Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017