Deckarloggfredag: Det lilla skånska hemmagalleriet

Som Andreas Rydén sa i Antikrundan på TV: ”Det finns mycket fin konst att köpa för inte så mycket pengar.” Han visade en akvarellmålning, där en okänd konstnär porträtterat Rydéns farfar. Den skulle han rädda först, om huset började brinna. Värde? ”En hundring eller två.”

Sympatisk inställning till konst, av en chefsspecialist inom konst och vice vd för Bukowskis auktionshus. Det fick mig att tänka på Arnold Nolle Svenssons lilla vintermålning, som jag skrev om härom krönikan. Och även på den övriga konsten, särskilt från Skåne, som hänger och står här och var i huset bland alla våra böcker.

Trappan ner med Digitalteaterns David Bowie, Owe Gustafsons Tintinraket med mera.

En del har vi fått i gåva (av konstnären), annat köptes för lite pengar (på loppislika ställen) och mycket är olika sorters tryck (av ringa värde i konstens ekonomi). Affektionsvärdet: en miljon och uppåt! Ekonomiskt: max någon tusenlapp, ibland ingenting. Förresten, affektionsvärde. Det handlar om minnen: varje målning minner om tiden och platsen, livet och oss då konstverket kom till huset.

Thorsten Perssons foto av den sydöstskånska sanden, färgad blå av solen.

Vid läggdags tittar jag på en svartvit teckning av Sven Hemmel ur en Ture Sventonbok. Varje morgon är det första jag ser Thorsten Perssons färgfoto av Österlens jord och himmel, bara något har han dragit färgerna. På väg till toaletten hälsar jag på ”Katt Katt Katt”, de tre katterna på Madeleine Pyks lilla gouache. En ny dag kan börja!

Madeleine Pyks ”Katt Katt Katt”.

På väggen ovanför trappan ner till köket hänger en affisch på David Bowie från Digitalteatern (Sture och nog mest Charlot Johannesson). Efter att ha insett att de stora, grova färgpixlarna är en hommage till vävning med garn och tyg har jag allt mer börjat uppskatta hennes/deras digitala bilder.

Strax under hänger ett annat tryck: en röd månraket á la Tintin av Owe Gustafson. På väggen till höger finns ett par pyttesmå naturmålningar, handmålade vykort i akvarell, av Jean Bolinder. Och så en trappa ner i fönstret till vårt ”bibliotek” står en uppnäst, vitsvart figurin av Lena Viredius. Frukosttéet dricks ur en mugg av Thomas Alexanderson.

Merete Herrströms gulsvartblåa folkhemslitografi.

Grunden till vår lilla skånska konstsamling, om ordet passar, började läggas 1970 med Merete Herrströms politiska färglitografi i tiden: ett blågult folkhemsfönster och sex svarta ansikten, mellan fönstret och ansiktena finns en sax, en streckad linje och texten ”Klipp här”.

Nästa tillskott, som kom 1977, var lokalpolitiskt. Boliden AB skulle bryta kambrium och på Tomelilla konsthall ordnades en protestutställning. Bland protestbilderna fanns Per Silverhjelms färgteckning av en gigantisk, hjämförsedd Bolidenchef som med sina stora stövlar trampar ner Österlens gårdar.

Gerhard Wihlborgs målning från Grimshög med fönster och trädgård bredvid ett par av Fredrik Rohdes komålningar.

Målningar av Jennifer Saxell och Anneli Carlsen.

Under de snart 50 år (!?) vi bott vid gränsen till Österlen har jag gång på gång upplevt det enorma  konstintresse som finns här, en folklig förtjusning vid sidan om konstkritiken. Som nu senast, då jag skrev om Nolles snöiga, kalla vintermotiv. Så mycket respons, per mejl och telefon, på den krönikan! Likadant när jag för ett antal år sen lyfte fram Gerhard Wihlborg, vars senare produktion jag tyckte hade bedömts väl svalt och njuggt.

”Uppstickerska” av Lena Viredius.

Från Trelleborg över Ystad till Kivik hörde Wihlborgsamlare av sig. Det fick mig att längta efter en ”egen” Wihlborg. Men hans tidiga målningar är alltför dyra (för oss alltså) och sällan till salu och hans senare är ojämna och för dyra de också. Så råkade vi få syn på en oljemålning med ett udda motiv – ett fönster och trädgården till föräldragården Grimshög – som just därför inte heller hade så hög prislapp.

Jon Leifssons skånskisländska skulpturtavla (lera och skiffer).

Nu hänger Gerhard Wihlborgs målning (lite mörk, bör skickas på tvättning?) bredvid ett par mindre oljor med Fredrik Rohdes typiska kor på Brösarps backar. Kanske också Jenny Svenberg Bunnels teckning av korna i Simris kan samsas med Wihlborg och Rohde? Ett par andra målningar som samsas, trots att de är helt olika till motiv, material och teknik, står på ett skåp i min hustrus arbetsrum. Vi saknar väggplats, bokhyllorna tog över.

Jazzpianisten Carla Bley, tecknad av Jenny Svenberg Bunnel.

En av konstnärerna har gjort sig känd i Skåne (med omnejd) medan den andra tyvärr är ett okänt namn. På den första målningen (oljepastell?) vinglar ett av Jennifer Saxells minsta hus. Den andra (akryl?) kan beskrivas som en expressiv känsloyttring: fullt med svarta blad och en röd liten blomma, väl? Målningen är utförd av den lokalaste lokala konstnären, Anneli Carlsen.

Gårafotomontage av Jan Vertsberg.

Sist vår ”gåramålning”. Fast huset är inte en gård och det är ingen målning utan ett fotomontage. Jan Vertsberg fotograferade vårt hus och förvandlade det till ”Star Hotell” på en ödslig landsbygd. En resande med sin väska står och betraktar hotellet, lite tveksamt. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Samtliga foton: Media I Morron I Dag

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008