Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Inifrån ett kinesiskt fängelse

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)

Så fort jag läst en första gång skrev jag följande på Instagram/Facebook:

Jag snabbläser Gui Minhais diktsamling (det ska man inte göra, men jag kan inte låta bli, ska läsa från början sen igen). Vilken styrka, vilken kraft, och samtidigt så skört, nej inte tillintetgjord, styrkan ur det och där ingen styrka borde finnas kvar (och det är förstås syftet).

Och skönheten, vilket vidrigt ord i sammanhanget, där inget skönt finns. Och hans förmåga att dikta i symboler som inte är/blir symboler utan klartext rätt in i läsarens/den tilltalades/samtalspartnerns/alla vänners hjärta och hjärna och hela kropp.

Poetiskt resultat: Jag blir så jävla förbannad!

Jag kan tillägga: Vissa rader är fruktansvärda i betydelsen outhärdliga.

***

Gui MinhaiHärefter använde jag gårdagen till att läsa ännu en och sen en tredje gång i Gui Minhais samling med elva dikter, ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”, från tillfångatagandet, fängslandet och misshandeln (av dikterna att döma), kommunarresten (då dottern fick dikterna av sin pappa) och fängelset i Kina.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, har också skrivit ett förord om sin far och sig själv, Kina och Sverige. Eller Sverige kontra Kina, det svenska kontra det kinesiska.

Originaldikten finns tryckt efter varje översättning men ändå är det förstås omöjligt läsa och se hur originalen lyder, veta hur nära översättningarna kommer. På svenska är dikterna så vackert formulerade att de blir extra tunga och dystra. Samlingens titel, alltså Jag ritar en dörr på väggen med fingret, är en sådan välformulerad poetisk rad ur en av dikterna (”Lucia”).

Gui Minhai diktar på så många plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Han är också skicklig på att formulera symboliska rader där symboliken öppnar sig för mellanrummen, allt som står mellan orden. Ett exempel, valt nästan på måfå: När jag började utvecklas tämjdes jag (ur dikten ”Älgen”).

Vilket ju också är en starkt politisk diktrad. Och det finns flera sådana rader, där Gui Minhai uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. ”Hjältemod” är en hel dikt om motstånd och styrka där inget motstånd och ingen styrka borde kunna finnas kvar. Fast dikten handlar om ett ägg och dess äggula som förhoppningsvis ändå inte ska bli en omelett.

Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll
Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod
Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg

Det kan påpekas att han redan i första diktraden har redovisat vad det är för sorts ägg: När jag var liten ägde jag en söt liten höna

Mycket tycker jag också om Gui Minhais lika lekfulla som politiska och uppkäftiga dikt om honom själv, Jonas Alströmer och potatisen som maträtt. Den börjar: Min vän Jonas står sedan fyrahundra år tillbaka på Lilla Torget i Göteborg. Här märks deikteras mest genomgående tema: den svenske medborgaren Gui Minhai med betoning på svensk, insisterande svensk. Det märks ännu tydligare i dikten ”I väntan på Svensson”:

Vet du att jag väntar på dig
Väntar på ljudet av dina steg i korridoren
Väntar på att du ska sticka in fingrarna genom väggen
Och vidröra min nakna, darrande hud

Och här, i Svenssondikten, har jag kommit fram till det som ändå är kärnan och grunden, det viktigaste, hans rapport från fängelset, hur han behandlats, hur han har det. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, en rapport om hur en diktatur behandlar sina medborgare.

Gui Minhai hade svenskt medborgarskap, nu har han enbart kinesiskt – det svenska har Kina tagit ifrån honom. Låt mig uttrycka det rätt på: en svensk medborgare får man i alla fall vara lite varsam med – de egna kinesiska medborgarna kan behandlas hurfan som helst.

Rapportraderna återkommer i dikterna, några av dem ur olika dikter:

I det starka skenet från lampor som lyser hela natten
När jag kedjad kröp omkring på golvet
Även om jag utsätts för dygnslånga förhör
eller överöses av skällsord
Mina glasögon har tagits ifrån mig,
jag har varken penna eller papper
Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta
huvan som följer på dem
En tands värdighet slås ut och faller i vattnet

Kurdo Baksi har skrivit ett efterord om yttrandefrihet och fängslade författare/journalister, från Turkiet till Kina.

Bengt Eriksson

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet

Deckarloggs samvetskval

China MSå var Deckarlogg klar med listan över 2019 års bästa till svenska översatta krimi. Ångrar Deckarlogg sig? Nej, det man ju inte göra. Valt är valt.

Men ändå, borde kanske några andra författare och titlar ha varit med? Ha puffat bort och ut några av dem som nu placerade sig?  Det gnager lite i Deckarloggs redaktion, det får erkännas.

Inte lätt att välja rätt, allt beror ju på tycke och smak, vilka romaner man fått syn på och hunnit läsa, och på vilket humör man var just då, vid läsningen, och är just nu, när årsbästalistan skulle sättas ihop.

oatesAllra mest gnager det nog för att China Miévilles sciencefictionfantasypolisromandeckare ”Staden & staden” (Doppelgänger) inte hamnade på årsbästalistan. Kanske borde också Joyce Carol Oates och Stephen Kings senaste personliga variationer av deckare/krimi/thriller och skarpsynta skildringar av USA, ”Mitt liv som råtta” (HarperCollins) respektive ”Institutet” (Albert Bonniers), ha placerat sig? (Ja, jag vet, åsikterna växlar mellan kritikerna, vissa tycker bra, andra tycker dåliga, men Deckarlogg gillar bägge.)

Piere Lemaitre RosyJan-Philipp Sendkers udda Kina-thriller ”Vid nattens ände” (Forum) och Pierre Lemaitres än mer udda Parispolisthriller ”Rosy & John” (Sekwa) borde kanske också ha placerat sig? Liksom, för att prata om udda, dansken Jussi Adler-Olsens senaste polisroman om avdelning Q i Köpenhamn, ”Offer 2117” (Albert Bonniers), som den här gången spretar mer än någonsin. Eller faktiskt Peter May med ” Ett kallt fall” (Modernista): så galet och spretigt och fantasirikt i Paris med omnejd  att Deckarlogg i sin recension jämförde med Fred Vargas.

Flynn BerryEller Thomas Mullens senaste uppgörelse med rasmotsättningarnas Atlanta år 1950, ”Vit eld” (Historiska Media), eller Flynn Berrys mycket spännande… vad ska den kallas… kanske en egen variant av psykologisk domestic  thriller, ”Dubbelliv” (LB).

Eller, eller. Och så vidare.

Deckarloggs slutsats, formulerad som en retorisk fråga: Mår inte den stora krimisläkten mycket bra för närvarande, bättre än på länge?

Bengt Eriksson

 

Modernt och traditionellt i dagens Kina

Jan-Philipp Sendker
Vid nattens ände
(Forum; övers: Jesper Festin)

I tredje delen av sin Kina-serie har Jan-Philipp Sendker bytt stämningsläge.

Här skriver han inte lika skönt och vackert. Fast det fortfarande är bra, det passar utmärkt för denna mer händelseinriktade thriller.

Sendker vid-nattens-andePaul har fått sonen David, fyra år, med sin kinesiska fästmö Christine. De hälsar på vännen Zhang, nu munk men tidigare polis, i provinsen Sichuan när sonen försvinner.

Kidnappad – men han kommer tillbaks.

För att det inte ska ske igen måste Paul, Christine och David fly. Inte hem till Hongkong utan till amerikanska ambassaden i Peking – tvåhundra mil bort.

De ger sig ut på en strapatsfylld resa där dagens moderna Kina lever granne med det traditionella och religiösa.

”Vid nattens ände” är ännu en Sendker-roman om samhällsutvecklingen i Kina, om makthavare som vill ha mer ändå och en fattig befolkning som försöker överleva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Den norska folksjälen

Anne Holt
En grav för två
Övers: Margareta Järnebrand
(Piratförlaget)

Med ”En grav för två” inleds ännu en romanserie där norskan Anne Holt presenterar ännu en deckarhjältinna. Holts nya kvinnliga problemlösare, den fjärde i ordningen, heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare.

Hon bor nu i en sunkig lägenhet – ett ”rövhål” – efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient, som hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare, erbjuder Selma att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från anklagelser om doping.

Anne Holt en-grav-for-tvaDet blir starten för en uppgörelse med skidåkningen som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Det vill säga med Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adopterad från Kina. Under träning kör en annan skidåkare av vägen och dör, även han visar tecken på doping.

Som den orädda författare Anne Holt är går hon dessutom hårt åt längdskidåkningsförbundet, dess inställning till doping och behandling av skidåkare. Som den allt skickligare krimförfattare hon blivit varvas huvudtråden med flera parallella berättelser, bland annat om en uteliggare och tidigare polis, som lär bli Selma Falcks framtida samarbetspartner.

”En grav för två” är en kriminalroman med betoning på ordets bägge led. Holt berättar lagom långsamt och mycket säkert. Personerna träder fram allt tydligare, ledtrådar placeras ut exakt där de ska.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson