Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Julaftonsgåtor i Valleby

Finns det – efter Åke Holmberg med Ture Sventon och Sivar Ahlrud med Tvillingdetektiverna – någon och något som skrivit sig in så definitivt i den svenska barn- och ungdomsdeckarhistorien som Martin Widmarks – och förstås också Helena Willis – böcker om ”LasseMajas Detektivbyrå”?

Vet ingen, i alla fall. Tror inte det. Om du har förslag på några barn- och ungdomsdeckare efter Holmberg och Ahlrud som kommer att gå till historien och bli eviga – så meddela! (Ja, Kalle Blomkvist-deckarna Astrid Lindgren är ju också klassiker men mer som myten om kalleblomvistare än som fortfarande lästa ungdomsböcker, väl?)

Räknar jag rätt har – det började med ”Diamantmysteriet” (2002) – Widmark skrivit och Willis tecknat tjugoåtta stycken LasseMaja-deckare. I själva huvudserien alltså, det finns dessutom ett antal extraböcker vid sidan om. Plus filmerna. Svårt att hålla koll på allt och alla.

LasseMajaTill exempel nu i dagarna kom ”Jul i Valleby. Det stora strömavbrottet” (Bonnier Carlsen) som väl ska fungera som julläsning för unga. LasseMajas Detektivbyrå står inför ännu en gåta och ett fall – se titeln, händelsen  inträffar mitt på självaste julafton – men dessutom kan de unga läsarna (och i mitt fall äldre läsaren) hjälpa detektivbyrån.  (Nästan) varje uppslag avslutas med något att klura på: en gåta med en ledtråd.

Två unga detektiver, Lasse och Maja, är ju ingen märkvärdig idé. Men det handlar inte om det utan om hur. Hur Martin Widmark berättar och Helena Willis illustrerar, hur de tillsammans skapar en stämning att tycka om och vilja vara med i. Hur varje bok, uppslag och sida blir en biljett till Valleby, där LasseMaja Detektivbyrå verkar.

Läsaren reser dit med böckerna. Är med, på plats. Till detta bidrag den karta, som finns i varje bok,  över Valleby, torget och husen, kyrkan, cafét, stationen, posten, hotellet, biografen och så vidare, som väl utökas pö om pö (eller är det jag som hoppat över nån bok?). Och förresten…

… så har jag alltid – ända sen jag satt på cafét vid Enskede torg söder om Söder i Stockholm nångång när de första böckerna hade kommit och tittade ut över torget, då slog det mig och sen dess har jag trott det, att Widmark/Willis faktiskt utgått från det lilla torget i Enskede när Valleby skapades. Nånting med torget och gatorna runt om, gatornas sträckning och den där kyrkan, där den ligger, som får mig att tro eller inbilla mig det.

Nej, säg inte om det stämmer eller inte. Låt mig fortsätta att tro så.

Faktiskt har jag inte läst just ”Det stora strömavbrottet” ännu, skriver innan jag läst, för läsa ska jag göra i självaste julaftonsfriden, om jag säger. Det står en lång rad med LasseMaja-deckare i min hylla och nu väntar jag på att Lukas, vårt senaste barnbarn, ska bli något år äldre så ska han få allihop. Att lyssna på när hans pappa läser för honom, först, och sen läsa själv.

Dessa blivande klassiker bland svenska barn- och ungdomsdeckare. Samtliga böcker i huvudserien finns numera återutgivna – i färg. Som teckningarna ska vara förstås. Förstår inte vem som kunde komma på idén att illustrationerna skulle vara i svartvitt (ekonomi?), som de var i början. Också de tidiga teckningarna har nu fått färg och böckerna har alltså återutgivits.

Som de och det ska vara.

Bengt Eriksson

 

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg