Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

vi for upp med morDet religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.

Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)