Deckarloggfredag: Också en moderat kulturpolitik

Eftersom Sverige nu har en ny regering och det har utsetts en ny kulturminister som det ställts frågor om och kring (kunskap om och erfarenhet av kultur?) och detta dessutom har lett till en diskussion om olika partiers kulturpolitiker och kulturpolitik så…

Deckarlogg tänkte idag på sin Deckarloggfredag lägga ut två texter om moderat kulturpolitik (kontra till exempel socialdemokratisk) för att påvisa 1) att M visst kan intressera sig för kultur (eller åtminstone kunde) och 2) driva en kulturpolitik som var just intresserad av, kunnig om och den bästa för kulturen.

”Var”, för detta var en gång. (Men aldrig mer?) Det skedde i alla fall i Malmö, av alla ställen, socialdemokratins huvudstad. Första texten presenterar den här moderata kulturpolitikens huvudperson och drivkraft.

Som första text: min intervju med Johan Bengt-Påhlsson, dåvarande kulturkommunalråd i Malmö…

***   

Är du verkligen moderat?

– Jag har fått frågan förut, säger Johan Bengt-Påhlsson och tittar på mej. Så tillägger han:

– Ja, jag är verkligen moderat.

Men nu är vi redan mitt inne i samtalet. Så här började det avtalade mötet med Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalråd i Malmö.

Knack! knack! på dörren till hans rum i Stadshuset. Ett undrande ansikte tittar ut. I dörröppningen skymtar ytterligare några personer runt ett bord. Sammanträde pågår!

– Skulle vi träffas? Idag? Klockan tre? Ja, visst ja,nu minns jag!

Den luttrade sekreteraren kommer strax rusande med kaffe. Under väntetiden funderar reportern och fotografen över detta något speciella kulturkommunalråd, som det – minst sagt – pratas om bland journalister, politikerkolleger och alla som är inblandade i Malmös kulturliv.

Det sägs till exempel att hans sekreterare aldrig vet var han befinner sej. Men så plötsligt bara står han där och ber henne plocka fram några svåråtkomliga skrivelser. Och dem vill han gärna ha nu, om fem minuter.

Det sägs att hans kallelser till Stadsteaterns styrelsemöten anländer per bud – duns i brevlådan – klockan 2 samma morgon som mötet.

Det sägs att han långt i förväg fattar egna, inofficella beslut som han också meddelar pressen. (”Nu är det klart!”) Därmed rör han till allting så mycket att kommunstyrelsens ordförande, Joakim Ollén, inte kan göra annat än att se till att ”besluten” blir officiella.

– Rörig? Vem? Jag? säger Johan Bengt-Påhlsson.

Redan i mitten av 80-talet, som ordförande i fastighetsnämnden, engagerade sej Johan Bengt-Påhlsson i det som skulle bli den privata konsthallen Rooseum. På frågan om Rooseum hade funnits idag utan hans hjälp svarar han direkt: ”Nej!”.

Så var ska Johan Bengt-Påhlsson fotograferas om inte på ”sitt” Rooseum. I bakgrunden två ”konstfoton” av Geneviève Cadieux. Det här fotot tog Birgitta Olsson.

– Men jag är ingen vandrande byråkrati. Jag är en kulturentusiast. Och en stor optimist.

Som för att bevisa detta hinner vi inte mer än komma in i hans rum – på ena väggen hänger förresten en stor Ola Billgren-målning – förrän han tar fram papper och penna och börjar hålla föredrag om Sveriges framtid, politiskt och kulturellt. Han ritar två cirklar. I den ena placerar han Stockholm, delar av Finland, Baltikum och S:t Petersburg – i den andra Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

I Malmö, som alltså tillhör framtidens Europa, har de borgerliga politikerna de senaste åren visat ett oanat intresse för kultur. Rooseum har räddats, Konsthallen ska byggas till, Hippodromteatern renoveras, i höst sätts spaden i jorden för ett nytt stadsbibliotek, och så vidare.

I likaså moderatstyrda Stockholm vill politikerna istället banta Stadsteaterns budget och stänga Kulturhuset. När staten erbjöd 350 miljoner kronor till ett nytt museum för modern konst, så sa kommunpolitikerna nej, tack.

Också följande frågor har Malmös, vilket bör poängteras, moderata kulturkommunalråd fått förut:

I ett dåligt ekonomiskt läge måste ju kommunen spara pengar. Det gäller väl också pengarna till kulturen?

– Nej, kulturbudgeten ska inte minska. Snarare bör den öka.

Varför ska stat och kommun ge pengar till kultur? Den kultur som folk vill ha klarar sej väl på marknaden?

– Nej, det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.

– Teatern är ett exempel. Inte ens en privatteater som Oscars i Stockholm skulle kunna existera på marknadens villkor.

– Privatteatrarna är beroende av offentligt finansierade teaterhögskolor, som utbildar skådespelare, och av stadsteatrar, som ger skådespelarna en grundtrygghet. Sen handplockar Oscars de skådespelare man vill ha.

– Somliga i mitt parti, säger Johan Bengt-Påhlsson, menar att också kulturen ska vara lönsam.

– Men kultur är inte underhållning, ingen marknadsvara. Kultur är en civilisatorisk process. Viktig och bra kultur, säger han, bryter tänkandet.

Och så berättar han lite malligt om det kulturseminarium som nyligen hölls i Malmö. Arrangörer: moderaternas riksorganisation tillsammans med kulturroteln i Malmö.

Tema: ”Borgerlig kultursyn – finns den?” Ledare för seminariet: Johan Bengt-Påhlsson, förstås.

Bengt Eriksson
Skrivet till Femina 1993

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21