Deckarloggfredag (2): Malmö, den goda (S) och attraktiva (M) staden

Deckarloggfredagens andra text om kulturpolitiken som den en gång var i Malmö, då (M) drev en kulturvänlig politik mot, får man allt säga, ett betydligt mer kulturfientligt (S).

Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalrådet (M),  sa till mig en gång att ”Du beskriver ju mig som om jag vore socialdemokrat!” Nja, svarade jag. Som socialdemokraterna borde ha varit, snarare.

I alla fall, den här texten handlar om kulturkriget i Malmö mellan (M) och (S). Idén att skriva åkejades av och artikeln skrevs således till tidskriften Arena (mer närstående S) men som refuserade den. (Har alltid misstänkt att det berodde på innehållet – att jag beskrev (S i Malmö) som (S) faktiskt var. Något senare publicerade Arena istället – helt följdriktigt – en intervju som hyllade det socialdemokratiska Malmös starkaste man, Ilmar Reepalu, och grovt förvanskade verkligheten.)

Min text publicerades i Moderna Tider (mindre närstående S). Ekonomiskt ju det bra, dubbla arvoden.

***  

Malmöiter kring en bro. 

Det är nu, innan den blir verklighet, som Öresundsbron har sin största betydelse: som myten om en framtida verklighet. Myten om Öresundsbron är byggd på samma sätt som de flesta moderna myter. Grunden, som består av fakta, är liten. Den mytologiska överbyggnaden, tro och hopp, är stor och hög.

Mytens andra brofäste är placerat i Amager, i utkanten av Köpenhamn. Observera riktningen! Malmöiter och andra skåningar ska färdas i sydvästlig riktning och det är också  därifrån impulserna kommer; inte norrut och norrifrån. Vid uppfarten till bron, på den danska sidan, finns en vägpil: København-M (copyright: Sune Nordgren, konsthallschef).

Bromyten kan locka till leenden och skratt. Men i en tid av ekonomisk kris, arbetslöshet och sociala nedskärningar ska dess betydelse som livlina inte underskattas. Bromytens inflytande över kulturlivet och kulturpolitiken – över den kulturella atmosfär ur vilken idéer föds – är högst märkbar. Klumpigt och vulgärt, som när Skanska, i ett kulturellt joint venture med Malmö kommun, utnämnde Leonardo da Vinci till Öresundsbrons arkitekt. Men ofta nyskapande, som i Rooseums och konsthallens val av utställningar, med ögonen riktade utåt världen, inte inåt Sverige. Eller valet av arkitekt till det nya stadsbiblioteket: dansken Henning Larsen.

Manifestationen var invigningen av Hipp, den nya huvudscenen för Malmö Dramatiska Teater, tidigare Stadsteatern. Teaterchefen/regissören Staffan Valdemar Holm, skåning som teaterskolats i Köpenhamn, hade som första uppsättning valt en 1800-talspjäs av tysken Heinrich von Kleist.

Holm förvandlade ”Schroffenstein” till nytida politisk teater om före detta Jugoslavien. (1994! På en institutionsteater!) Med sin helhetsregi – liknande teatersyn har förekommit på andra svenska scener, till exempel Galeasen, men inte på någon institutionsteater förflyttade han dessutom Malmö nedåt Europa, till ett land vars huvudstad inte heter Stockholm.

Tilläggas kan att redan 1996 blir Malmö – som kulturförort till Köpenhamn – Europas ”kulturby”.

*

Malmö stadshus är ett lustigt hus, åtminstone kulturroteln. När jag sticker in huvet i de olika rummen är det som att titta i konstiga speglar i just lustiga huset.

I ett rum säger kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m): ”Det ska finnas ett bibliotek i varje by. Biblioteken är en självklar del av skol- och bildningsområdet.” Han fortsätter: ”Det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.”

Malmö opera, före detta Malmö stadsteater.

I ett annat rum säger hans politiske sekreterare, Stefan Lindhe: ”Den kommunala kulturpolitiken ska vara progressiv och framtidsinriktad.”

I det tredje rummet säger oppositionsrådet Johnny Örbäck (s): ”Elitkultur är ett ord jag aldrig använder”.

Uttalandena stämmer inte, som du hör. Partifärgerna är fel. Malmös kommunpolitiker skriver nya partiprogram. Rättare: de skriver ett gemensamt kulturprogram. Man kan också säga att moderaterna verkställer det som socialdemokraterna redan har beslutat. Med tillägget: som tur är.

Som helhet har kulturbudgeten ökat. Den löpande kulturbudgeten är ungefär densamma. För ökningen står de stora dyra investeringarna i kulturbyggnader, typ kommunens köp och renovering av Hippodromteatern från 1899 och även projektering och byggande av det nya stadsbiblioteket. Detta är exempel på beslut och verkställande: (s) bestämde att, (m) bestämmer hur.

Följande har hänt (under de tre år som Johan Bengt-Påhlsson haft ansvaret för kulturen):

Med kommunala pengar räddades den privata konsthallen Rooseum, Malmö (kommunala) konsthall har återinvigts efter renovering och tillbyggnad, äntligen togs beslutet att omvandla konstskolan Forum till konsthögskola, ur Stadsteatern har Malmö Musik och Teater AB uppstått, i våras sattes spaden i jorden för det nya stadsbiblioteket…

Orden ”smärtsamt” och ”brutalt” har yttrats om de metoder som användes för att förnya den gamla Stadsteatern. Ett åttiotal skådespelare/dansare fick sparken.

Bengt-Påhlsson och Örbäck säger med en mun: ”Nödvändigt”. Teatern hade blivit raka motsatsen till en kreativ miljö. Skådespelarna var håglösa, kände sig inte uppskattade. Det som skedde var bäst för alla: de anställda, kommuninvånarna och den kommunala teaterkonsten.

Örbäck: ”Redan när Claes Sylwander var teaterchef (två chefer sedan) pratade vi om en sjuttioprocentig nedskärning på Stadsteatern. Om jag haft ansvaret för kulturen i Malmö, så hade jag fått hålla i yxan. De socialdemokratiska kulturarbetarna hade säkert krävt min avgång.”

*

Stefan Lindhe, kulturpolitisk sekreterare (m), som tog vänsterordet ”progressiv” i sin mun, tillägger: ”Den gamla klassiska kulturkonservatismen, som talar om kulturarvets betydelse, har vi tagit fram och framtidsanpassat. Vi menar att också den kultur som skapas idag hör till kulturarvet. Dagens kultur är det levande kulturarvet.”

Invändningen är given: röstar en enda kulturarbetare på (m)? Den kommunala kulturpolitiken årgång 1994 innebär alltså att moderaterna utan tanke på något politiskt tack stödjer kulturskapandet i Malmö.

Malmö stadsteater, före detta Hipp.

Jämför med ett uttalande av kommunfullmäktiges dåvarande ordförande, Arne Lundberg (s), från 1976. Fullmäktige hade precis sagt nej, Victoriabiografen ska inte bli ett ”ickekommersiellt kulturhus” i de fria (teater)gruppernas regi. Victoria ockuperades och Arne Lundberg kommenterade: ”Ockupanterna… visar att de inte är kompetenta att sköta en sådan verksamhet.”

Så gick åren. 1994 säger det socialdemokratiske oppositionsrådet Johnny Örbäck: ”När man som kulturpolitiker ger någon pengar i ena handen måste man vara beredd på att få en örfil av den andra handen. Det får man acceptera. Det är ett bevis på den kraft som kulturen måste ha.”

Ännu ett exempel: folkfesten. 1971 arrangerades den första folkfesten i Malmö. Arrangörerna tvingades deponera 5.000 kronor, ifall Slottsparken skulle bli nedtrampad. 1991, då folkfesten pånyttföddes, råkade Mikael Wiehe träffa Lars Engqvist på Stockholmsflyget. Engqvist, tillfälligtvis kommunpolitiker (s), fixade 250.000 på flygande vinge. 1994 bidrog kommunens kulturstödsnämnd med 350.000.

*

Bengt Nilsson, pensionär: ”Malmö stad skryter med sin kultursatsning men är ökänd för sin dåliga sjukvård.” Sven Andersson, också pensionär: ”Är du sosse, Örbäck?”

Ett par citat från tidningen Arbetets telefonutfrågning om kulturpoliken i Malmö. Det är ju valår, så den socialdemokratiska oppositionen svarade med att hålla valtal. Örbäck sa: ”både… och”. Eller snarare: allt. Om (s) höjer kommunalskatten med en krona så räcker pengarna också till sjukvård och äldreomsorg och satsning på kultur för barn och ungdom och i stadsdelarna och… och… och…

Det är inte lätt att ur det politiska munvädret, den så kallade retoriken, vaska fram vad som verkligen är kulturideologiska skillnader. Örbäck utropar: ”Gör fritidsgårdarna till kulturgårdar!” Bengt-Påhlsson kontrar: ”Någon miljon eller så kan jag tänka mig att satsa på fritidsgårdarna!” Till exempel.

Moderna Museets filial i Malmö, före detta Rooseum.
Samtliga foton från Malmö stads hemsida.

Det Stora Kulturkäbblet – var ska stadsbiblioteket byggas: vid Triangeln eller i Slottsparken? – handlar ju inte heller om kulturideologi. Att Malmö behöver ett nytt stadsbibliotek är (s) och (m) helt överens om.

Men jag har hittat ett område, som måste räknas som kultur fast det hör hemma hos undervisnings- och fritidsroteln, där det blivit sämre – inte bara annorlunda utan faktiskt sämre – och där försämringen helt klart beror på moderaternas politik: den kommunala musikskolan. Nedskärningarna har tvingat skolan att höja avgifterna (fast avgifter fanns och var ganska höga redan tidigare) och minska antalet elever. Frågan är: räcker den socialdemokratiska skattekronan också till musikskolan?

*

Inför kommunalvalet utspelas ett kulturpolitiskt triangeldrama. Personer: Jonny Örbäck, Birgit Hansson och Anna Brandoné. Kort resumé:

Johnny Örbäck lämnar nu politiken för att bli vice vd för HSB i Malmö. Det kan bero på, viskas det, att kommunalrådet (m) och oppositionsrådet (s) vuxit ihop och blivit malmöitiska tvillingar med samma kulturpolitiska själ.

Birgit Hansson är ledsen. Det säger hon inte, men det hörs på rösten. Om Johan Bengt-Påhlsson efter valet tvingas flytta ut ur rummet med Ola Billgren-målningen har den socialdemokratiska efterträdaren hela våren 1994 hetat just  Birgit Hansson, vice ordförande i kulturstödsnämnden.

Men den – delvis – nominerade heter istället Anna Brandoné. ”Delvis”, eftersom (s) tänker återgå till den gamla ordningen: kulturen ska inte ha en egen rotel. Brandoné blir fritids- och kulturråd.

”Johan Bengt-Påhlsson lämnar svarta hål och röda siffor efter sig”, säger Anna Brandoné. Men redan i nästa mening korrigerar hon sig något genom att tala om den ”samsyn” som råder om kulturpolitiken i Malmö.

Å ena sidan, å andra. Anna Brandoné diskuterar liksom med sig själv.

Hon säger att moderaternas kulturpolitik (med repertoaren på Hipp som typiskt exempel) riktar sig till de ”välutbildade och få”. Strax därpå berömmer hon de fritidsledare som tillsammans med teaterintresserade amatörer startat Teater Nydala (vilket alltså varit möjligt även i en moderat kommun).

Hon säger att ”kultur är kanske det allra viktigaste” när det gäller att skapa och formulera en stads identitet. ”Kanske bör också turistbudgeten och den internationella budgeten bidra med pengar till kulturen?” Men sedan säger hon: ”Nu har institutionerna fått sitt. Det kan vara dags att satsa på kultur för alla – på amatörismen”.

I femton år har Anna Brandoné varit kommunalpolitiker: suttit i olika nämnder och också varit kommunalråd för trafik och miljö. Den här valperioden sitter hon i teaterstyrelsen. Det är hennes hela erfarenhet av kulturpolitik.

Har Anna Brandoné nominerats för att hon är fast förankrad i arbetarrörelsen? För att hon förstår att när det saknas pengar till sjukvård och äldreomsorg och skolor kan inte kulturen undgå nedskärningar? Medan Birgit Hansson är så kulturengagerad att hon kanske lika istadigt som Johan Bengt-Påhlsson skulle ha hävdat: ”Nej! Stödet till kulturen ska inte minska, snarare öka.”

Anna Brandoné: ”Någon kan ha tänkt så. Men ingen har sagt det.”

”Förhoppningsvis har jag nominerats för att jag arbetat mycket med regionala frågor”, säger hon och – det är ordet – berömmer de initiativ som Johan Bengt-Påhlsson tagit för att regionalisera kulturpolitiken. Resultat (hittills): Malmöbaletten ska få en egen scen – inte i Malmö utan i Lund. Liknande samarbetsavtal kan Anna Brandoné tänka sig – nej, mer än så: det är nödvändigt – inom till exempel teatern och musiken.

”Sextio procent av stadsteaterns besökare kommer inte från Malmö utan utifrån regionen. Det är orimligt. Malmös kulturinstitutioner måste bli en angelägenhet för hela regionen – också ekonomiskt.”

*

Om Malmö myntade Lars Engqvist uttrycket ”den goda staden”. Malmömoderaterna säger ”den attraktiva staden”.

”God” och ”attraktiv” är inte synonymer, men nästan. De är inte enäggstvillingar, men orden tillhör samma familj: de är syskon. Ett sista citat från det tills vidare sittande kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson:

”Skiljelinjerna går inte mellan utan inom partierna.”

Bengt Eriksson
Våren-sommaren 1994,
skriven till Arena, publicerad i Moderna Tider

Deckarloggfredag: Också en moderat kulturpolitik

Eftersom Sverige nu har en ny regering och det har utsetts en ny kulturminister som det ställts frågor om och kring (kunskap om och erfarenhet av kultur?) och detta dessutom har lett till en diskussion om olika partiers kulturpolitiker och kulturpolitik så…

Deckarlogg tänkte idag på sin Deckarloggfredag lägga ut två texter om moderat kulturpolitik (kontra till exempel socialdemokratisk) för att påvisa 1) att M visst kan intressera sig för kultur (eller åtminstone kunde) och 2) driva en kulturpolitik som var just intresserad av, kunnig om och den bästa för kulturen.

”Var”, för detta var en gång. (Men aldrig mer?) Det skedde i alla fall i Malmö, av alla ställen, socialdemokratins huvudstad. Första texten presenterar den här moderata kulturpolitikens huvudperson och drivkraft.

Som första text: min intervju med Johan Bengt-Påhlsson, dåvarande kulturkommunalråd i Malmö…

***   

Är du verkligen moderat?

– Jag har fått frågan förut, säger Johan Bengt-Påhlsson och tittar på mej. Så tillägger han:

– Ja, jag är verkligen moderat.

Men nu är vi redan mitt inne i samtalet. Så här började det avtalade mötet med Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalråd i Malmö.

Knack! knack! på dörren till hans rum i Stadshuset. Ett undrande ansikte tittar ut. I dörröppningen skymtar ytterligare några personer runt ett bord. Sammanträde pågår!

– Skulle vi träffas? Idag? Klockan tre? Ja, visst ja,nu minns jag!

Den luttrade sekreteraren kommer strax rusande med kaffe. Under väntetiden funderar reportern och fotografen över detta något speciella kulturkommunalråd, som det – minst sagt – pratas om bland journalister, politikerkolleger och alla som är inblandade i Malmös kulturliv.

Det sägs till exempel att hans sekreterare aldrig vet var han befinner sej. Men så plötsligt bara står han där och ber henne plocka fram några svåråtkomliga skrivelser. Och dem vill han gärna ha nu, om fem minuter.

Det sägs att hans kallelser till Stadsteaterns styrelsemöten anländer per bud – duns i brevlådan – klockan 2 samma morgon som mötet.

Det sägs att han långt i förväg fattar egna, inofficella beslut som han också meddelar pressen. (”Nu är det klart!”) Därmed rör han till allting så mycket att kommunstyrelsens ordförande, Joakim Ollén, inte kan göra annat än att se till att ”besluten” blir officiella.

– Rörig? Vem? Jag? säger Johan Bengt-Påhlsson.

Redan i mitten av 80-talet, som ordförande i fastighetsnämnden, engagerade sej Johan Bengt-Påhlsson i det som skulle bli den privata konsthallen Rooseum. På frågan om Rooseum hade funnits idag utan hans hjälp svarar han direkt: ”Nej!”.

Så var ska Johan Bengt-Påhlsson fotograferas om inte på ”sitt” Rooseum. I bakgrunden två ”konstfoton” av Geneviève Cadieux. Det här fotot tog Birgitta Olsson.

– Men jag är ingen vandrande byråkrati. Jag är en kulturentusiast. Och en stor optimist.

Som för att bevisa detta hinner vi inte mer än komma in i hans rum – på ena väggen hänger förresten en stor Ola Billgren-målning – förrän han tar fram papper och penna och börjar hålla föredrag om Sveriges framtid, politiskt och kulturellt. Han ritar två cirklar. I den ena placerar han Stockholm, delar av Finland, Baltikum och S:t Petersburg – i den andra Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

I Malmö, som alltså tillhör framtidens Europa, har de borgerliga politikerna de senaste åren visat ett oanat intresse för kultur. Rooseum har räddats, Konsthallen ska byggas till, Hippodromteatern renoveras, i höst sätts spaden i jorden för ett nytt stadsbibliotek, och så vidare.

I likaså moderatstyrda Stockholm vill politikerna istället banta Stadsteaterns budget och stänga Kulturhuset. När staten erbjöd 350 miljoner kronor till ett nytt museum för modern konst, så sa kommunpolitikerna nej, tack.

Också följande frågor har Malmös, vilket bör poängteras, moderata kulturkommunalråd fått förut:

I ett dåligt ekonomiskt läge måste ju kommunen spara pengar. Det gäller väl också pengarna till kulturen?

– Nej, kulturbudgeten ska inte minska. Snarare bör den öka.

Varför ska stat och kommun ge pengar till kultur? Den kultur som folk vill ha klarar sej väl på marknaden?

– Nej, det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.

– Teatern är ett exempel. Inte ens en privatteater som Oscars i Stockholm skulle kunna existera på marknadens villkor.

– Privatteatrarna är beroende av offentligt finansierade teaterhögskolor, som utbildar skådespelare, och av stadsteatrar, som ger skådespelarna en grundtrygghet. Sen handplockar Oscars de skådespelare man vill ha.

– Somliga i mitt parti, säger Johan Bengt-Påhlsson, menar att också kulturen ska vara lönsam.

– Men kultur är inte underhållning, ingen marknadsvara. Kultur är en civilisatorisk process. Viktig och bra kultur, säger han, bryter tänkandet.

Och så berättar han lite malligt om det kulturseminarium som nyligen hölls i Malmö. Arrangörer: moderaternas riksorganisation tillsammans med kulturroteln i Malmö.

Tema: ”Borgerlig kultursyn – finns den?” Ledare för seminariet: Johan Bengt-Påhlsson, förstås.

Bengt Eriksson
Skrivet till Femina 1993

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Måten Sanden TrollkarlarnaSom ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur