Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag med musik: Välkommen tillbaks, Cyrille!

Det blev inte så många konserter för mig på årets jazzfestival i Ystad. Men några – riktigt bra – lyckades jag välja ut och få uppleva.

Och recensera. Som den här med sångerskan Cyrille Aimée, i en snabbrecension ögonablick efter konserten.

***

Ystads jazzfestival
Cyrille Aimée
Var: Ystads teater
När: den 4 augusti kl 16

Bäst: Hennes scatsång med hela kroppen, ja, varje kroppsdel.

Ännu bättre: Mångsidigheten – amerikansk jazz, fransk chanson, sydamerikansk sångpoesi.

Allra bäst: Att Cyrille Aimée återvände till Ystads jazzfestival och bjöd mig – och oss – på detta!

Energiknippe. Professionell i varje kroppsdel. Kameleont.

Fast det sistnämnda betyder inte att hon anpassar sig efter omgivningen. Däremot att hon är både så mångsidig och finkänslig att hon kan växla mellan sång- och musikformer – och bli en sångerska i just den genre som hon bytt till just nu.  

För att börja från slutet: extranumret ”La vie en rose”, den franska chansonen som är mest känd med Edith Piaf.

Först sjunger Cyrille Aimée som Piafs arvtagare. Men så slår David Torkanowsky till på tangenterna. Hårt. Starkt. Och kontrabasisten Matteo Bortone hänger på.

Chanson reser till New Orleans, där Cyrille numera bor, och förvandlas till rhythm & blues och jazz. Vilket tryck! Vilket sväng! Så tillbaks igen, r&b och jazz återgår till  fransk chanson. Konserten från början…

Sex år senare återvänder Cyrille Aimée till Ystads jazzfestival. Gitarristen, som hon hade med förra gången, har bytts mot en pianist, nämnde Torkanowsky från New Orleans.

David Torkanowsky, flygel, Cyrille Aimée, sång / baritonukulele, och Matteo Bortone, kontrabas, på Ystads teater. Foto: Media I Morron I Dag

Genast han slår an en ton, ett par toner, sitt  första ackord, fylls Steinwayflygeln på Ystads teater med just R&B, jazz och latinrytmer.

Tango? Rumba? Betonad baktakt men mer rytmiskt.

Första låten är Sidney Bechets välkända ”Petit fleur”, som får en tydlig karaktär av New Orleans och dess musiktraditioner, betydligt mer än låten hade från början.

Härefter jazz, ”Close Your Eyes”, en jazzevergreen. Nu scattar Cyrille också – och som hon gör det!

Visst scatsjunger hon mer den här gången? I minst varannan låt. Och hon gör det suveränt, scat har blivit hennes specialitet, den ordlösa sången är hon.

Cyrille Aimée föddes i Frankrike med fransk pappa och mamma från Dominikanska republiken. Nu  bor hon alltså i USA.

Allt detta hörs i hennes ordlösa sång, både rötterna och idag. Och syns på henne.

Som om olika rytmer passerar genom hennes kropp, genom varje kroppsdel. Och hon rör sig, dansar till rytmerna med varje kroppsdel: från ögonbrynen ner till midjan, rumpan och benen.

Cyrille Aimée är också sångpoet, på amerikanska, franska och spanska.

Hon har gjort en jazzlåt om att vara på resa långt hemifrån och flera stilla ballader, om ett hus hon byggt i Costa Ricas djungel och en hund som hon passade (eller som passade på henne).

De sistnämnda har spanska texter, där tar hon fram sin baritonukulele och ackompanjerar sig själv.

Amerikansk jazzsångerska. Fransk vissångerska. Sydamerikansk folksångerska. Hon kunde hålla varsin konsert för varje genre och samtliga konserter skulle bli fantastiska.

På Ystads teater bjöd hon på smakprov från alla tre. Betyg: ännu bättre än förra gången.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Musikfredag på Deckarlogg: Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas…

Sara Aldén
A Room Of One’s Own
(Havtorn)

eget rum med jazz. En trio utan trummor, som får musiken att sjunga och spela ännu närmare, mer personligt och närstående.

Röst, piano och bas, jag, du och alla åhörare, samsas i samma rum. Där varje ord och ton synas av den debuterande jazzsångerskan Sara Aldén. Som om hon dissekerat låtarna för att komma längst in och djupast ner i dem. 

En EP, så får skivdebuten ”A Room Of One’s Own” kallas, med sex spår och fem amerikanska standardlåtar. ”Georgia On My Mind” tas två gånger, med olika resultat. Den senare, som avslutar EP:n, är en duett med sång och ödesstämning (tänk Trump och förra presidentvalet) från Daniel Anderssons kontrabas.

Hur spelar pianisten August Björn? Eller snarare, vad spelar han på? Hans toner byter ljud, i ett spår kan det låta som om de kommer ur ett gammalt piano och i ett annar från en storslagen flygel.

Sara Aldén är jazzrummets värdinna. Hon bjöd in oss,  musiker som publik. Aldén presenterar eller serverar låtarna i det skick de har efter att hon bearbetat och knådat dem.

Låtarnas fina melodier, som i ”Very Early” (Bill Evans), ”Nature Boy” (väl mest känd med Nat King Cole) och nämnda ”Georgia” (Ray Charles med många fler), följer självklart med. Fast melodierna är inte viktigast utan hur Aldén inspekterat och analyserat låtarna: sett orden, hört tonerna, låtit dem passera genom hjärna, hjärta och kön.

Just hennes kropp. Dessa amerikanska standards är nu Sara Aldéns egna. De blev som de aldrig varit.

Hon är en definitiv jazzsångerska, hennes jazztolkningar blir existentiella utforskanden av livet. Hennes – och ju mer och nära jag lyssnar – också mina. (Och dina?) Ska vi dessutom prata musikaliska, så visst blandas svenska folktoner ibland med amerikanska jazztoner?

Sara Aldéns EP är ett glödande, ja, glödgat visitkort. Mer mer mer, utropar jag. Nu strax genast! Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Bitterljuv pianojazz med sång

John Venkiah trio

On To Something Good

(Imogena)

Följande gäller både albumet och hans karriär: låt för låt, konsert för konsert, skiva för skiva, lever John Venkiah allt mer upp till titeln ”On To Something Good”. Varje gång jag återhör honom har musiken blivit än mer flersidig, samtidigt som hans särart framträder än mer tydligt. Bitterljuvt är ordet.  

Låten ”For Stevie” måste vara tillägnad Wonder och bör vara ett nyckelspår. Venkiah har komponerat det mesta på albumet och skrivit sångtexterna. Genomgående melodiskt med känsla av ballad, även om rytmen inte alltid håller balladtakt.

Inuti melodierna ryms soul och gospel som själ och hjärta.

Varma akustiska pianoklanger, ibland utbytta mot elpianots kallare toner. På de senare kan Venkiah med egna mått mätt också bli lite småtuff, till exempel i titelspåret och ”Better Days”.

Jag gillar att han nästan alltid håller sig nära melodierna, även i improvisationer. Hans fingrar kan göra en något längre jazzig utflykt men de är strax tillbaks i melodin.

Fler ord: ömsint och vackert, sorgset och ödmjukt. Någon gång lite väl ödmjukt, som när Venkiah i förstaspåret ”Aerial” bjöd in tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist och reducerar sig till den ackompanjerande pianist han inte är.

Fast jag förstår att Venkiah vill lyssna på Almqvists underbart vackra saxofonton lika mycket som att spela. Almqvist medverkar i flera spår, bland annat den så evergreensmekande ”Linnis” att melodin längtar efter en text (varför inte på svenska).

Så lyhört och nära samspel i trion att den blir en triangel. Tonerna från Simon Peterssons kontrabas växer upp ur och kring Venkiahs piano, Kristoffer Rostedt slår och vispar mycket men tyst. Även Cosima Olu är inbjuden med sin röst och sång.

Fast vad jag gillar allra mest – sååå mycket – är John Venkiahs sång. Utan att vara det minsta insmickrande, egentligen är det alls ingen vacker röst, sjunger Venkiah så vackert, ja, skönt.

Han både kompletterar och kontrasterar sitt romantiska piano med sin strävare röst. Återigen ”For Stevie”, hör bara hör! Vilken ljuvlig soul-jazz-pop-ballad.

Bengt Eriksson

Publicerat i Lira

Deckarloggfredag med musik: Ystad Sweden Jazz Festival den 5/8 2021

Alicia Lindberg kvintett

Ystads jazzfestival /

Hos Morten

Klockan 14

Alicia Lindberg kvintett med hon själv som vokalist med egna låtar, den första med svensk text. Jazzlåtar på svenska, alltid plus för det, väl sammanhållen kvintett också (elpiano, elgitarr, kontrabas och trummor) om än lite konventionell. Fast dom är ju unga, personligheten kommer säkert.

Men nu en låt på engelska, då blir det tyvärr än mer konventionellt. Fler svenska låtar. Gillar elgitarristen, Sara Danielsson är flyfingrad på giarrhalsen i sitt solo. Eller lagom snabbfingrad, så toner följer med i en melodi. Det svänger också, jazzsvänger. Får höra hur tredje låten blir…

Visjazzpopsångpoeten Alicia Lindberg med sin kvintett. Foto: Blenda Automatique

”För liten att vara stor” heter tredje låten (finns på Spotify i en mer akustisk version). Stilla, lugnt, stämningsfullt. Visa möter jazz, riktigt bra och än mer lovande. Alicia Lindberg sjunger så det verkligen hörs att låten – sången – visan – måste vara hennes. Hon ansluter sig till de övriga svenska visjazzsångpoeter som gått i spetsen för den nya just visjazzsångpoesin.

Vilken början på min återkomst till Ystads jazzfestival. Så fint och bra och merlovande.

Direktrecenserat från stolen snett nere om scenen.

***

Caroline Henderson

Ystads jazzfestival /

Ystads teater

Klockan 16

När kan jag ha hört och sett Caroline Henderson första gången? För 30, kanske t o m 35 år sen. Aldrig säger aldrig hade jag kunnat tro då att hon skulle bli en souljazzsångerska med den tyngd hon har idag.

Hon blandar jazz-soul-bossa i både rösten och kompet (den typiska jazztrion med piano, kontrabas, trummor). Och framför allt fyller hon varje ton och stavelse med sig själv, sitt levda liv, varje erfarenhet. Vad händer med kvinnor när de får barn, t ex?

Caroline Henderson med trio. Foto: Blenda Automatique

Det positiva i livet, det negativa. Hur kan allt få plats i en ton, i varje ton? Och styrkan, inte sjöng hon med den styrkan i rösten som ung popsångerska? Det här – att hennes liv är grunden för hennes sång – betyder också att hon sjunger som sig själv och ingen annan, som Caroline Henderson. Det är den vuxna medelålders kvinnans jazzsoulsång.

Låtvalet är, hittills, hämtat från annat håll men nu kommer en egen låt. Hon kan det också, komponera egna låtar; då tillkommer lite mer pop. Det blir jazzsoulpopsång. Trion ackompanjerar som den ska, lägger och betonar rytmen, illustrerar med harmonier. Det låter bra. Skrivet högst upp under taket på Ystads teater, punkt satt 16:16.

PS. Bästa låten kom lite senare när Caroline Henderson sjöng ”Jesus” av Lou Reed. Då blev det också verkligen alltihop: jazzsoulpoprocksång. Också den ännu långsammare tolkningen av ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”, skriven av Sonny Bono till Cher, var mycket bra.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik: Sånger för oss som faller

Franska Trion

Solhällan, Löderup

den 24/7

Är det möjligt att recensera och betygsätta en konsert med så mycket sorg och smärta? Men liksom all musik som är lika ärlig som sorglig vänder sig också Matti Ollikainens sånger ut och in och blir till lindring för publiken. Kanske till och med går att skriva att Franska Trion svängde?

Bäst: Ärligheten och modet att dikta och berätta som det är och våga spela som man vill. 

Sämre: Berätta gärna vad låtarna heter, om det inte bryter av stämningen för mycket?  

***

I flödet av ord framträder formuleringar som liksom  själva skriver ner sig i mitt block och sammanfattar  kvällen, stämningen och livet. ”Spela vanlig” är ett. ”Livet är en illusion” ett annat.

Matti Ollikainen (från Tornedalen och nu Göteborg) kommer in och inleder själv vid elpianot, som för att direkt visa vad som är grunden och hjärtat i Franska Trions musik: hans sånger, texter och röst. Han sätter stämningen innan Viktor Turegårds kontrabas och Christopher Cantillos trummor tillkommer en bit in i låten och musiken börjar svänga, om ordet passar.

Paus mitt i konserten, om ens detta ord är möjligt, men annars pågår kvällen i den stämning som lagts och fördjupas av varje låt och text. Fler formuleringar: ”Allting har sitt pris” och ”Himlen är oändligt grå”.  

Franska Trion med Matti Ollikainen, sång och piano, Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, spelade sorgligt men svängigt på Solhällan. Foto: Blenda Automatique

Knappt en låt presenteras, publiken måste vara väl inlyssnad för att veta vilken av alla låtar – de är många – på Franska Trions album – också många – som spelas. Jag uppsnappar ”Harry Belafonte” (med visslingen!), ”Kakor”, ”1998”,  ”Minst en gång i livet”…

Men låttitlarna har mindre betydelse; det är berättelserna som Ollikainen framför med en röst lika smärtsam och brusten som orden, det är de som inte går att värja sig mot. Också en formulering: ”En sång för alla oss som faller fast vi gör så gott som vi kan.”

Konsert? Besök hos psykologen? Öppna dagsbokblad? Matti Ollikainen sjunger om sorg och smärta, i kärleken som i hela livet, med sorg och smärta. Publiken applåderar, men för mig tar det emot att applådera efter att han till exempel sjungit: ”En gång i livet måste du ha stått på Älvsborgsbron”…  

”Trasiga toner” heter hans samling med låttexter. Pianotonerna är lika brustna och trasiga som orden och rösten men så personliga att de blir geniala. Pianot har övervägande svarta toner och några få vita. Han må spela i både dur och moll men tonarterna är sorg och smärta.

Blues, jazz, boogie, pop och lite schlager i melodierna. Och så rock. Enligt formuleringen: ”Hur ska människan någonsin kunna bli fri? Jo, genom rock.” Han boogie woogar som Charlie Ramel, spelar i baktakt som Fats Domino och klirrar rock´n´roll på ljusa tangenter som Jerry Lee Lewis. 

Låtlistan som han kollar på ibland har han nog inte visat för medmusikerna. De ser förbryllade ut då Ollikainen spelar intron, men så ler basisten Turegård och växlar ögon med trummisen Castillo. Låten känns igen och de börjar spela ihop. Trion svänger tillsammans,

Jo, det svänger och blir en konsert. Det uppstår musik när bikten möter jazzsvänget. Det blir som en befrielse för, tror jag, både Matti Ollikainen och publiken.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik