Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Deckare och annan krimi

Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.

Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.

Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.

* * * *

Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.

Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.

Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…

Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.

Deckarhyllan 1Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.

Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less

Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.

Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.

Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”

Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.

Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.

Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.

När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.

Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.

De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.

Deckarhyllan 2Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.

I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre

Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.

Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.

Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.

Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.

Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.

Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.

Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.

I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.

DECKARE och-1Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.

Nästa år planeras en tredje bok med texter om deckare. Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas än så länge. (PS och tyvärr, inte utgiven ännu.)

Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).

Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.

Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.

”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.

Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.

Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.

Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.

En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.

Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.

Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.

Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).

Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.

Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.

Krimi
lästips

Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!

Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.

”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.

Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.

På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.

Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.

Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.

”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.

Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen 2011 / på Erikssons kultursidor 2015)

Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

Crimetime Specsavers

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson