Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002