Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar AnderssonAssar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

AspenströmKarin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda BauerBelinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin 2Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths 2Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China MChina Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Kriminellt på dagens svenska landsbygd

Aline Lilja Gladh
Tändstickan
(XIV Förlag)

”Tändstickan” har den bästa deckarinledning jag läst på länge.

Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.

Aline TändstickanSkickligt skrivet av debutanten Aline Lilja Gladh.

Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort).

Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Det kriminella – maffia, gangsterkrig, knark, mordbrand och mord som utreds av den lokala polisen i lilla Örbyhus! – är väl mindre trovärdigt.

Slutbetyg: underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Tango i Brösarp

Hennes föregående Österlenroman, ”Majken minröjare”, var ju nästan en deckare. Miljö: Skillinge med omnejd.

Hennes nya, ”Tango i tabernaklet”, kan knappast benämnas deckare. Fast även här förekommer en viss kriminalitet så jag placerar ändå min recension på Deckarlogg. Miljö: Brösarp med omnejd.

***

Karin Brunk Holmqvist
Tango i tabernaklet
(Bokfabriken)

Realistiskt? Autentiskt? Verkligt? Ja, ja, ja! Detta utgör grunden, själva fundamentet, för Karin Brunk Holmqvists författande: platser och människor är som hämtade ur den sydöstskånska verkligheten, från allas vår vardag.

Österlens små samhällen och byar – mellan vilka hon förflyttat sig i sina romaner – är berättelsernas hörnstenar. De finns, på riktigt. Och de är precis så som hon skildrar – ja, speglar – dem. Till exempel Brösarp, huvudort i den nya romanen ”Tango i tabernaklet”. Gästgiveriet, kyrkan och Götes Allköp – allt finns i verkligheten liksom i fiktionens verklighet.

Det är autentiskt ner på gatunivå. Till och med Höjerensvägen, där Kerttu Mäkinen hyr ett litet nedgånget hus med trädgård och uthus, återfinns på kartan. (Det måste jag kolla på nätet men visst finns Höjerensvägen i Brösarp och jag blir inte förvånad om Kerttus hus också ligger där.)

Brunk Holmkvist tangoDet börjar på Haväng, dit två äldre par – Hedvig och Axel, Selma och Otto, alla 70 plus – är på väg med Axel bakom ratten. De ska på årets första vårutflykt. Efter att bilen parkerats vid Skeppargårdens vandrarhem går de med kaffekorgen till sitt favoritställe. Bägge paren bor annars grannar i en glänta nära Bertilstorp.

Det fortsätter med Kerttu, som får kallas huvudperson. Åtminstone händer och sker det mesta kring – och tack vare – Kerttu. Hon har, står det, ”fart och framåtanda”. Hur finskan Kerttu hamnade i Brösarp är förresten en historia i sig: hon turnerade med en svärdslukare och efter ett uppträdande på Kiviks marknad… Resten får ni läsa själva.

Kerttu, blott 60 plus, städar nu på gästgivaregården och är aktiv i kyrkorådet. Hon skulle gärna vilja bli kyrkvaktmästare. Fler personer: Nils-Viktor, hennes granne, Johanna, kyrkorådets barska ordförande, Lisa, också i kyrkorådet, skild och ute efter en ny, fyra medlemmar i ett mc-gäng, Ola Magnusson, som säljer både ditt och datt och blir förtjust i Kerttu (och hon i honom så lite sex är det också!), Adar, flykting från Syrien som nu arbetar på flyktingboendet i Brösarp och blivande tangolärare, yngling med epatraktor, Bo Nilsson, ”ungkarl och glad för fruntimmer”, med flera.

I sin förra roman, ”Majken minröjare”, hade Karin Brunk Holmqvist infört en smärre deckartråd som drev på handlingen. Med ”Tango i tabernaklet” är hon tillbaks i sitt vanliga berättande: ingen handling med början och slut och inte mycket av berättartråd heller. Men det gör ingenting alls! För ändå händer det mycket, i det vardagliga och lilla och ibland lite större.

Något av allt: starroperation på Simrishamns lasarett, äldre män oroar sig för sjukdomar, kollektpengar försvinner, det knorras (också äldre män) över både utlänningar och unga slynglar, en tjock bunt pengar upphittas (och dessutom påsar med ett vitt pulver), Kerttu lyssnar på finske rockkungen Rauli ”Badding” Somerjoki och bjuder Ola på kalakukku och så avlider den gamle kyrkvaktmästaren.

Inte minst bestämmer sig Kerttu för att rusta upp sitt uthus. Hon döper det till Tabernaklet. Vad ska hon använda det till? Svaret anas redan i boktiteln: kurser i tango. Hon sätter upp en lapp på Götes Allköp/Ica för att bjuda in deltagare. Hur går det? Någon succé? Jo, får man allt säga när Ystads Allehanda kommer och gör reportage.

Upprepning: igenkänningsfaktorn är fortfarande 150 procent. Det som händer i romanen kunde ha hänt – och händer nog – i vilken småby som helst på Österlen (med omnejd). Den här gången gör Brunk Holmqvist också ett ställningstagande vad gäller flyktingmottagning. Men varsamt, höjer aldrig rösten utan skriver så där snällt och vänligt som alltid, varje romansida är fylld av kärlek till människorna. Ändå säger hon ifrån på skarpen, mellan raderna, genom att visa Kerttus handlingar.

Ingen säger ingen annan författare skriver mer i Fritiof Nilsson Piratens skånska anda än Karin Brunk Holmqvist! Detta var ett meddelande speciellt till Piratensällskapet inför utdelningen av nästa Piratenpris. Som Kerttu skulle ha tillagt: ”Perkele satan!”

Bengt Eriksson

Jan-Erik Fjell – bäst i Norge, just nu

I samband med genomgången av de deckartitlar som Svenska Deckarakademin nominerat till 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare/kriminalromaner skrev jag ju lite om mina egna – extra – favoriter också.

Till exempel norrmannen Jan-Erik Fjells polisroman”Smugglaren”, som inte finns med bland Deckarakademins nominerade men för mig blivit årets bästa översatta deckare. Här följer den recension av ”Smugglaren” som skrev till Gota Medias tidningar…

***

Jan-Erik Fjell
Smugglaren
övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver polisromaner för oss som tycker att landsmannen Jo Nesbø var bäst innan han övergick från realistiska polisskildringar till allt mer action och övervåldsamma thrillers. Frågan som norska kritiker ställt sig är om Fjell inte till och med skriver bättre polisromaner än Nesbø. De flesta har svarat: Ja. Åtminstone lika bra, tycker jag.

I ”Smugglaren” återkommer kriminalkommissarien och spelmissbrukaren Anton Brekke. Fast det senare, Brekkes kortspel, tonas ner den här gången till fördel för kriminalskildringen. Huvudspåret handlar om en man och skollärare som mördas med kniv i sin villa i staden Sarpsborg.

smugglarenDit reser Anton Brekke från Kriposhuset i Oslo och återser där Magnus Torp, polisstudent i förra boken men nu färdig polis. Ole Kval, den tredje utredaren och en gammal kollega från Kripos, är också viktig för handlingen och inte minst mordfallets upplösning.

Här finns även en parallell tråd, som förstås undan för undan tvinnas ihop med mordtråden, om smuggling per skåpbil från Litauen till Norge. Vad innehåller den hemliga lasten: narkotika eller kan det vara människor? Ännu fler trådar vävs in: östeuropeisk maffia, professionella hitmen såväl i Norge som i Litauen, prostitution, barnvåldtäkt, kvinnomisshandel, knark och hämnd.

Sådant brukar jag avsky, alltså när en kriminalhistoria sticker iväg åt så många håll att det blir svårt att greppa helheten. Fast inte den här gången, inte när författaren heter Jan-Erik Fjell, den kriminella parallellhandlingens mästare. Han glömmer inga trådar, låter dem aldrig tappas bort. Efter lagom många romansidor återkommer trådarna på nytt, lite närmare varandra.

Här finns dessutom enskilda scener, som fördjupar personerna och blir noveller i romanen. Till exempel mötet mellan Brekke och finansmannen som hans före detta hustru flyttat ihop med eller den natt som Brekke tänkt tillbringa på sitt hotellrum med en ung kvinnlig polis. Också dessa småberättelser hanterar Fjell så att de både kompletterar huvudhandlingen och blir underhållande och fyndiga i sig.

Brutalt ibland, våldsamt och blodigt. Precis så mycket som behövs för att visa upp verkligheten – men aldrig mer. För visst handlar ”Smugglaren” om verkligheten? Nog hade detta kunnat hända? Kanske händer det, just nu? Som Fjell noterar i efterordet när han tackar de poliser som hjälpt till med researchen: ”Det kom fram mycket som var så starkt att jag valde att inte skriva om det.”

Hade jag haft möjligheten (fast det har jag ju inte) så skulle jag nominera ”Smugglaren” av Jan-Erik Fjell till Deckarakademins pris för årets bästa översatta deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017