Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Noir som tecknad serie och spelad film

Jag som är grundskolad med Carl Barks och vidareutbildad av bland andra Hergé, André Franquin, Moebius, Jacques Tardi, Enki Bilal och Serge Clerc måste erkänna att jag inte varit så förtjust i de senare årens svenska serieutveckling.

För mig är serietecknande lika mycket en enskild serieruta – den är ett verk i sig, ett konstverk och en tavla – som en serieberättelse. Mer konst än roman alltså – fast när de förenas, då blir tecknade serier som allra bäst.

IMG_0482Det innebär att serier måste vara väl- och/eller personligt tecknade för att jag ska uppskatta dem. Och ditåt – det vältecknade – har tyvärr inte svenska serier vare sig gått eller strävat på senare år. Men strunt i det – dagens svenska serieskapare har sin publik.

Vad jag tänkte påpeka är att nya numret av serietidningen – ja, nu har den serietidningsformat och storlek igen – Galago, nr 139 eller 2/20, innehåller en riktigt bra tecknad serie. Gånger två: både bra tecknad och bra berättad.

En av mina om inte gamla så äldre favoriter, Lars Krantz, har tecknat och berättat serien – som en tecknad novell eller kortroman – ”Martins död” i svartvitt med stark kontrast mellan det vita och det svarta; svarta skuggor och annan svärta som ger genren noir.

Tecknad noir i Malmömiljö (vilket framgår om inte förr av den avslutande rutan – den skulle jag gärna hänga på min vägg – som visar en gata på Kirseberg). Malmönoir eller existentiell noir.

IMG_0483En enkel berättelse i Lars mun (hur självbiografiskt det är vet jag inte, kan blott ana) om kompisen Martin, som inte svarar i telefon. Han kan väl inte…? Berättelsen börjar med att Martins far ringer till Lars och frågar om han vet var sonen är och avslutas då en spänd Lars ringer på dörren till Martins lägenhet.

Och handlar om vad Lars tänker, där emellan. Som detta: ”Fördelen med att svartmåla hela världen är att man ibland faktiskt kan glädjas över hur fruktansvärt fel man kan ha.”

Olika former och storlekar på rutorna, olika många rutor på en sida, den återkommande svärtan som används så olika, vissa rutor är fintecknade ner i detaljerna och andra blott som svarta skuggfigurer, närbild på ett ansikte eller en panoramateckning över en gata.

Mycket bra.

Nya Galago innehåller dessutom en essä, alltså en skriven text, av Emma Gray Munthe om ”Film noir – Filmens smärta och svärta”. Kunnigt och bra skrivet, på samma gång spännande och underhållande, ingående och analytiskt, från noirfilmens start över fortsättningen och utvecklingen och med hennes ögon in i framtidens noirfilm.

Sist: en lista med de tio kanske främsta noirfilmerna.

Bengt Eriksson