Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Ingenting kommer att bli som förut

Sedan. Över. Efteråt. Orden upprepas som ett mantra. När coronan är över, sa någon på teve. Efter coronan, säger man också. Efteråt, säger man, när det vanliga kommit tillbaka. Vardagarna och helgerna, som de var. Det gamla, vanliga Sverige. Livet, som vi levde det.

Nej, det gamla, vanliga återkommer inte. Hur skulle det kunna gör det? Inte på många år, inte under din och min livstid. För oss finns inget efteråt; inget efter, sedan och utan corona. Det som finns är med. Våra liv med corona. Vi som lever måste fortsätta att leva med coronan.

Fungerande vaccin? Det lär dröja. Effektiv läkemedel? Också det dröjer. När sjunker antalet smittade och avlidna till få eller ingen? När ska större folksamlingar tillåtas igen? När går det att sätta sig på ett fik, var- och när- och hur som helst?

En andra coronavåg – när kommer den? Eller blir det ingen andra våg? När kan ”de äldre” umgås med ”de yngre” igen? Någonsin – eller aldrig? Hur ska man få ur kroppen att göra en kringgående rörelse när man möter någon på gatan? Kommer alla att ha städsenariga händer som en påminnelse?

Jag tror inte särskilt mycket kommer att bli som förut, inte riktigt som tidigare. Hur skulle någonting kunna återgå till vad det var? Sedan och efter, under och med corona och covid-19, pandemi, symtom och smitta, sjukhus och IVA, oro och rädsla, social distans och corontän, stängda gränser och reseförbud; denna tid då liv och död kom allt närmare varann.

Bengt långsmal

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Alla har vi tvingats förhålla oss till en förändrad verklighet. På gott och ont, skrev jag nästan. Men det finns inget gott och bra med corona. Vad vi kan göra som bäst och mest är att dra lärdom av våra – olika – sätt att hantera livssituationen. I hemmet och på arbetsplatsen, som även den ju blivit hemma för många.

Några blev amatörimmunologer på sociala medier, det kan nog vara bra som självterapi. Jag har en tendens att deppa ihop, det är inget bra. Bättre att försöka handskas praktiskt med situationen. Området kultur och media var nog snabbast med att hitta alternativa möjligheter och aktiviteter – nät istället för scen – men restauranger och caféer, matbutiker och vissa småföretagare kom också snabbt igång.

Hemma hos- och andra nätkonserter, som jag ju skrivit om flera gånger, tål att nämnas igen: de blir fler och fler – och bättre. Ett par exempel: brittisk heldagsfestival med folkmusiker som spelade och sjöng hemma hos sig själva på olika platser och amerikansk radiostation som blev nätteve med presentatören hemma i köket och artisterna i sina vardagsrum, istället för att de kom till studion.

Helgen som gick ersattes den inställda fysiska Litteraturrundan i Skåne av en digital litteraturrunda (jo, lite mallig för det är jag), allt fler poeter läser lyrik på Instagram, en digital skånsk bokmässa planeras till juni och Göteborgs inställda bokmässa planerar för digitala sändningar av litterära seminarier. Här i sydöstra Skåne har biblioteken börjat med strömningstjänst för filmer (och även Sjöbo bibliotek, i min hemkommun, levererar nu böcker hem till risklåntagare).

Restauranger införde hämtmat och hemkörning, matbutiker utökade hemkörningen till riskgrupper, småföretagare kom äntligen igång med nätförsäljning. Men vad är tillfälligt Vad blir kvar?

Kommer företag, inklusive tidningar, tycka att det gick bra det där med att anställda jobbar hemma, det får de fortsätta med så kan vi skaffa en mindre, billigare lokal? Hur många teveintervjuer kommer också i fortsättningen att göras på distans med den intervjuade vid sin dator eller till och med genom mobilen? Ja, varför måste tevejournalister lämna redaktionen? Ska Sveriges Radio fortsätta att sända program hemifrån programledarens garderob?

Tillverkare av dataprogram och appar för videokommunikation lär jobba febrilt med att förbättra sina produkter.

Hemma hos- och andra nätkonserter tror jag kommer att fortsätta, både som komplement till och istället för fysiska konserter. Det verkar redan nu swishas rätt så bra med pengar som tack för vissa nätkonserter, tänk då hemma hos-konserter med Håkan Hellström som kör nya låtar, Bruce Springsteen i duetter med frugan Patti Scialfa eller Bob Dylan vid pianot. Hur mycket skulle du slanta iväg för att få en hemlig länk, kunna titta och lyssna?

Hur blir det förresten med Ystads jazzfestival, ska årets festival genomföras på nätet?

Lyrikuppläsningar och bokreleaser på nätet kommer nog att fortsätta. Och varför inte en årlig digital poesifestival, som ju till och med kan gå utanför Sverige och vara internationell. Vilket lyft för lyriken! Lokalt får biblioteken gärna permanenta hemkörningen av låneböcker – i en så stor och avlång kommun som till exempel Sjöbo bor många långt ifrån närmaste biblioteket och har svårt att ta sig dit.

Och förresten undrar jag om inte alla frilansjournalister nu kommer att förstå hur enkelt det är att intervjua vem som helst om vad som helst var som helst i världen? Bara att sälja in en intervju till någon lämplig ug med någon lämplig ip i typ Los Angeles, Johannesburg, Bangalore eller Sydney. Kontakta hen och göra en intervju med mobilen eller datorn via Zoom eller liknande. Både se och höra, kanske till och med få ip:n att sätta sig på ett café eller gå omkring på stan och visa, i mitt troliga fall, den fiktiva kriminalmiljön i verkligheten.

Först läste jag att fysiska bokhandlar fått det besvärligt, de säljer färre böcker. Sen läste jag att bokförsäljningen på nätet ökat och att strömningstjänster som Storytel fått fler abonnenter. Det var ju bra, lite väger det väl upp. Men jag undrar, tänk om coronan bidrar till att sätta fart på läsandet av e-böcker? Det vore ju riktigt bra. Inte för förlagen kanske men för författarna, särskilt för oss egenutgivande författare eller de som driver små pytteförlag. Att göra och ge ut en e-bok kostar ingenting mot att ge ut en fysisk bok. Ju fler som läser e-böcker desto mer demokratiseras bokutgivningen.

Bengt Eriksson
Publicerat, lite kortare, i Ystads Allehanda 2020

Så gick ännu ett år i kulturens Sydöstskåne

Dags att tänka tillbaka på årets kulturupplevelser i Sydöstskåne (med omnejd). Alltså mina upplevelser av musik, konst, teater, litteratur med mera. Efter fjolårets årskrönika kom det kritik för att jag ”glömt” vissa händelser. Men man kan inte minnas sånt man inte upplevt och tiden räcker inte för att hinna med allt som händer och sker i Sydöstskånes sprudlande kulturliv. Så här följer några höjd- och även ett par lägstapunkter från mina kulturupplevelser år 2019.

Trotzig liten

Ellen Trotzigs målade österlenska natur mellan jord och himmel.

Konst: Ulla Viottis tegelboksbibliotek (Kivik Art), Ellen Trotzigs österlenska naturmålningar (Österlens museum), Thale Vangens kohudskonst (Galleri Wallner) och offentliga skulptur av Vricklund och ålen (Pumphuset i Vollsjö), Jenny Svenberg Bunnels jazz- och koteckningar (på Instagram), Gunilla och Anders Vardams segelfartyg respektive byggnadsverk (Gyllengårdens Hösterlensalong), Laurie Andersens virtual reality-verk ”Chalkroom” (Rikstolvan), Andy Warhols skivomslag och katter (Moderna Museet Malmö), Kent Wistis målningar/satirteckningar (Staffanstorps konsthall), My Svennbergs och Eddie Tjeno Ericssons Lesboskommentar (Tjörnedala) samt de nymålade kostmuseiväggarna i Ystad.

Vricklund liten

Thale Vangens skulptur av Vricklund och ålen.

Årets graffitikonstnär: Lena Alebo, chef för Österlens museum, som lät måla husgaveln vid museiträdgården med vit färg i ett slags retromodern stil.

Årets sydöstskånska konstskandal (1): Händelsen ovan då konstmuseichef Alebo stoppade en ansökan om förlängt bygglov för Carolina Falkholts muralmålning genom att skyndsamt måla över och bort Falkholts konstverk.

Sydöstskånsk konstskandal (2): Föreningen Street Art Österlen visade sig vara mot snarare än för graffiti genom att stödja borttagandet av Falkholts målning med avhopp från styrelsen som följd.

Bästa jazz på scen: Sångerskorna Amanda Andréas, Amanda Ginsburg och Isabella Lundgren (alla på Solhällan/Ystads jazzfestival) samt John Venkiah Trio (Ystads jazzcafé).

Besvikelse: Programmet för Ystads jazzcafé, mindre spännande än tidigare år.

Årets skånska kvinnorock på scen: Hedda Hatar, Vet Hut (båda Mossagårdsfestivalen) och VA Rocks (Garageprojektet).

va-rocks-1-liten

VA Rocks på Garaget i Hammenhög.

Mer bra sång och musik på scen: Rebecka Törnqvists jazzpop (Garaget), folkmusik med Willemark/Knutsson/Öberg (Södra Mellby kyrka) och Väsen (Tomelilla folkhögskola), James Intvelds 50-talscountryrock (Solhällan), Cristina Brancos fado (Saltsjöbaden/Ystads jazzfestival) och country-rock-soul-R&B-drottningen Karin Tingne med maken Peter på gitarrer (Ystads teater).

Skånsk kvinnorock, punk, metal och pop på skiva: Hedda Hatars debutalbum, Vet Huts singlar ”Vet hut” och ”Tristessens botemedel”, VA Rocks med albumet ”I Love VA Rocks”, Vånna Inget, ”Utopi”, och Rebecca Bergcrantz/Raindear, ”Skies To My Name”.

Bästa skånska album: Countrysångpoeten Michael Saxells digitala släpp ”Songs For Lennart” och ”Some Songs”.

Mer skånskt på skiva: Samtida klassiskt av Anna-Lena Laurin, ”Quests”, folkmusik med Ralsgård & Tullberg, ”Kvartett”, syntpop med Page, ”Fakta för alla”, jazz med Fanny Gunnarsson, ”Share Your Past”, Nils Landgren, ”Four Wheel Drive”, Jan Lundgren, ”Mare Nostrum III”, Fredrik Ljungkvist, ”Atlantis”, och Hannah Svensson, ”Places And Dreams”, rock med Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, country med Cicci Landén, ”Treasure This Moment” och diverse amerikana med Karin Tingne, ”YLA Sessions”.

Skånska deckardebuter: Tina Frennstedt, ”Försvunnen”, och mer ändå Claes & Eva Fürstenberg, ”Blodhundar”.

Annan skön prosa från och/eller om Sydöstskåne: Magnus Cadier, ”November har trettioen dagar”, Vilda Rosenblad, ”Lilla fröken Grenadin”, Karin Brunk Holmqvist, ”Damen med bysten”, Anna Fredriksson, ”Ett enklare liv” och Frida Skybäck, ”Bokcirkeln vid världens ände”.

Skånsk poesi: ”Supernova” av Julia Werup (förut Ystad, nu Köpenhamn) och bilderboksdiktsamlingen ”Just nu” för barn och föräldrar av Lotta Olsson (tidigare Helsingborg, numera Stockholm).

Tango

Tango i Vollsjö.

Live-poesi: Maria Bielke von Sydow, Unnur Sólrun Bragadóttir, Helen Halldórsdottir och någon till läste dikter på ett fullsatt Vollsjö hembageri under Litteraturrundan.

Årets café/konditori: Vollsjö hembageri med isländska klenetter, saffranscheesecake, vörtbullar…

Lokal kulturambassadör: Helen Halldórsdottir som fått nämnda hembageri att bli Färs härads nya kulturcentrum med författarmöten, barnaktiviteter, tangomusik och dans.

Kulturpris: Sonja Mårtensson, 92, borde för längesen ha kulturprisats av Sjöbo kommun. Både för kalligrafin på Skumpen- och Piratendiplomen och hennes samling med lokala föremål och kläder. Under 2019 har bland annat gamla brudklänningar ur samlingen visats i Ilstorps och Södra Åsums kyrkor.

Hårderup orig

Lokalaste lokaltidningen Hårderupsposten.

Mest långvariga chefredaktör: Bertil Persson har gett ut Hårderupsposten i 49 år. Jubileumsnumret, som blir tidningens sista nummer, kommer vid julen 2020.

Kulturell lokalpatriot: Det verkar vara jag.

Pizzeriabyte: Efter den sorgliga nedläggningen av La Prima Classe i Lövestad har familjen Eriksson övergått till Gustos sicilianska i Ystad.

Ystadteater liten

Musikalen ”De tre musketörerna” på Ystads sommarteater.

Sjungen teater: Sååå proffsig uppsättning av musikaloperan ”Min vän fascisten” på Lilla Beddinge Teater. De så kallade amatörerna på Sommarteatern i Ystad agerade som proffs de också i egna musikalen ”De tre musketörerna”.

Också 2019 års julbelysning: Det färgglittrande huset med trädgård vid södra rondellen i Sjöbo.

Tre ggr kort inför 2020

1. Lokalrevy. Ystadrevyn toppade sig själv i år. Ska man kunna göra det en gång till? Som revygeneralen Lars-Åke Kristensson säger: – Ystadrevyn försöker i samarbete med ”nya” danska textförfattare att bli lite fränare, lite mer utmanande och anta den danska ”frispråkigheten”. Hur detta går avslöjas vid premiären för revyn ”Bättre sent än aldrig” den 11/1 på Ystads teater.

2. Sångpoesi. Mötet mellan sångerskan Karin Tingne och sångpoeten Jennifer Saxell är bland det mest spännande som hörts inte bara i mina öron utan i hela Skåne – ja, Sverige. Säkert instämmer alla som upplevde Karin och Peter Tingnes konsert på Ystads teater. Nu ska de in i studion och göra inspelningar av Saxell-låtarna. Kan knappt hålla mig tills jag får höra resultatet…

3. Framtiden… beror på hur liberaler väljer att definiera liberalism. Ska staten, regioner och kommuner stödja olika sorters kultur som en del av samhällets demokratiska grund? Ska kulturskolor, bibliotek och studieorganisationer finnas och vara öppna för alla och ska ett fritt kulturskapande få föda och främja våra personliga, individuella tankar och åsikter? Alltså, ska kultur vara krimskrams eller ett politiskt kärnområde?

Jag själv litenBengt Eriksson (text och foton)
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda