En egenartartad polis och kvinna

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Nytt och annat.

Så kan Cecilia Sahlströms nya polisserie (också förlaget är bytt och nytt) sammanfattas. Inte blott en ny polisserie utan ordagrant en annan – i jämförelse med hennes föregående. Fortfarande en kvinnlig polisserie men en annan kvinna och en annan sorts. Dessutom ett nytt och annat sätt att skriva och berätta.

Vad jag tycker om detta? Hmmm.

Jag tyckte mycket om Sahlströms föregående polisserie med kommissarie Sara Vallén och hennes kriminalpoliskolleger i Lund (någon gång i Malmö).  Hon blev och var – för mig – en högst trovärdig, nära nog autentisk polis. Liksom Sahlström polisromaner blev ett slags polisarbetsreportage.

Visst, berättande gick långsamt ibland. Men jag uppskattade det också, som långsamma skildringar av ett ofta långsamt polisarbete. Men nu ska det alltså bli annat av. Cecilia Sahlström ”Irrvägar”, som inleder hennes nya polisserie, är en polisthriller (medan den förra serien innehöll polisromaner).  

Det går undan och är tuffare. Liksom den nya huvudpersonen, polisinspektör Rakel Vrede i Malmö (alltså har huvudstaden också bytts) är tuffare. Ja, egen. Ja, sin egen. Och… nej, om Rakel Vrede skulle jag inte använda orden trovärdig och autentisk. (Nu får jag väl på tafsen av Sahlström men då får hon förklara.)

Jag undrar, hur blev Vrede polis? Eller, eller om jag tillåts vara Rakel med henne, hade en riktigt Rakel kunnat bli polis? Antagits till polisskolan, tagit sig igenom den och avancerat till polisinspektör? Utifrån sett, med mina (okunniga ögon om verkligt polisarbete), så tvivlar jag.

Rakel Vrede är 50 år – berättelsen börjar på hennes födelsedag – och väl (halv)accepterad av kollegerna. Om Rakel accepterar kollegerna är en annan sak. Som hur hon behandlar sin närmaste kollega Elvira, inte släpper in henne i sin utredning, bara använder henne som en hjälpreda vid behov. Rakel är en enstöring till polis, mer som en privatdetektiv, och mer som manliga poliser har kunnat vara i polisromaner.

Det gäller sättet att sköta en utredning, jobba ensam och ta alltför vågade risker som polis, även sätten att intervjua personer. Rakel Vrede har säkert en bokstavskombination (men det har väl de flesta av oss för den delen, fast de flesta av oss är förstås inte poliser). En bror har hon också, Jacob, en äldre bror som är CP-skadad. Honom värnar hon, däremot.

Jacob är klipsk och smart och kan vara sarkastisk. Rakel  är också klipsk och smart men verkar inte riktigt ha förlikat sig såpass med sig själv och sitt liv att hon ens kan vara sarkastisk – utan att samtidigt bli elak eller åtminstone låta ironisk. 

”Irrvägar” börjar, som jag skrev, på Rakels 50-årsdag. Hon hinner inte ens äta en födelsedagsmåltid (ensam, för sig själv, hade hon tänkt) innan berättelsen börjar och den börjar mitt i Malmö, både geografiskt och tidsmässigt. Här och nu. Muslimer, judar och kristna i Svenska kyrkan ska hålla ett gemensamt möte i Sankt Petri kyrka mitt i Malmö.

Rakel befinner sig strax i närheten när marken börjar vibrera. Det är en sprängladdning, en bomb som ska döda ett stort antal människor. Rakel vill ta hand om utredningen – det får hon inte. Säpo kopplas förstås in. Istället får Rakel Vrede sköta utredandet av en dödskjutning: en ung syrisk man sköts till döds i en park.

Muslimerna och muslimen… Här tror jag att innehållsreferatet får sluta. Det går att ana fortsättningen, kanske eller kanske snarare inte. Du får själv läsa ”Irrvägar” medan jag funderar vidare några rader på Sahlströms förra kontra nya polisserie. Jag gillar ju Rakel Vrede, som kvinnlig huvudperson i en polisthriller alltså, om och ifall hur vi skulle komma överens i verkligheten är någonting helt annat.

Hon är en egenartad kvinna. ”Irrvägar” blir en egenartad polisthriller och en kvinnodeckare, ja, en kvinnoroman. Det är väl vad ”Irrvägar” egentligen är: en berättelse och roman om en annorlunda kvinna, en plädering för rätten att vara sig själv och annorlunda och ja, en plädering för att upptäcka de egenskaper – de egna, värdefulla egenskaper – som annorlunda, lite egna människor kan ha. Typ även kvinnor.

Å andra sidan så saknar jag ju ändå Cecilia Sahlströms slow crime: hennes långsamma polisromaner som blev reportage om polisers arbete och arbetsplats. Nu går det undan, nu blir det thrillrigt, blir det också bättre? Vet inte. Kan man få både… och? Fler titlar i den förra serien, samtidigt som Sahlström skriver vidare på den nya?

Bengt Eriksson

Thriller mitt i försöket till en arabisk vår i Syrien

Iben Albinus
Damaskus
Övers: Kalle Hedström
(Modernista)

Hade börjat att skriva en text som skulle förklara varför den här avdelningen på Opulens inte har vinjetten Deckare utan Krimi. Om det behövs en förklaring? Jo, det gör det nog. Det handlar om bredden och för den delen djupet – att krimi innehåller så många fler sorters romaner än blott deckare = detektivromaner.

Men så kom ett recensionsex av en ny roman – en spänningsroman, enligt omslaget – som fick mig att låta texten om deckare kontra krimi ligga kvar i datorn och istället läsa och skriva om den här nya… ja, spänningsromanen eller krimin.

”Damaskus”, som romanen heter efter dess viktigaste plats och miljö, är skriven av danskan Iben Albinus. Dessutom hennes debutroman och en riktigt bra debut.

För mig, som läsare, är romanens berättelse också lite speciell. Det gäller platsen, alltså Damaskus, dit den danska huvudpersonen Sigrid Melin reser från Köpenhamn – efter att hon gjort bort sig på TV som representant för den danska avdelningen av Amnesty International – till ett jobb på lokalkontoret för ett skandinaviskt telekombolag.    

Familjen, make och barn, lämnar hon kvar hemma i Köpenhamn. Hon tyckte det var värt det, tänkte att hon ville bidra med det hon kunde till vad som kallades Arabiska våren och nu verkade ha kommit också till Syrien. Året: 2011.  

Fast det vet ju vi som läser romanen år 2022, nämligen att så kommer det inte att bli. Detta framgår direkt också av romanens prolog. Där befinner sig Sigrid i en cell, i det ökända fängelset al-Khatib strax utanför Damaskus. Inte bara ökänt för lopporna i madrassen utan för den tortyr som förekommit – och förekommer – i al-Khatib.

Jag har också varit där, inte i det nämnda fängelset gudskelov men i det svårbegripliga landet Syrien och staden Damaskus. Åren har gått, mitt besök skedde ett antal år tidigare, men jag känner ändå igen mig i romanen. Jag känner igen mig i Syrien och Damaskus.

Det jag kunde ana vid mitt besök fortsatte, om man ska kalla det så, att utvecklas. Sonen Bashar al-Assad har ersatt pappan Hafez al-Assad som hårdför president. Ja, som det verkar: en ännu mer hårdför president. (Och sonen som inte ens ville bli president, sas det.)

Damaskus, Syrien. Foto: Media I Morron I Dag

Syrien var ett märkligt arabland när jag var där och fortsatte tydligen att vara det. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Som att där fanns spritaffärer och (kristna) restauranger som serverade alkohol.

I gathörnen stod militärpoliser, beväpnade med maskingevär. Få kvinnor, om någon, dolde ansiktet bakom en sjal. På musikhögskolan gick muslimska, kristna och judiska elever, lediga på varsina religiösa helgdagar. Säkerhetstjänsten kändes igen på att de körde fortfarande än några – och även andra körde fort – på autostradan genom Damaskus.

Jag känner alltså igen mig. Fast jag tror på gränsen till att jag kan lova att romanen ”Damaskus” också ger en bra bild av Syrien och dess huvudstad, hur landet var 2011 och än idag, för alla som är intresserade av Syrien och den arabiska våren. Det är det jag menar med krimi – att en krimi är och ger så mycket mer än att vara en deckare eller ens spänningsroman.

Men spännande blir det, också. Försöket till en arabisk vår i Syrien slås ner hårt och brutalt. Sigrid Melin går med på att – samtidigt med arbetet för telekombolaget – utföra ett uppdrag för den underrättelsetjänsten. Hon blir spion eller agent. Det är riskabelt. Det blir farligt.

”Damaskus” är dessutom en spionroman med vad som hör till: action, våld, blod, död.

I Damaskus träffar Sigrid också en ungdomsväninna, Reem, från studenttiden i Köpenhamn. En arabisk kvinna eller för att vara noggrann, Reem är alawit (en mindre folkgrupp, som också Syriens president hör till, med sin egen tolkning av islam).

Iben Albinus. Foto från Modernista

Reem äger numera en säkerhetsfirma, som bland annat sköter säkerheten åt det skandinaviska telekombolaget. Hon har också nära kontakter med Syriens regering. På vilken/vems sida står Reem, egentligen?

Romanen ”Damaskus” går och slutar inte som jag trodde (och nog inte som någon läsare tror). Den slutar inte heller som Sigrid (eller Reem) trodde. Men att åtminstone Sigrid Melin klarar sig kan jag väl avslöja, eftersom ”Damaskus” är första delen i en spännings- eller krimiserie med henne som huvudperson.

Bengt Eriksson
Publicerat i nättidskriften Opulens