Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

Mia Coutos afro-deckare

Mia Couto
Land: Moçambique
Genre: afrikanska deckare

Mia Coutos roman ”Under frangipaniträdet” (1997) kan beskrivas på samma sätt som hundratals – ja, tusentals – västerländska detektiv- och kriminalromaner:

Ett mord begås. En detektiv, i det här fallet en polis, sänds till brottsplatsen. Vittnen hörs och misstänkta förhörs. Mot slutet av boken samlas alla inblandade. Lösningen på mordgåtan serveras. Motivet förklaras.

Men här slutar också alla eller de flesta likheter med de deckare som skrivs i Europa och USA.

”Under frangipaniträdet” är absolut en detektiv/polisroman men en märklig och annorlunda deckare. Mia Couto, född och bosatt i Moçambique, har skrivit en afrikansk detektivroman. Ordagrant och i flera betydelser utspelar sej Coutos kriminalberättelse i en annan värld. Hans egenartade romanpersoner skulle knappast kunna förekomma i någon västerländsk deckare.

Låt mej ta jag-berättaren som exempel. När berättelsen börjar är han död. Han heter eller hette Ermelino Mucanga och var snickare. Tillsammans med sina arbetsverktyg, hammare och såg, ligger han begravd under ett frangipaniträd.

Men en halakvuma (ett bältdjur, som bor i himlarna men kommer ner till jorden för att bringa budskap om framtiden) kallar Ermelino tillbaka till de levandes värld – som en xipoco (ande). Den döde snickaren tar sin boning i poliskommissarien Izidine Naíta, som är på väg från huvudstaden Maputo till en f d portugisisk fästning, numera ålderdomshem, beläget på en svåråtkomlig, isolerad klippa utanför Moçambiques kust, för att utreda mordet på hemmets föreståndare.

Poliskommissarien är en modern storstadsmänniska, medan gamlingarna på ålderdomshemmet lever kvar i det gamla livet, i en utplåningshotad begrepps- och tankevärld. Den ena gamlingen efter den andra erkänner mordet på föreståndaren. Alla har de mördat honom, på var sitt sätt.

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

De gamla ljuger kommissarien full med historier som öppnar dörren till en afrikansk verklighet som inte låter sej anpassas till en vanlig – västerländsk – brottsundersökning.

Kommissarien släpps in i annan, mycket större värld och verklighet, där förfluten tid pågår samtidigt med nutiden: människor umgås med andar och övernaturliga väsen, döda människor kommunicerar med levande och tvärtom, religion, tro och magi är närvarande i vardagen och andevärlden blir lika verklig som människornas.

I de rövarhistorier – eller är historierna sanna? – som åldringarna berättar för kommissarie Naíta förenas muntligt och skriftligt. Couto lyfter upp Afrikas muntliga berättartradition och visar att den är lika högtstående och har lika stort värde som västerlandets finaste kulturella uppfinning: den skönlitterära romanen.

Också ”Flamingons sista fall” (2002) kan beskrivas som en afrikansk deckare eller kanske en politisk thriller.

Här utspelar sej händelserna i den lilla staden Tizangara. Kriget är över. FN-soldater har stationerats i staden för att övervaka fredsprocessen. En efter en dödas – mördas – de. Märkliga explosioner inträffar. Soldaterna med blå baskrar flyger i luften och försvinner spårlöst. Eller nästan spårlöst…

Det enda som återstår av dem är deras penisar. Så börjar berättelsen: en avkapad penis ligger mitt på Estrada Nacional, alldeles vid infarten till Tizangara.

Den italienske FN-tjänstemannen Massimo Risi, som utreder händelserna med hjälp av jag-berättaren, ”tolken i Tizangara”, får lika många och motsägelsefulla, märkliga och magiska svar på sina frågor, sitt deckarmysterium, som den ovannämnde poliskommissarien Naíta.

Men de bägge romanernas och deckargåtornas slutgiltiga och sanna svar – lika med Mia Coutos budskap – är ett och samma: allt som händer, alla brott som begås, i dagens Moçambique har sin upprinnelse i kolonialismen och kriget (med prefixet kolonial- alternativt befrielse-) och den skugga som detta kastat och fortsätter att kasta över landet, människorna och livet.

Titlar (urval):
Under frangipaniträdet. 1997. A varanda do Frangipani. Övers: Marianne Eyre.
Flamingons sista flykt. 2002. O Último Voo do Flamingo. Övers: Marianne Eyre.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

PS. Mia Couto är just nu aktuell i Sverige med romanen ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg). Också en afro-deckare? Nej, knappast. Men annars en låt säga ganska typisk Couto-roman (se beskrivningarna ovan)

Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017