Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggs musikfredag: Den långa pausen

Följande är inledningen till en krönika jag nyligen skrev i tidskriften Hifi & Musik om ett enda stycke av Wolfgang Amadeuz Mozart.

Just så, ett enda Mozartstycke, ”Fantasie i C moll KV 475” ägnades en hel krönika. Och då ska ni veta att mina krönikor i Hifi & Musik är låååååånga, de brukar uppta fyra sidor i tidningen.

Dessutom handlar krönikan inte ens om hela stycket utan om en paus – den långa pausen efter styckets inöledande pianoackord. Som aldrig varit så lång som när Federico Colli spelar stycket på sitt senaste och nya album.

(Sen kan man fråga sig också vad det egentligen är för ackord, dur eller moll eller vad?)

Italienaren Federico Colli är den kanske mest hörvärda – om man nu ska göra såna jämförelser – av dagens nytillkomna klassiska pianister.

Ikväll medverkar Federico Colli på Helsingborgs pianofestival år 2022. Plats: Dunkers. Ett av de stycken Colli ska spela är just Mozarts ”Fantasie i C moll KV 475”.

Hur lång blir pausen ikväll? Följande är alltså början på min krönika i Hifi & Musik…

Det är pausen – den allra första pausen. Redan där, hur han spelar med den pausen. Med tystnaden. Egentligen inte han heller – utan vi, som lyssnar. Vi ska fylla pausen med… Ja, med något, oss själva, ur oss själva. Han lägger fingrarna på klaviaturen och låter ett ackord klinga ut tills tonerna tystnar, tills tangenterna, själva pianot, hela flygeln, en Steinwayflygel, med dess träkropp har tystnat. Först då lägger han återigen fingrarna på tangenterna och spelar de följande tonerna.

Denna långa paus. I alla fall jag har aldrig hört det förut. Fast Erikssons grammofonarkiv är ju inte specialiserat på västerländsk klassisk musik, inklusive  Wolfgang Amadeuz Mozart (1756–1791), utan vad arkivarien gör är att lyssna med sina öron, förvånas och häpna. Och vilja höra mer, både av denne Mozartpianist, Federico Colli, ung italienare (född 1988), och andra som spelat pianostycken av Mozart och särskilt detta stycke, Fantasie i C moll KV 475, som inleder Collis nya album med kort och gott titeln ”Mozart” samt undertiteln ”Works For Solo Piano, Vol 1” (Chandos, 2022). Jämföra dem, deras olika Mozarttolkningar.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Ljuddeckare: Jul med Poirot

Agatha Christie

Poirots jul

Övers: Helen Ljungmark

Uppläsare: Maria Lyckow

(Bookmark)

Klockren pusseldeckare i lysande uppläsning!

Tanken var att njuta av en klassisk deckare och få julstämning på köpet. Första önskan blev utan tvekan uppfylld men julstämningen kom av sig då mordet sker i upptakten av julfirandet.

Och jag fick inte se Poirot i tomtedräkt, visserligen passar hans rondör väl för uppgiften men hans personlighet och är inte den rätta för att krypa i skorstenar och ropa ”Ho-Ho”.

Stilrent upplägg: Den åldrade miljonären samlar sina närmaste till julen. Ett mord sker i ”det låsta rummet”.

Poirot firar jul i närheten, blir engagerad i utredningen och med sedvanlig finess samlar han in kunskap om dådet, släkten, hemligheter mm. Bitarna faller på plats och finalen sker inför ”öppen ridå”.

Boken bär alla de kännetecken som får mej att än idag njuta av Christies böcker: välskriven och lättläst, smart deckargåta, smygande spänning, härligt persongalleri, kluriga ledtrådar, fina dialoger och en touch av brittisk humor.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggredaktörens tillägg: Observera också följande…

1) Boken finns även som ebok och fysisk bok.

2) Helen Ljungmark har nyöversatt den här återutgivningserien med Agatha Christies deckare, moderniserat finkänsligt och samtidigt lyft fram det brittiska. Just den här titeln är från 1938.

3) Sara R. Acedos omslag till de återutgivna Christie-deckarna är som fina små konstverk.

Hårdkokt, regellöst och rappt i Falutrakten

Lars Thunell
Hotad existens
(Joelsgården)

Tur man inte bor i Falun – då menar jag inom Faluns polisdistrikt – med den poliskåren… (Polisregion Bergslagen heter det förresten, ser jag på Wikipedia.)

Lars Thunell skriver inte klassiska, traditionella och regelrätta polisromaner utan snarast motsatsen: regellösa.

”Hotad existens” – tredje titeln i serien om och med polisinspektör Henrietta Rapp – är en hårdkokt småstads- och landsortsdeckare utklädd till polisroman. ”Fröken Rapp”, som man inte ska säga, är mer av en hårdkokt manlig – fast kvinnlig – och amerikansk privatdetektiv än en svensk polis.

Lars Thunell hotad-existensHon gör vad, hur och som hon vill. Och ändå verkar hon ha varit påtänkt som ny kommissarie och polischef i Falun. No way, om jag får ha ett ord med i laget.

Hennes poliskolleger Vilma och Tony är inte stort bättre. Vid behov jobbar också de utanför polisens regelverk.

Mycket händer. Det är tufft. Många ingredienser.

Det börjar med brandbomber mot en flyktingförläggning, Innan plotten är över ska det också blandas in och ges med nynazister och vänsterextremister, den lokala gangsterligan, V:s partiledare och andra politiker, säkerhetspolis (förutom Faluns poliskår), några ryssar, vapensmuggling, hiphop och rap, drönare och bomber med mera.

Och jag har säkert glömt något. Det skjuts och tas till fånga. Kriminalinspektör Henrietta Rapp lever minst sagt farligt.

Skrev jag att det blev mycket… Trovärdigt? Näää. Men full fart. En hårdkokt småstads- och landsbygdsdeckare i Falutrakten.

Och det gillar jag mest – att Thunell skriver deckare som är tydligt geografiskt placerade i ännu en del av Sverige. (Jag lockades att googla på diverse ortnamn för att se om han hittat på. Det verkar han inte ha, alla eller de flesta platser i romanen går att leta upp på kartan.)

”Hotad existens” är både en osamtida och osvensk deckare. Utgiven i pocket och den påminner också om pocketdeckare från 50- och 60-talen, både amerikanska och svenska deckare som tog efter det hårdkokt amerikanska.

(Nej, inte pulp, inte skräplitteratur, inte kioskdeckare men åt det hållet…) Med den skillnaden att handlingen utspelar sig i nutid och att ”Fröken Rapp” inte kunnat vara huvudperson i en deckare på den tiden.

Dåligt? Nä. Bra? Nja. Fartfyllt och rappt (haha) skrivet. En stunds rafflande underhållning (för den som bortser från trovärdigheten). Men låt mig säga så här, det skrivs och ges ut många deckare. Ju.

Bengt Eriksson

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014