Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Binet SpråketUr verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Peter Robinson från början

Fick precis den nya polisromanen ”Ur askan i elden” (Forum; övers: Jan Malmsjö) av Peter Robinson och skriver några rader om den medan jag funderar på vad jag ska skriva om Kristina Appelqvists nya.

Nya och nya, förresten (vad gäller Robinson). ”Ur askan i elden” / ” Gallows View” var hans första – eventuellt andra – roman med kommissarie Alan Banks som då var yngre och i denna ”första” titel precis hade flyttat med sin familj till staden Eastvale i Yorkshire Dales.

Med ”första” menar jag att ”Ur askan i elden” egentligen var den andra boken med Banks som Robinson skrev – den första var ”En hängiven man” – men den förra gavs ändå ut först och den första som den andra. 🙂

Peter RobinsonNu – 2018 – ganska många år sen 1987, då den kom på engelska – först nu alltså – har ”Gallows View” översatts till ”Ur askan i elden” och getts ut i Sverige.

Den svenska utgivningen inleds med ett specialskrivet förord av Robinson – intressant läsning inte minst för dem som själva skulle vilja skriva en deckare men även för läsare.

Här redogör nämligen Robinson för hur det gick till när han antogs av förlaget Penguin Canada (Peter Robinson bodde i Toronto) och hur redigeringsarbetet bedrevs, hur mycket han lärde sig under den tid som gick från att romanen antogs till att den gavs ut och vilken nybörjare han måste ha varit, hur lite han faktiskt visste och kunde vad gällde att skriva och författa.

Denne framgångsrike deckarförfattare med tjugofem titlar om kommissarie Banks (av dem finns nu sjutton på svenska). Till och med två gånger har Robinson prisats av Svenska Deckarakademin – både ”En ovanligt torr sommar” (2001) och ”En förgiftad man” (2012, en titel utanför Banks-serien) ansåg Deckarakademins ledamöter var respektive års bästa till svenska översatta kriminalroman.

Redan och bara förordet till den här ”första” Banks-deckaren gör den värd att läsa!

I förordet nämner Peter Robinson förresten ytterligare tre svenska titlar i Alan Banks-serien, ”En hängiven man”, ”Ett oundvikligt slut” och ”Den hängande dalen”, som man – hittills – spanar förgäves efter i Robinsons svenska utgivning.

Men man får väl förmoda att ”A Dedicated Man (originalutgivning 1988), ”A Necessary End” (1989) och ”The Hanging Valley”(1989) står i tur att ges ut i Sverige, när de redan nu fått svenska titlar?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson