Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Reykjavik_rooftops

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

Det tyska husetNär jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är Vinterstaden Indridassonoberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi KataI Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

Nätter i R Indridasson1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

Darkness Jonasson2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

haunting_of_reykjavik_book_cover3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018