Marc Bolan på Gärdesfesten

Dan Backman, musik- och konstkritiker samt inte minst själv konstnär, har på sin blogg ”Dan Backman Musik Konst” skrivit en text om den första Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Klicka HÄR och läs!

Detta med anledning av att det just idag, den 12 juni 2020, är 50 år sen Gärdesfesten första gången ordnades i Stockholm. 50 år, milda makter!

Deckarlogg i sin tur passar på att återutlägga följande inlägg som tidigare funnits på bloggen ”Erikssons kultursidor” om gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa taktens musikaliska (eller vad det var) medverkan på (den andra) Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”.

Skivbolaget Silence är förresten på väg att långsamt, långsamt men dock återutge denna för den svenska populärmusikhistorien klassiska LP-utgivning. Vilket jag väntat på  åtminstone sen det var 40-årsjubileum. (Och detta hade jag skrivit och tyckt även om jag inte varit med på plattan.)

***

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Låttext från 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)

Bengt Eriksson

Mänskligt och psykologiskt mys

Louise Penny
En ljusets lek
Övers: Charlotte Hjukström
(Modernista)

Kanadensiskan Louise Penny är min favorit av alla deckarförfattare – de är många och blir allt fler – som skriver landsbygdsdeckare, cozy crime och mysdeckare i Agatha Christies anda.

Pennys senaste och sjunde deckare i svensk översättning, ”En ljusets lek”, utspelar sig liksom de föregående i och kring den lilla byn Three Pines – ja, så liten är byn att den inte finns på någon karta och måste vara svår att hitta till – i Quebec.

Louise PennyKommissarie Armande Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås, liksom byns övriga invånare – den här gången främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Ett slags återseendets glädje, varje gång jag läser en ny Louise Penny-deckare. Också en variant på det slutna – eller halvslutna – ”rummet”: byn Three Pines är liksom isolerad från omvärlden, när invånarna vill, men har ändå kontakter med omvärlden, när någon invånare vill det.

Som i den här berättelsen, där Clara Morrow plötsligt – efter alla dessa år – får göra sin första separatutställning på Musée d´Art Contemporain i Montreal. Efter vernissagen blir det fest hemma hos konstnärsparet Clara och Peter i Three Pines – då hittas ett lik i deras trädgård.

Louise Penny berättar långsamt och stämningsfullt. Graden av action är väl typ 0,5. Men här finns desto mer av känslospel mellan personerna, av mänskligt och psykologiskt  samröre. Så bra personskildringar att man = jag utvidgar bekantskaperna med de redan bekanta och lär dessutom känna de nya personerna riktigt bra.

Också de flitiga diskussionerna om konst – inte minst om konstnärer kontra konstkritiker och konsthandlare – uppskattade jag mycket i ”En ljusets lek”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson