Musikfredag på Deckarlogg: Vem är omusikalisk?

Peter Bryngelsson

De omusikaliska

(Gidlunds förlag)

Det måste vara svårt – ja, omöjligt – att inte bara ta till sig utan åt sig när man läser Peter Bryngelssons nya bok ”De omusikaliska”. Någonting triggas igång i läsaren, lyssnaren och kanske musikern, i den musikaliske såväl om den omusikaliske. (Från början var det väl förresten alltid någon annan, oftast skolans musiklärare, som fick en att tro att man är omusikalisk eller musikalisk?)

Presentation av Peter Bryngelsson: musiker (mest gitarrist) och kompositör, föreläsare och författare till en rad böcker om musik. Ragnarök, Kung Tung, Urban Turban och senast Jordmån – det sistnämnda med syfte att ta tillbaks svensk folkmusik från extremhögern – heter några band han varit medlem i och/eller ledare för.

”De omusikaliska” är en bok på 227 sidor som kunde ha blivit två, tre gånger så tjock. Men ändå ingen tunn bok till innehållet. Varje mening som Bryngelsson skriver och uttrycker föder fler tankar, minnen och åsikter hos läsaren. ”De omusikaliska” blir en tanke- och diskussionsbok.

Bryngelsson har sitt sätt att skriva. Han ringar in ämnet medan han skriver, ger en överblick för att plötsligt fokusera på en detalj. Att läsa är som att sitta snett bakom honom vid tangentbordet, följa med på hans (o)musikaliska upptäcktsfärd. Jag har läst boken två gånger, det förtjänar den. Det blev två olika läsningar. Första gången gav en överblick av ämnet, kollageaktigt och lite spretigt. De ibland, kan jag tycka, väl korta kapitlen hoppar mellan tankar och idéer.

Några trådar: betydelsen av ordet ”omusikalitet” (eller ”amusisk”), anknytning till den forskning som Isabelle Peretz bedriver vid universitetet i Montreal, känslan av skam som ofta är förknippad med omusikalitet och därav svårigheten att få ”de omusikaliska” att medverka vid intervjuer och forskning, vad omusikalitet innebär, hur omusikalitet definieras, skillnaden mellan tondöv och taktlös, vad musiksmak innebär, och så vidare och vidare.

Andra gången korslästes kapitlen, med och mot varann. Då blev boken än mer intressant och spännande. Till exempel kapitlet ”Den musikaliska spelplanen”, där Bryngelsson utifrån uppsjungning på musiklektionen i skolan skriver om den tonala definition av musikalitet som kännetecknar Sverige och västvärlden. Tonerna, den västerländska skalan, är det viktiga; rytmer räknas inte.

Detta korsläste jag med ett par intervjuer, den ena, som finns redan i anknytning till nämnda kapitel, med inspelningsproducenten och trummisen Pelle Henricsson och den andra med Mukiryan Abubakr, kurdisk musiker. Pelle fick sämsta möjliga musikbetyg i skolan trots att han redan då spelade trummor. ”Hur känner du inför det där betyget nu?” frågar Bryngelsson. Svar: ”Det gnager fortfarande.”

Med Mukiryan Abubakr pratar Bryngelsson om ”falska toner”: de kvartstoner som förekommer i arabisk musik och ligger mellan de accepterade tonerna i den västerländska skalan. Den kurdiske musikern förklarar något som komplicerar ytterligare: ”Det är olika kvartstoner beroende på om du kommer från Iran, Irak, Egypten, Syrien, Turkiet, Kurdistan etc.” Oj, såååå många ”falska toner” för västerländska öron.

Andra kapitel att korsläsa har rubriker som ”Kan musiker vara omusikaliska?”, ”Kan fåglar vara tondöva?”, ”Omusikalisk musikalitet” och ”Det ostämdas landskap”. Bryngelsson frågar operasångaren Lars Cleveman (även medlem i bandet Dom dummaste): ”Finns det operasångare som sjunger falskt?” Svaret blir: ”Javisst finns det sådana.”

Han skriver om Håkan Hellströms sång eller ”sång”, om Bob Dylan och John Lennon. Hur musikaliska är/var de? Hur omusikaliska? Eller, åtminstone, hur musikaliskt skickliga? Här kommer Peter Bryngelsson in på något för musikhistorien viktigt och väsentligt, ja, något grundläggande vad gäller rockmusikens utveckling. Detta kunde ha fördjupats betydligt me och det får han gärna göra i en uppföljande bok.

Min teori: Genom rockhistorien, från 50-talets rock´n´roll till 2000-talets elektronik, finns otaliga exempel på musikskapare med större vilja än kunnande. ”Omusikaliteten” fick dem att – våga – skapa musik som mer så kallat musikaliska aldrig kom på tanken att spela och göra. ”De omusikaliska” har – gång på gång – förändrat rockhistorien.

Ta Bob Dylan som exempel. Hade hans sånger innehållit så oväntade gitarrackord om han haft kunskap i harmonilära? Det tror inte jag. Hade en musikalisk Dylan varit en mindre personlig sångpoet? Det tror jag.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Hifi & Musik

Denna egenartade Ulla Bolinder

Eget bildUlla Bolinder
Övrig händelse
(BoD)

Förra gången jag recenserade en deckare av Ulla Bolinder, det var i fjol och då gällde det e-boken ”Kontroll” (Recito), tyckte jag att Bolinders kollageteknik inte fungerade lika effektivt längre och undrade om hon inte skulle börja varva också med gestaltande kapitel.

Fel av mig. Eller åtminstone så tyckte Ulla Bolinder tvärtom. I sin nya deckare renodlar hon och poängterar än mer sitt eget, speciella sätt att berätta en kriminalhistoria.

”Övrig händelse” har blivit en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare.

Miljön är – som så ofta, känns det – någonstans på svensk landsbygd, en trakt med både fastboende och sommargäster.

Ulla BolinderSå händer något. En tioårig flicka cyklar hemåt från skolan – och försvinner. Och människorna i trakten reagerar, både de närmast berörda och de på längre avstånd.

Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst.

En polis noterar och kommenterar. Här finns också utdrag ur en ”trådgårdsdagbok”. Dessutom korta vittnesuppgifter, mer eller  mindre allvarliga, än mer realistiska och än mer fantasifulla.

Allt detta varvas.

Ingenting händer, egentligen. Då när det händer, alltså. Utan spänningen skapas av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Och detta skapar spänningen, ja, faktiskt, trots att ingenting som händer gestaltas.

Kriminalberättelsen blir högst speciell och särskilt får man ju ett nära nog kalejdoskopisk porträtt av personerna. Olika porträtt, så som olika människor får olika  intryck av varann.

Det här är Ulla Bolinders paradgren. En unik deckarförfattare, ingen annan svensk deckarförfattare skriver så här.

Och när hon lyckas som bäst – vilket hon alltså gjort med ”Övrig berättelse” – är hon också en av Sveriges främsta och mest läsvärda deckarförfattare.

Så skärp er nu, alla Sveriges större förlag och även mindre fast etablerade bokförlag. Skriv kontrakt med Ulla Bolinder så hennes böcker kan få ordentlig marknadsföring och distribution. Och så hon slipper betala själv för print om demand-utgivning.

Både hon – och ni, svenska deckarläsare – förtjänar mer än så.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson