I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

Rönbloms svenska 50-tal

Folkhemmet, den lilla staden, pensionatet, telefonkiosken och logerna för nykterhetens bevarande. Intriger kokar under den stillsamma ytan, döden väntar och den orättfärdige får sitt straff.

Det är naturligtvis H.-K. Rönblom, journalist och doktor i statskunskap, jag talar om, mästarnas mästare, den första svenska deckarboomens språkvirtuos, den nyfikne, lätt fåraktige, försynte och piprökande historikern/läroverksadjunkten/amatördetektiven Paul Kennets anfader.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Tack vare Modernistas nyutgivning kan en ny generation ta del av det mysterium som var Sverige på 50- och 60-tal. Först ut är debutromanen ”Död bland de döda” (1954) och genombrottsromanen ”Höstvind &h djupa vatten” (1955).

H.-K. Rönblom representerar min barndom, så enkelt är det. Ur minnenas bråddjup stiger söndagsutflykter till Moderna Museet, raketost och 70-öresbiljetten på trådbussen in till stan, strikta klädkoder, sluta skolan kl. 12 på lördagar och C i ordning och uppförande.

Jag blir så rörd. Och H.-K. tar sin tid, betraktar den med mild ironi, iakttar den skarpsinnigt och analyserande, knådar den och förvandlar den till den mest aptitliga limpa.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0Allt finns i språket, den lätta, genomskinliga och humoristiska stil som var H.-K.:s signum. Det är i språket människorna får liv och karaktär och deras relationer blir synliga, landskapet förändras, årstider växlar.

Småstadens folk och hierarkier blir en skrattspegel av Sverige – där det på trots mot det vardagliga och enkla, moderniteten och folkshemsbyggandet, skedde hemska saker.

I ”Höstvind…” börjar det med vad som verkar vara en olycka:

”Fördömt”, sade stadsfiskalen, ”just nu när vi har händerna fulla med kioskinbrotten. Och statspolisen har inte en man att vara av med. Personalbristen kan ju göra en gråhårig. Det är förstås några pojklymlar som varit framme. Var fick de ståltråden ifrån, förresten?” (sidan 5)

skratta-pajazzoMen så här enkelt är det förstås inte. En man har mördats och Paul Kennet måste ta reda på vad som hänt. I växelspelet mellan Paul och hans syster Susanne, som ibland kommer ihåg att ”hon hade ett krossat hjärta att vårda” (sidan 99), drivs historien mot sanningen och det obönhörliga slutet.

Min stora favorit av Rönblom är ”Skratta, Pajazzo” (1956), där H.-K. lika framsynt som elegant skildrade Glasrikets förvandling från bruksmiljö till modern industri med det som vanns och förlorades längs vägen. Här har språket en annan tyngd, en poetisk laddning.

Ett litet smakprov: ”Vid det förbrända och krossade degelgruset häftade rester av glas – koboltblått, smaragdgrönt, ofärgat. Det glimmade på marken där de gick som om de trampat bland Kataina deckarblogg 1ädelstenar”.

Blir tårögd. Och väntar otåligt på mer. (Vilket kommer 2017, kan deckarloggkollega Eriksson tillägga.)

Katarina Tornborg

Bilder som rämnar, fasader som rasar

Jag har just sträckläst Tove Alsterdals senaste bok: ”Vänd dig inte om” (Lind & Co).

Klockan 02.05 på morgonen slog jag igen den med en liten suck och försökte somna. Det gick sådär. Texten flöt oroande in i drömmen, personerna började leva sitt eget liv, de kom och gick, satte sig, reste sig och försvann ut i mörkret, till stigarna runt Beckomberga gamla, sedan 1995, nedlagda mentalsjukhus.

Jag tänker på Tjernobyl där jag var för några år sedan. Det spöklika i det övergivna, hastigt evakuerade bostadsområdet med sina gapande tomma hus och svarta fönster. Kraset av glas på golv. Trasiga skolbänkar, en sönderfallande simhallsbassäng, nakna kabelrester i tak. Slyet som växte i alla springor, förvridna björkar med oändligt många häxkvastar.

Och så människorna som ingen såg men som alla visste fanns där. Skuggvarelser som ingen ville ha, som inte hade någon annanstans att bo som smög sig tillbaka in i det förbjudna området, de och de vilda djuren.

alsterdalTove Alsterdals roman (jag tvekar att kalla den deckare eller thriller) handlar om skuggor, om bilder som rämnar, fasader som rasar. Beckomberga, Beckis, är berättelsens centrum.

Det gamla sjukhusets inkapslade ångest paras med en nybyggd, dyr och skavande förortsidyll. Sparsmakade radhus omges av förrädisk grönska, något gömmer sig i skogen – minnen, suckar, igenbommade kulvertar – och så någon som är högst levande, som rör sig snabbt, försvinner och dyker upp.

Det förflutna gör man sig inte så lätt av med.

Huvudpersonen Eva misstänks ha mördat sin före detta make Svante Levander. Misstanken är så stark att hon häktas. Hennes son Filip har tagit fullständigt avstånd från sin mor efter skilsmässan och bor i Berlin. När Eva släpps ur häktet kommer frågor och fler tårar.

Eva försöker hitta den enda person som kan tänkas ha sett det verkliga förloppet – en rumänsk tiggerska utanför ICA. Sökandet leder henne in i det dolda Stockholm där romska tiggare lever i underjorden, i skogen, på utmarkerna.

Vad var det för man hon varit gift med i sjutton år? Vem var och är hon själv? Hon reser till Berlin, till Rumänien, till ett möte med sonen, tillbaka hem och till en växande visshet om vad som egentligen hände den där natten.

Undervärldar kolliderar med och speglar det samhälle vi byggt. Den nakna nöden ställs bredvid vår likgiltighet men också de enskilda människornas försök att handla, göra något.

I porträttet av Eva, skild 47-årig kvinna, med en brinnande ensamhet inom sig efter skilsmässan, en stumhet inför sig själv, sina handlingar och motiv, ett avstånd till världen, lyckas Alsterdal mejsla fram hur det går till när man vaknar och ser fasaderna runt sig spricka. Hon lyckas också ge Stockholm nya konturer, den organism som är en Kataina deckarblogg 1stad.

Synnerligen läsvärt och spännande. En sista (irriterad språktants) anmärkning. Det heter ”som hon”, inte ”som henne”. En liten fläck i det levande språket.

Katarina Tornborg

Följ stålarna!

Jaha. Nu är det halvtid för oss som följer pengarna i den danska tv-serien på ettan på söndagskvällarna (kl. 21). För er som kanske har lust att haka på via SvT Play (eller DVD) – här en kort resumé:

Polisen Mads Justesen (Thomas Bo Larsen) kallas till en olycksplats vid bygget av en vindkraftspark i havet. Olyckan är snarast ett mord eftersom de mycket utbytbara arbetarna pressas hårt att ta enorma risker.

Mads beslutar sig för att sätta dit ledningen som visar sig vara en del av det framgångsrika grön-energi-bolaget Energreen under ledning av den karismatiske vd:n Alexander Sødergren (Nikolaj Lie Kaas). Den unga nytillträdda chefsjuristen Claudia Moreno (Natalie Madueno) axlar rollen som företagets energiska alltiallo. I bakgrunden finns den mystiske P (Claes Ljungmark) med en hemlig agenda och dolda motiv…

Follow the moneyEn parallell berättelse – och den i mitt tycke intressantaste – är den om den lilla bilverkstan där Nicky och Bimse jobbar för Nickys svärfar. Nicky och Bimse kommer över en mycket stor summa pengar. Hur tvätta så många miljoner?

Pengarna är en betalning för utförda tjänster hos Energreen… Lägg därtill skumma serbiska bilhandlare, Mc-gäng, en revisor som gärna tvättar smutsig byk och en nu påkörd, grävande reporter, outsourcad forskning och trassliga relationer så har ni en rejäl deckarsoppa att sörpla i er.

Så hur går det då?

Det händer egentligen inte så mycket mer än att det hettar till i ledningsleden på det ultramoderna gröna energibolaget som tycks ha lika mycket smuts under de välpolerade naglarna som vilken simpel bedragare som helst. Så heter den också ”Bedrag” på danska och på svenska obegripligt nog ”Follow the Money”.

Men är det intressant? Ja, för att personerna och relationerna är det.

Mads Justesen klampar på och en hel ekobrottsrotel tvingas att anpassa sig till hans oortodoxa polisiära metoder, vilket ibland är kul och ibland förutsägbart.

Nicky och Bimse på bilverkstan har fångats i omständigheter de inte kan kontrollera. Trots att Nicky är den smartare hamnar han ständigt i en slags gisslansituation gentemot Bimse som man kan bli galen på eftersom han tycks sakna spärrar – han vill ha allt genast och saknar förmåga att analysera konsekvenserna av sitt beteende.

Jag skriker till Nicky: ”Akta dig!”

För Nicky har någon slags naiv smarthet och oskuldsfullhet som gör att jag tror på honom. Föralldel, jag tror på Bimse också. De gestaltar sina roller med den oförlösta drömmens värdighet. Som riktiga personer.

Men Mads, Mads! Ingen impulskontroll. Han ser ut som en arg fisk i ett par storstilat barnsliga raseriutbrott. Men han är storsint och beslutar sig för att förlåta, glömma och gå vidare och inte vara arg trots att allt är hennes fel. Jisses så korkad han är, så utsökt irriterande.

Bakom en bedragen man står en arg och ledsen hustru som inte vill ingå i möblemanget. Och hur ska det gå för vackra Claudia? Kommer hon att välja det goda eller är hon så förblindad att hon säljer sin själ och störtar i fördärvet?
Vem vet.

Lite distanserat är det, lite svalare och kyligare och utan det tempo och den nerv som dansk tv-krimi vant oss vid. Inte mig emot. Och jag vill faktiskt veta hur smutsigt det rena Kataina deckarblogg 1bolaget egentligen är. Och så grubblar jag vidare på vad det ska bli av alla storhandlare och småfifflare, där drömmen om mer pengar är det enda de tycks ha gemensamt.

Katarina Tornborg

Nora, reporter i London

Härmed börjar också Katarina Tornborg att medverka på Deckarloggen!

***

”Av frisyr och klädsel att döma var de första bilderna tagna någon gång på 80-talet, med MC Hammer-byxor, hårgelé och Balltröjor …”

Det här är en viktig mening i danska journalisten Lone Thiels debutroman ”Flickorna på Englandsbåten” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Viktig därför att den anger tidpunkten då två flickor försvann från Englandsbåten och som romanens huvudperson, journalisten Nora Sand, inte kan släppa taget om.

Varför försvann de? Hur kan två personer bara upphöra att finnas? Inte lämna ett enda litet spår efter sig? Vad var det som egentligen hände, den där gången, då resan över som skulle varit ett stort äventyr – ett steg in i vuxenvärlden, en initiationsrit – slutade i mörker och ovisshet?

Men textraden är också viktig för att den ritual som stavas åka-till-England-med-båt-på-språk-eller-nöjesresa är någonting som oändligt många skandinaver har deltagit i från 60-talet och till dess flyget tog över. Somliga reste iväg och kom tillbaka för alltid förändrade i sin syn på framtiden, världen och sig själva, andra kom hem med smärtsamma minnen.

EnglandsbåtenTilburybåten (svenskar reste från Göteborg) var laddad med symbolik. För många unga var det första resan på egen hand i delad hytt med en okänd person på väg mot en främmande kust, ett främmande språk, en ny värld. Englandsbåten blir på så sätt en viktig referenspunkt både i romanen och hos i alla fall vissa läsare.

Det kunde varit jag. Det kunde varit du.

Nora Sand bor i London. Hon arbetar för på tidskriften Globalt med hela världen som arbetsplats och vad det verkar med en budget som vilken frilansare som helst hade kunnat begå brott för.

Efter en särdeles otäck intervju med en rwandisk massmördare, tittar hon och kollegan fotografen Pete, in i en antikaffär. Nora samlar på resväskor och här fanns en åtråvärd pjäs. Ett dygn senare snubblar hon över den nya väskan, låset går upp, och ut trillar en mängd amatörbilder på unga flickor…

Så är det igång. Noras journalistiska och mänskliga nyfikenhet är väckt, hon börjar gräva i ett över 20 år gammalt mysterium.

Det är en rappt berättad historia med många ingredienser. Engelska polisen, danska kriminella, ett märkligt vårdhem, en försvunnen ung man, ett danskt behandlingshem för vilsna tonåringar, en styvnackad advokat, en mördare som lekt katt och råtta med polisen i åratal men som nu sitter bakom lås och bom. Lägg till en rejäl dos kärlek med förhinder så har ni receptet på en riktigt mustig gryta.

Är det bra då? Historien är intressant, ondskan spektakulär, miljöerna vältecknade. (Lone Thiels är journalist och har varit stationerad i England i närmare tjugo år. Hon vet vad hon talar om).

Men Nora själv skaver. Hon är ung, vacker, vältränad (boxning), har ett journalistiskt drömjobb, är halsstarrig och envis, äter utvalda delikatesser och hinner sällan tvätta sina kläder. Dessutom är hon orädd, energisk och går på nitar i ett halsbrytande tempo.

Hon är en flickbokshjältinna, kavat, käck och rolig. ”Ut i Världen, Nora! ”Nora reporter”. Man bara väntar på ”Nora gifter sig”. Även om jag älskar flickböcker, hade jag i det här fallet önskat mig en djupare, mer komplex skildring av Noras personlighet i hennes möte med det bottenlöst onda, med skräcken och förtvivlan och de ärr det lämnar efter sig.

Som det nu är, flyter både den otäcka historien och Nora lite för lätt förbi. Å andra sidan. Kataina deckarblogg 1Det är en läsvärd historia som ger, som det brukar heta, mersmak.

Katarina Tornborg