthus.

Det andra – fortsättningen – går sisådär. Många ord och meningar om mycket annat utan att handlingen, deckarintrigen och lösningen av mordgåtan rör sig ens en sida framåt.

Ändå finns en hel del här som jag gillar, särskilt ihopblandningen av verklighet och fiktion. Det som berättas om konstnären Eva Bonnier (1857-1909) är, såvitt jag kan bedöma, sant till minst 95 procent.

Det som påstås att Thåström, Moodysson och Knausgård skulle ha gjort har de däremot inte gjort. Exakt vad detta icke-är avslöjar jag inte. Men läsaren måste vara allmänbildad inom kultur för att inte missa gränsen mellan påhittat/verkligt.

Gillar också att Stockholmsmiljöerna lokaliseras genom besök på ett par så olika fika- och drickaställen som Ritorno och Bronco´s Bar. Stämningen känns igen, om läsaren varit där. Läsaren får även följa gå på en fotbollsmatch med Djurgården.

Men så det där med handlingen – eller handlingarna. Här finns några antydda parallellhandlingar också – eller snarare stickspår – om systern till Daphne och hennes bror (begriper inte ens vad detta hade i deckaren att göra), ett par byggnader i Stockholm som sprängs i luften, rasism (antisemitism såväl som islamofobi), judendom, nånslags revolutionär/terroristisk kamp för Edward Snowden och mot… det mesta av samhällssystemet, tror jag (får inget riktigt grepp om det).

Det blir mycket, för mycket, alltför mycket, av än det ena än det andra.

Dessutom undrar jag, som frilansjournalist: Den där kulturtidskriften Hjärta, vars ägare måste vara en rik mecenat, som sett till att tidskriften har en så fantastisk ekonomi att frilansare, till exempel Daphne Rosén, kan arvoderas för att ägna flera veckor, ja, väl en månad åt att skriva en artikel, var har den sin redaktion?

Det sista – alltså deckarens avslutning – uppgörelsen – blir just en uppgörelse. Alla inblandade – känns igen? – samlas återigen på platsen för brottet, det vill säga Waldermarsudde, för att mördaren nu ska utses.

Alltså det går inte, så får man inte göra. Hur många 1000 deckare har inte avslutats på just detta sätt – med en sån här upplösning. Inte tillåtet längre. Det är förbjudet. Passé.

I just detta fall har det dessutom varit omöjligt för läsaren att ana vilken av personerna som kan vara mördaren. Och vad motivet skulle kunna vara. Om, säger om, detta sätt att avsluta en deckare ändå skulle fungera, i något undantagsfall, så krävs en pusseldeckare: bitar som är möjliga att lägga, trådar som går att fläta ihop.

Läsvärd? Jo, kanske. Läsbar? Ja, det är den. Fast problemet är att det ju finns många andra deckare, både läsbara och läsvärda.

Lite sorgligt. För Bjerelds/Denkers deckare har ett hjärta, en stämning och en atmosfär av kultur, som jag uppskattar. Jag skulle önska en redaktör med en rödpenna – eller faktiskt en grep – i högsta hugg, då intrigen började snurra till bortåt mitten och bli för mycket av allt – annat.

Bengt Eriksson