Sherlock Holmes bland vikingar

För inte många år sen alls fanns knappt några svenska historiska deckare. Minns jag inte fel (redaktören börjar bli så gammal att han har rätt att tappa minnet) funderade till och med deckartidskriften Jury på att instifta ett historiskt deckarpris för att uppmuntra svenska deckarförfattare att skriva historiskt.

(Fick kolla upp och jodå. Inte bara en tanke utan Jury instiftade deckarpriset ”Flintyxan”, som dock blev kortvarigt.)

Idag har historiskt krimi / historiska deckare blivit en subgenre och gren, om än inte så stor och verkligen inte färdigutvuxen, bland andra på det stora svenska deckarträdet. Men när det nu skrivs nya historiska deckare ska inte heller den svenska historiska deckarens historia (haha) glömmas bort.

Som den här novellsamlingen med noveller / berättelser som hänger så tätt ihop att de sammantagna och färdiglästa blir en roman.

***

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

gardar-gåtlösaren

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

Poliserna i indianernas land

Det var många Deckarloggläsare som uttryckte sin förtjusning över att ha blivit påminda när Björn Horgby som gästskribent på Deckarlogg i förra veckan tipsade på amerikanen Tony Hillermans ”antropologiska” deckare eller amerikanska indiandeckare.

Hillermans polisromaner utspelar sig i Navajoland, detta stora indianreservat som sträcker sig genom i New Mexico, Arizona och Utah.

Deckarloggredaktören blev själv påmind, för det var ett tag sen nu som jag läste Hillerman. Det står typ 80 centimeter deckare av honom i min bokhylla.

Och så presenterade jag ju Tony Hillerman lite mer utförligt i andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan” (tyvärr slutsåld sen länge, vill ni läsa hela boken så anlita antikvariat eller bibliotek).

Så här jag skrev i alla fall om Hillerman i boken.


Tony Hillerman (1925-2008)

Land: USA

Genre: polisromaner, indiandeckare

Hillermans deckarmiljö kan beskrivas med ett ord: öken.

Hans två poliser, Joe Leaphorn och Jim Chee, arbetar i ett polisdistrikt som är raka motsatsen till Isolas 87:e distrikt. De jagar inte förbrytare på nattliga barer och riskerar inte att bli nerslagna eller skjutna i mörka gränder. Då är chansen/risken större att stöta ihop med Kokopelli, den flöjtspelande fruktbarhetsguden.

Joe Leaphorn och Jim Chee är anställda vid navajopolisen. Deras polisdistrikt heter Navajoland, det stora navajoreservatet som sträcker sej över nordvästra New Mexico, Arizona och sydöstra Utah. 140 000 navajoindianer bor på ett område stort som Svealand utom Värmland (65 000 km2); det mesta är just öken. Till navajolandet gränsar också andra indianreservat: hopi, zuni m fl.

Poliserna Leaphorn och Chee är navajoindianer men mycket olika; som människor, poliser och indianer. Leaphorn, med graderna löjtnant och biträdande kommissarie, är den äldre, både som människa och romanperson. Han introducerades redan på 70-talet, i romanen Välsignelsens väg (i Sverige publicerad långt i efterhand, 1998). Löjtnant Chee, som är yngre, tillkom på 80-talet. Först uppträdde de var för sej, i de senare böckerna arbetar de tillsammans.

Tony Hillerman. Foto från Harper Collins.

Leaphorn tar inte avstånd från navajokulturen, men han är tvivlande. Han lever mitt emellan det amerikanska och det indianska samhället. Chee, däremot, är troende. Åtminstone vill han tro på och leva enligt navajotraditionen. Chee övar för att kunna bli ”hataali” eller ”hatathali” (en religiös sångare och ceremoniledare).

Löjtnant Chee försöker också jaga förbrytare som en navajo: långsamt och eftertänksamt. Citat från romanen Odjuret (1992): ”Var sak har sin tid. Han skulle tänka mer på det senare.”

Temat som upprepas i Hillermans indiandeckare är – i stigande grad – mötet, motsättningen och konfrontationen mellan det indianska och det amerikanska: navajoindianernas uråldriga kultur och det moderna västerländska samhället, navajoreligionen och kristendomen.

Det kan, som i romanen Tidstjuven (1989), handla om tjuvar som gräver upp gravar, stör de dödas ”chindi” (andar) och plundrar gravarna på krukor.

Men de stjäl så mycket mer än krukor. Samtidigt som de stjäl krukor, stjäl de en bit tid, så att det uppstår en lucka i den indianska tideräkningen. Tidstjuven handlar om två sorters tidstjuvar: de lagliga, som kallas antropologer, och de olagliga, som tjänar pengar på att sälja gamla indiankrukor till samlare.

I Talande guden (1990) anländer ett expresspaket till Smithsonian Museum i Washington. Adressaten är en forskare i indiankultur. Paketet innehåller hennes nyuppgrävda farföräldrars benknotor.

FBI utfärdar en arresteringsorder på avsändaren, Henry Highhawk, som befinner sej i navajoreservatet. Jim Chee får i uppdrag att arrestera honom.

Men varför blir det ett sånt ståhej? Skeletten är ju exempel på, som Henry Highhawk påpekar, ”äkta vita anglosaxiska folktyper”. Varför skulle inte ben från vita amerikaner kunna ställas ut på Smithsonian Museum? Där finns ju tusentals ben från de amerikanska urinvånarna – indianerna!

Krocken mellan det indianska och det amerikanska illustreras också med den sorgsna kärlekshistorien mellan Jim Chee och lärarinnan Mary Landon. Hon är ”belagaana” (navajoordet för vit amerikan). Hon älskar honom och han älskar henne. Men hon kan inte tänka sej att bo på navajoreservatet och han kan inte tänka sej att bo någon annanstans.

Det är mycket sorgligt.

I Odjuret (1992) förälskar sej Jim Chee istället i Janet Pete, navajo liksom han. Fast bara till hälften och det finns också fler skillnader mellan dem. ”Jag kommer direkt från fårhagarna”, tänker Chee, ”och hon är en tjusig stadstjej.” Janet har gått på universitet och är advokat, innan hon började arbeta åt navajonationen var hon anställd på en byrå i Washington.

Observera att den första titeln på boklistan, Flugan på väggen (1975), inte är en av Tony Hillermans indiandeckare utan en politisk thriller med en journalist som huvudperson. Den deckarläsare, som blir så förtjust i Hillermans indiandeckare att hon/han vill läsa allihop, bör också observera att i Sverige har böckerna publicerats i viss oordning. Seriens två första titlar, Välsignelsens väg och Dans med de döda, återfinns längre fram i den svenska utgivningen.

I USA har Tony Hillermans böcker blivit så populära att ett förlag sammanställt Tony Hillerman´s Indian Country Map & Guide, alltså en karta och guide till platserna i hans indiandeckare.

Succén för Hillermans indiandeckare har också inspirerat en rad andra amerikanska författare att börja skriva deckare med indianska problemlösare och/eller i indianska miljöer: Jean Hager, Ravenmocker (1992), Dana Stabenow, A Cold Day for Murder (1992), Jake Page, The Stolen Gods (1993), Gabriel Du Pre, Coyote Wind (1994), James D. Doss, The Shaman Sings (1994), Thomas Perry, Vanishing Act (1995), Mary Oakley Medawar, Death at Rainy Mountain (1996), m fl. (De nämnda titlarna är den första i respektive författares indianserie.)

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

————————————————–

På nätet:

The Tony Hillerman Portal

Översatta titlar:

Flugan på väggen (1975)

Kvinnan som lyssnade (1979)

Tidstjuven (1989).

Talande guden (1990)

Coyote väntar (1991)

Mörka vinden (1991)

Odjuret (1992)

Dans med de döda (1993)

Presidentens stav (1995)

Välsignelsens väg (1996)

På fall (1998)

Jaga grävling (1999)

Natten sång (2002)

Skelettmannen (2004)

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

Vikingarnas Sherlock Holmes

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

gardar-gåtlösaren

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

Till minne av Mary Andersson (1929 – 2020)

Studioteatern har valt bakgården till Ungdomens hus på Norra Skolgatan (ingång från Torpgatan) i Malmö som utomhusscen för ”Maria från Borstahusen”.

Liksom huset och gården i pjäsen är Ungdomens hus och dess – välbevarade – gård från sekelskiftet. Vilket tillför en extra, låt säga obehaglig, stämning åt pjäsen. Det är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden och själv befinna sej på Bredgatan 6 i Malmö.

Samtliga i den regnkurande publiken – strunt i regnet! vem brydde sej? – blev lika engagerade. Vi var alla lika hörbart nöjda. Och upprörda, hoppas jag.

Pjäsen utspelar sej alltså på Bredgatan 6 i Malmö kring  sekelskiftet 1900. Eller snarare är det verklighetens arbetarmiljö som spelas upp på gården till Ungdomens hus. Hur det är med de andra i det fattiga kvarteret – Cal och Magda Carlsson, Emil och Karna Jönsson, Malin, Nathalia, Skitta Karissa, Kalle Smålänning med flera – vet jag inte. Men pjäsens Maria Ståhl från Borstahusen och Bredgatan var också verklighetens.

Maria tog trots sin fattigdom hand om oönskade barn och räddade dem från ”asylen”. Bättre bemedlade kvinnor lämnade sina utomäktenskapliga barn till Maria. Också mycket annat skildras i pjäsen – fattigdom, arbetslöshet, svält, alkohol – men det är två händelser som, av en speciell anledning, griper mej allra mest.

År 1904 kommer en ogift mor till Maria på Bredgatan. Hon lämnar kvar sin nyfödda dotter, bara för några dagar, när det ordnat upp sej lite ska hon hämta dottern igen. Flickan rotar sej på Bredgatan, växer upp och kommer i skolåldern. Först då, när ”dottern” betraktar Maria som sin mamma, kommer den ”riktiga” mamman tillbaka. En vrålskrikande Hilma, som flickan heter, hämtas ”hem”.

Hilma är Mary Anderssons mor.

Det har gått 27 år sen ”Maria från Borstahusen” hade urpremiär – inte på Malmö Stadsteater, som refuserade (?!) pjäsen, utan på Skånska Teatern i Landskrona. Inför premiären gjorde jag en intervju med Mary Andersson och Hilma  (publicerad i Musikens Makt nr 2/1977). Följande är ett utdrag ur den likaså 27 år gamla artikeln:

Mary och Hilma jpg 2

Pjäsförfattaren Mary Andersson och hennes mamma Hilma, fotograferade 1977 av Birgitta Olsson.

” – Jag började med att pumpa mamma, säger Mary.

– Det har du alltid gjort, kommenterar Hilma. Sen du var så liten.

– Jag frågade: Vad gjorde du då? Hur upplevde du det? Vad hände sen?

Hilma är uppvuxen på Bredgatan som ett av Marias tio fosterbarn. I sju år bodde Hilma där. Sen kom Hilmas biologiska mor och tog henne med ”hem”.

– Bredgatan, säger Hilma, var ett  arbetarkvarter på öster i Malmö. Ena sidan av gatan, vill säga. Där bodde stuvare och byggnadsarbetare, några arbetade på Kockums. På den andra sidan bodde societeten.

– Pjäsen bygger på mammas upplevelser, säger Mary. Men det finns mycket annat i den också. Så mycket politik. Mamma är ju inte inne på den linjen, som jag. Alla dom scenerna har jag hittat på.

– Men det gick till som du skriver, intygar Hilma.

– Hämtningen av mamma finns med, säger Mary.

– Det kom utan varsel, berättar Hilma. Barnavårdsnämnden kom och sa att klä på dej, för nu ska du hem. Hem? Jag tyckte att jag var hemma ju. Men det var inte tal om annat. Och sen så skrek jag i himmelens sky.

– Men jag rymde ju tillbaka. Jag var på Bredgatan mesta tiden, så fort jag kunde komma ifrån. Men jag hämtades ”hem” lika fort.

MM: Din biologiska mamma kom inte från arbetarklassen?

– Nej. De kallas ju inte grosshandlare nu, men det gjorde de då. Hon blev ju gift med en sån. Hon hade hembiträde och barnsköterska.

MM: Hur har du försökt skildra arbetarna på Bredgatan?

–  Deras vardagsbekymmer och glädje, säger Mary. Det fanns ju inte bara fattigdom. Men jag ska säg att om jag tagit med alla dödsfall och allt elände, då hade det blivit så packat att ingen stått ut med att se pjäsen.

MM: Du skildrar till exempel den årliga utflykten till Bokskogen. Där var väl Hilma med?

– Visst var jag med, säger Hilma. Det fanns en station vid Södervärn då. Dit gick vi alla, ungarna före och föräldrarna bakefter, med korgar och filtar. Och så iväg med tåget. Det var som en familj. Om nån hade lite bättre av nåt så gick man dit och fick det. Inte var det så mycket godsaker, men pannkakor hade vi. Och brännvin.

MM: En central scen i pjäsen handlar om Amalthea.

– Malmö kallades ”Röda Malmö” då, berättar Mary. Strejker och lockouter avlöste varann. Människor blev svartlistade och sen fick de inget jobb. Det togs hit 88   strejkbrytare från England. Man vågade inte låta dem bo i stan utan de fick bo på logementsfartyget Amalthea.

– Då var det en snickarlärling som hette Anton Nilsson och en till. De kom överens om att skaffa dynamit i Karlshamn och göra en bomb. De tänkte bara skrämma iväg strejkbrytarna – det var ett sånt hat mot dem från arbetarna som ju själva svalt – men när de slängde  bomben blev en dödad och nitton skadade.”

Nu har alltså ”Maria från Borstahusen” – eller ”Livet på Bredgatan”, som pjäsen först hette – tagits upp av Studioteaterns ”amatörer”. Flera av de medverkande – som Jeannette Molinder (Maria), Cecilia Andersson (Malin Kragh) och Karin Blomdell (Skitta Karissa) – spelar så bra att de lika gärna kunde stå på Malmö Dramatiska Teaters professionella scen.

Fast egentligen bär det emot att lyfta fram några enskilda. Studioteaterns uppsättning är en kollektiv prestation, en samling kring ett budskap. Men har då den här gamla pjäsen verkligen något att säga oss idag, 27 respektive 100 år senare?

Mycket! vill jag påstå. Dels handlar det om ett Sverige som väl den yngsta generationen knappt vet att  det funnits. Så här fattigt, som i Ryssland eller Baltikum, var det i Sverige. Och det som händer i pjäsen – arbetslösa skälls för lathundar, barn rycks ifrån sina föräldrar, lönen sänks för samma arbete, misär som dövas med sprit och hela det arbetargetto som Bredgatan var, inte så olikt Rosengård idag – får mej att tänka på både då och nu.

Som Bertolt Brecht skrev: ”Framåt och aldrig glömma vår solidaritet”. Nej, men Brecht var ju kommunist och kommunismen är ju utrotad. Tack och lov! Då kan vi välja den kristna varianten: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem” (Matt 7:12).

Olika formuleringar – samma budskap. Och samma budskap som i Mary Anderssons pjäs: solidaritet och humanism. Vi måste ta hand om varandra. De som har  mer måste hjälpa dem som har mindre.

I en tid då jag ibland kan tycka att utveckling inte handlar om att gå framåt eller vara solidarisk utan att skynda bakåt in i glömskan så borde det vara obligatoriskt för varje skånsk skolklass från fyran och uppåt att gå och se ”Maria från Borstahusen”. Somliga yngre nyliberala skribenter och debattörer skulle bussas till föreställningen.

Bengt Eriksson
Från Ystads Allehanda 2004 och Musikens Makt 1977

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

Lika cyniskt som mänskligt

Thomas Engström
Öster om avgrunden
(Albert Bonniers förlag)

Inte bara Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, som förflyttat sig (Berlin, två gånger USA och nu Georgien) utan också Thomas Engström, spionkvartettens författare.

Thomas EngströmHan har sökt sig fram, provat olika genrer och skrivsätt. I den fjärde, sista delen skriver han som bäst.

Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil (tänk Chandler) passar utmärkt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

Huvudpersonen Licht och hans författare är lika cyniska och därmed lika mänskliga. Kanske det som Engströms spionthrillers skildrar allra mest: hur dagens värld formar – ja, omstöper – människor.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Media tidningar 2017

PS. Ur en diskussion jag hade med Thomas Engström efter att ovanstående recension varit införd:

Det jag tycker fungerar allra bäst i den senaste boken är språket och miljöskildringarna och jag tror detta skulle fungera ännu bättre i jag-form, alltså om du skrev i första person. Då blev jargong och kommentarer, det låt säga hårdkokt intellektuella kontra miljöerna, en enhet.

Dessutom är det ju både annorlunda och bra att du skildrar miljöer som läsaren inte vet så mycket om. Så jag såg fram emot en hårdkokt deckarserie på olika platser i Latinamerika men men… Det går ju också att skriva liknande i Europa (med utflykter, kanske).

Skapa ett halvt alter ego som har exakt dina politiska åsikter och av något skäl, det ena eller andra, gett sig av (flytt?) från Sverige ut i Europa (med eller utan hustru), på ständig resande fot till nya miljöer. En lagom cynisk, lagom smart, lagom förvirrad, lagom handlingskraftig (när det behövs) huvudperson.

Och i varje miljö hamnar du/jaget i något kriminellt som speglar just det landet/den platsen. En amatördeckarserie på resande foto, alltså.

BE