Doktor i juridik, ”kökets Picasso”, kvinnotjusare, klädsnobb, gentleman, livskunnig poet – och polis

Václav Erben

Land: Tjeckien

Genre: polisromaner, poetiska deckare

Han skriver deckare – närmast polisromaner – som är som poesi. På visitkortet kunde det stå: Václav Erben, poet. Med meningar som är välformulerade och exakta som strofer i en dikt skapar Erben en poetisk, lyrisk stämning.

Också kapitlen är avskalade, kort-korta. Och just där spänningen är på topp – där bryter han av kapitlet och börjar ett nytt: flyttar berättelsen till en annan plats, byter ut personerna.

Václav Erben.

Den här formen – små korta kapitel, anteckningar bara – fulländar Erben i Den begåvade skomakarens död (1982). I en roman med nästan exakt 250 sidor får Erben plats med inte mindre än 119 kapitel! Här är hela – ja, hela! – första kapitlet:

”Genom allén med de höga träden gick mördaren. Träden var gamla och mördaren log.”

Visst kunde det vara en dikt?

Huvudpersonen heter Michal Exner och är kapten – men inte i det militära utan Exner är kapten och brottsutredare vid kriminalpolisen i Prag. Michal Exner är också doktor i juridik, fenomenal på att improvisera ihop en måltid (”kökets Picasso”), kvinnotjusare och klädsnobb, en riktig lustans lakej. Han för sej som en gentleman och talar som en eftertänksam och livskunnig poet:

”Rättvisan slår till mot vem som helst. Mot nyktra och onyktra. Rättvisan är lika blind som kärleken.” Citat ur Den begåvade skomakarens död.

”Det som driver mig är känslan att jag måste få klarhet. Att jag helt enkelt måste fortsätta ända tills jag har fått fram sanningen.”  Ur Mannen som älskade rött (1979).

Man kan tycka att kapten Michal Exner är overklig, en allt annat än trovärdig kriminalpolis i det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien. Men enligt intervjuer med författaren hade många tjeckiska polisaspiranter börjat lägga sej till med kapten Exners gentlemannamanér. Han var deras idol.

Sex av Václav Erbens deckarromaner (han har skrivit åtminstone dubbelt så många) översattes till svenska mellan 1979 och 1986. Men sen dess har inte en enda Erben-deckare publicerats i Sverige. Därmed tappade de svenska deckarläsarna kontakten med en av de mest personliga och annorlunda författarna i kriminalgenren och dessutom har vi förlorat en källa till information om ett land vi varken visste eller vet så mycket om. Det är trist. 

Förgäves har jag försökt att få information om vad som hänt med Václav Erben. Att få reda på vad som hände med Erben efter upplösningen av det kommuniska Tjeckoslovakien och uppdelningen i länderna Tjeckien och Slovakien är faktiskt inte helt enkelt. Men tyvärr verkar det som om Vàclav Erben inte har fortsatt att skriva deckare.

Också det är synd, för nog hade det varit intressant att  läsa om kapten Michal Exners arbete vid kriminalpolisen i Prag också efter kommunismens fall. Hade Exner kunnat växla från ett samhällssystem till ett annat? Hur hade detta påverkat arbetet som polis? Inte minst: hade han kunnat vara lika snobbig i fortsättningen? Skulle kapten Michal Exner också år 2002 ha varit idolen för unga poliser i det nya landet Tjeckien?

Även i bokhandlarnas hyllor med engelska/amerikanska pocketdeckare har jag letat förgäves efter översättningar av Erbens polisromaner. I pockethyllorna kan man däremot hitta Josef Skvoreckys berättelser – bl a The Mournful Demeanour of Lieutenant Boruvka och Sins of Father Knox (författade på 60-talet men utgivna i engelsk pocket på 80- och 90-talen) – om en annan tjeckisk polis, löjtnant Boruvka.

De enda kontakter som vi i Sverige på senare år haft med deckarproduktionen i Tjeckoslovakien/Tjeckien är några samlingar med deckarnoveller: Det poetiska vittnet (1989) och Den lyriske tjuven (1990) av Karel Ĉapek samt Syndare i Prag (1994) av Jirí Marek. 

Gammalmodiga men charmiga noveller av två äldre författare. Ĉapek är mest känd för romanen Salamanderkriget (1936), som inte är en deckare. Som kriminalnovellförfattare kan Marek och Ĉapek påminna om både Sir Arthur Conan Doyle och Hans Alfredson. Novellerna är fulla av atmosfär från en tid då Prag var en av Centraleuropas huvudstäder.

Till svenska översatta deckare:

Brottsplats Prag. 1976. Övers: Roland Adlerberth.

Mannen som älskade rött. 1979. Övers: Roland Adlerberth.

Den försynte döde. 1980. Övers: Roland Adlerberth.

Den begåvade skomakarens död. 1982. Övers: Johan Malm.

Eftermiddag med ensam flicka. 1985. Övers: Johan Malm.

Vägg i vägg. 1986. Övers: Johan Malm.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

Václav Erben dog året efter jag skrev detta, alltså 2003. De svenska översättningarna finns inte längre tillgängliga i bokhandeln, inte heller på strömningstjänster. Så om du är intresserad av poetiska polisromaner blir det till att prova med bibliotek eller antikvariat.

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012

Motsättningar i Kina

Jan-Philipp Sendker
Viskande skuggor
övers: Lisbet Holst
(Forum)

Jan-Philipp Sendker skriver vackert, ja, skönt. Och så stämningsfullt och lågmält med en meditativ atmosfär som smyger på och överväldigar.

SendkerEfter sonens död har Paul Leibowitch, tysk-amerikansk journalist, isolerat sig på en ö utanför Hongkong. Umgås inte med någon, knappt ens sin fästmö (om hon är det?) eller vännen Zhang vid Shenzhenpolisen, en t-baneresa bort till det riktiga Kina.

Eller snarare dagens, moderna Kina, där historiens skuggor dröjer kvar. Motsättningar: buddism, kapitalism och kommunism, traditionell mat, nya köpcentra och bordeller, lugnet och ett jäkla liv!

Genre (enligt omslaget): spänningsroman.

Vad? Ja, här finns också en polishistoria, ett mord sker, vars spänning lågmält vävs in i en underbar ”kinesisk” roman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2017)