Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021