Musikfredag på Deckarlogg: Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas…

Sara Aldén
A Room Of One’s Own
(Havtorn)

eget rum med jazz. En trio utan trummor, som får musiken att sjunga och spela ännu närmare, mer personligt och närstående.

Röst, piano och bas, jag, du och alla åhörare, samsas i samma rum. Där varje ord och ton synas av den debuterande jazzsångerskan Sara Aldén. Som om hon dissekerat låtarna för att komma längst in och djupast ner i dem. 

En EP, så får skivdebuten ”A Room Of One’s Own” kallas, med sex spår och fem amerikanska standardlåtar. ”Georgia On My Mind” tas två gånger, med olika resultat. Den senare, som avslutar EP:n, är en duett med sång och ödesstämning (tänk Trump och förra presidentvalet) från Daniel Anderssons kontrabas.

Hur spelar pianisten August Björn? Eller snarare, vad spelar han på? Hans toner byter ljud, i ett spår kan det låta som om de kommer ur ett gammalt piano och i ett annar från en storslagen flygel.

Sara Aldén är jazzrummets värdinna. Hon bjöd in oss,  musiker som publik. Aldén presenterar eller serverar låtarna i det skick de har efter att hon bearbetat och knådat dem.

Låtarnas fina melodier, som i ”Very Early” (Bill Evans), ”Nature Boy” (väl mest känd med Nat King Cole) och nämnda ”Georgia” (Ray Charles med många fler), följer självklart med. Fast melodierna är inte viktigast utan hur Aldén inspekterat och analyserat låtarna: sett orden, hört tonerna, låtit dem passera genom hjärna, hjärta och kön.

Just hennes kropp. Dessa amerikanska standards är nu Sara Aldéns egna. De blev som de aldrig varit.

Hon är en definitiv jazzsångerska, hennes jazztolkningar blir existentiella utforskanden av livet. Hennes – och ju mer och nära jag lyssnar – också mina. (Och dina?) Ska vi dessutom prata musikaliska, så visst blandas svenska folktoner ibland med amerikanska jazztoner?

Sara Aldéns EP är ett glödande, ja, glödgat visitkort. Mer mer mer, utropar jag. Nu strax genast! Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar