UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik