Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda