Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Långsam, trevlig spänning

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Kerstin Bergman har skrivit sin andra deckare om och med Iris Bure. Ett passande efternamn, för det är till Maria Lang (och hennes huvudperson Puck Bure) som tankarna går när jag läser. Ett bra förnamn också, som passar i Bergmans blombukett eller blomsterrabatt. Oleander fanns i titeln till fjolårets debutdeckare och nu alltså ”Förgätmigej”. Samt Iris.

Det är inte många år sen – eller det kanske ändå är fler år än jag minns – som jag i egenskap av deckarkritiker efterlyste hårdkokta svenska deckare som bättre kunde spegla samtiden. Lite noir, tack. Nu skrivs så mycket hårdkokt och noir i Sverige att det inte går att klaga på det längre. Då – det vill säga nu lika med på senare år – har jag istället börjat längta efter fler mjukare deckare som kan betrakta Sverige utifrån en kanske mer vardaglig aspekt.

Och jag blev bönhörd, igen. Kristina Agnér med ”Var inte rädd för mörkret” är en mjukare, eventuellt lite gammaldags favorit och även blomsterflickan Bergman har blivit en favorit. Bägge skriver vidare i en genre som kan karaktäriseras som Lang-Christie fast idag. Som en hyllning till två förebilder som länge ringaktades men på senare tid börjat uppmärksammas igen, om inte riktigt efter förtjänst ännu så ändå lite åt det hållet.

Kerstin Bergman återvänder till sig själv i sina deckare. Det märks när jag läser, vad som är hämtat ur hennes eget liv vet jag ju inte men det känns att livet pulserar och levs i hennes ”fiktiva” berättelser. Hon återskriver sig själv, nog är det så? I debuten ”Oskuld och oleander” återvände både Iris och Kerstin till Ekerö, där bägge växte upp. I uppföljaren ”Förgätmigej” återvänder bägge till Dalsland, där barndomens somrar tillbringades.

Återvänder, ja. Återvändartemat är det nya, återkommande temat i allt fler svenska deckare. Överexploatering kan det kallas. Men det hindrar ju inte att ämnet och temat går att använda av deckarförfattare som klarar av att använda det. Till exempel Kerstin Bergman, nu gånger två när Iris Bure plötsligt får ett samtal från sin kusin och barndomsvän som hon inte är så vänligt inställd till längre och inte pratat med på länge.

Plötsligt återvänder alltså Kerstin Bure till Dalsland. Ursäkta men det är så jag uppfattar huvudpersonen. Iris Bure lämnar helt plötsligt både pojkvännen Jonas, som hon återfann i förra boken och blev ihop med, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, nu har försvunnit. Iris Bure kör genast norrut mot Åmål.

Kerstin Bergman fortsätter, liksom i debuten, att berätta långsamt och ordrikt. För långsamt? För ordrikt? Än tycker jag det, än tycker jag det inte alls. Hon skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Mycket växtlighet som nämns, dricks det té så skildras det så noga att koppen skramlar. Det blir många meningar men jag sjunker ju in i dem, in i berättelsen, in i miljön så inte kan orden och meningarna vara för många eller?

Alva har alltså försvunnit. Det blir fler försvinnanden. Och allt har sin bakgrund i det som hände när Iris och Ingrid var unga. Växthuset nämns men det pratas helst inte om det. Vad hände egentligen i detta växthus? Vad hände när Iris och Ingrid var barn? Vad har nu hänt  Alva? Också hon har nämnt Växthuset. Nu- och dåtid blir parallella, de skrivs närapå ihop. Och även detta utan att jag reagerar på att de skrivs ihop, det sker helt naturligt. Det är skickligt skrivet.

Kerstin Bergman är ju litteraturvetare, recensent och föredragshållare i deckarbranschen. Hon har nog läst deckare så det räcker, är mer genrekunnig än de flesta. Det märks när hon själv blivit deckarförfattare. Hon vet hur en deckarförfattare ska göra och skriva, hon kan välja och välja bort, skriva de deckare hon vill skriva. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Det innebär inte att hon skulle skriva mindre spännande när hon tar med oss runt i Dalsland utan enbart att hon berättar mer långsamt. Hon vaggar in läsaren i miljön och stämningen, berättar som godnattsagor fast tvärtom eller hur jag ska formulera det för vuxna deckarläsare. Det blir långsamt spännande samtidigt som det är trevligt att läsa. Långsam, trevlig spänning – kan det vara rubriken för den här recensionen?

Bra är det, gånger två som jag skrev. ”Oskuld och oleander” var en av fjolårets bästa svenska deckardebuter. ”Förgätmigej” är en av årets bästa svenska deckare. ”Slow Crime” som Kapprakt kallade genren i sin recension. Jag snor den beskrivningen rakt av.

Bengt Eriksson  

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Årets svenska debutant (1) inom deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och hur ska Deckarlogg kunna utse en säger en enda debutant inom deckare och andra krimi när årets debutanter varit så många och så bra? Faktiskt svårt att minnas något år som det varit så svårt = debutanter varit så många.

Till exempel Kerstin Bergman som debuterade mjukt, pussligt och finurligt med ”Oskuld och oleander”. Anna Kurus ”Den första frosten”, ännu en deckare längt upp i norr, var också en stark debut. Fast en låt säga andradebut: först egenutgiven, nu utgiven på nytt. Likaså ”Clara” av Jens Lönnaeus hade definitivt sina styrkor (men även några debutantsvagheter).

Och så vidare.

Du som följt Deckarloggs tidigare funderingar (om 2020 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare och annan krimi) vet att när det funderas så här så är det inte den – till sist – ”vinnande” boken som nämns.

Eller böckerna, författarna och titlarna, vad gäller denna kategori. För Deckarlogg har inte förmått utse en enda vinnare i kategorin bästa svenska deckar- och annan krimidebutant år 2020. Så svårt var det att det måste bli två författare/titlar!

Den ena och första är… Maria Broberg med ”Bakvatten”.

Långt ifrån en, vad det nu skulle vara, ”regelrätt” deckare men noir och spännande så det räcker. Ännu en Norrlandsnoir, som jag nu bestämt mig för att kalla genren för att inte trassla bort mig med och i Väster- och Norrbotten, om människor på den norrländska lands- och glesbygden.

Som det stod i Deckarlogg recension:

”Jag berördes och rördes så jag grät när jag läste ”Bakvatten”. Allt kändes och var så autentiskt, hennes personer blir människor som är så verkliga. Som är. Maria Broberg skildrar det viktigaste i livet: inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig eller att förbli en mänsklig människa när livet attackerar.”

Klicka HÄR och läs hela recensionen.  Och, som du förstått, en ”andra” bästa debutant inom deckare och krimi följer… se Deckarlogg i morgon.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg  

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson