Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Riktigt stark avslutning på serien!

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

”Isola” är den femte och vad jag förstår avslutande delen i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner som huvudpersoner och med pensionerade Esther de Laurenti som viktig återkommande karaktär (fyra av delarna finns översatta till svenska, av någon anledning hoppade det svenska förlaget över del två, ”Blodmåne”).

Serien har blivit framgångsrik, även internationellt, och det är lätt att förstå; det är svårt att sticka ut i den stora floden av spänningslitteratur men det har Engberg ändå lyckats med genom en djärv, intelligent och lekfull inställning som ibland tangerar litterär absurditet i sitt sätt att arbeta med texterna, ofta med väldigt långsökta referenser och helt oväntade inslag som håller leende läsare på väldigt gott humör.

Hon har en alldeles speciell förmåga att utveckla helt aparta pusselbitar som omöjligt kan hänga samman men som slutligen ändå gör det. Underbar läsning och det enda sorgliga är att nu är denna serie slut.

Vad står då titelns Isola för? De omedelbara konnotationerna rör sig åt två håll: mot öar och mot isolering. Bägge stämmer. Texten är skriven under pandemins isolering och i centrum av berättelsen finns ön Bornholm: ”Bornholm är kanske garderoben som leder till Narnia där barnen kan försvinna in i äventyret och gömma sig för verkligheten?”

”Isola” dyker också upp ingraverat på en silverkedja, som namnet på en ung kvinna men det är också beteckningen för ön Manhattan i Ed MacBains välkända deckarserie. Här finns också referenser till skotten Alexander Selkirk (1676-1721), förebild till Daniel Defoes Robinson Crusoe. Selkirk levde över fyra år (1704–1709) isolerad på en mycket liten ö i Stilla havet, fyrahundra sjömil utanför Chile, en ö som numera heter Isla Robinson Crusoe.

I berättelsens upptakt hittas ett lik i en koffert i en park i Köpenhamn, eller snarare ett halvt lik som dessutom har legat där ett bra tag, svårt att identifiera. Obduktionen visar att det är en man, sannolikt mellan trettio och femtio, och att han varit levande när han sågats itu på längden, det var så han dödades.

Danska deckarförfattaren Katrine Engberg. Foto: Anders Hansson

En grotesk metod som genom historien bland annat använts av den romerske kejsaren Caligula. En av Jesu tolv apostlar, kallad Simon ivraren eller Simon seloten, sägs hade lidit martyrdöden just genom att bli itusågad på längden. Det finns också en del medeltida referenser. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen som går trögt; de hittar inga spår, inga vittnen, ingenting.

Hon saknar samarbetet med mångåriga kollegan Jeppe Kørner som är tjänstledig. Jeppe var verkligen kär i sin kollega Sara Saidani. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han hade svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Till slut gick det inte längre så han flydde både från jobbet och från Sara, arbetar nu tillfälligt som skogshuggare på Bornholm där han tillbringade alla uppväxtens somrar. I bokens inledning är han på tillfälligt besök i Köpenhamn för att vara med på en begravning.

Ett återkommande nav i berättelserna är åldrande akademikern Esther de Laurenti som tänker mycket på sitt liv. Hon känner sig ensam, den utdragna processen med allt mer dementa sambon Gregers Hermansen är över, han är död, och hans begravning var så sorglig, ingen från hans familj kom och hon är tacksam över att Jeppe ändå kom dit.

Gregers död var på sätt och vis en befrielse men ändå saknar hon alla deras samtal. Hon har passerat sjuttio, har få vänner kvar och hennes enda sällskap i lägenheten är mopsen Doxa, även han åldrande och trött. Det finns en del hon ångrar, en del smärtsamma minnen och ett av dem bär hon ständigt i en medaljong runt halsen: 18 mars 1966 är ingraverat; då var hon sjutton år, hade just fött ett barn som hon adopterat bort direkt efter födseln, hade fallit för föräldrarnas tvång och några fler barn blev det aldrig.

Det enda hon har kvar som kan hålla henne igång är arbetet; i förra boken började hon projektet med att skriva en biografi över den internationellt välkända danska antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen; Esther har samlat mängder av material från hennes fältstudier i Indonesien och Centralafrika men allt blev liggande under Gregers sista tid i livet. Nu försöker hon ta tag i projektet igen.

Esther hade en del kontakt med Margrethe innan hon dog och nu har hon kommit överens med Margretes vuxna dotter Ida om att hon ska få komma till huset i Bølshamn på Bornholm för att kunna gå igenom alla kvarlämnade dokument. Hon och Jeppe tar färjan dit tillsammans.

I utredningen om ”koffertliket” i Köpenhamn hittar Anette Werner så småningom kopplingar till Bornholm. Vi rör oss mellan olika personers berättarperspektiv, främst Anette, Jesper och Esther, men bland annat också citat från olika brev som Esther hittar i Margrethe Dybris hus. De olika delarna växer samman på oväntade och mycket underhållande sätt i en fantastisk berättelse med starka upplösningar.

Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet (beundransvärd översättning av Mia Ruthman). Nyfiken är jag naturligtvis över vad Katrine Engberg nu ska hitta på. Kanske skriver hon något helt annat eller också väljer hon helt andra vägar i livet; hon har sedan länge visat sin förmåga att skapa avtryck i vilka riktningar hon än väljer att gå.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson