Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Britain noir: Grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011