Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson fagelbarnetInger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemKarin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik blodsbandEdvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Bengtsdotter beatriceLina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)

Från Gullspång till Karlstad. Mästerligt!

Lina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)

När Mirja Turestedts karaktäristiska röst börjar läsa inledningen till Lina Bengtsdotters tredje deckare om Charlie Lager är det som om jag förflyttas i tid och rum.

Jag är tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, som är första delen i serien.

Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner.

Bengtsdotter beatriceKriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice.

Samtidigt får vi följa en bihistoria om unga kvinnor som tvångsomhändertagits på ett behandlingshem. Cirklarna tätnar och spåren går i en oväntad riktning.

Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. De olika karaktärerna får precis lagom gestaltning.

Och här är enligt mig bokens stora styrka. Intrigen bjuder på en del vändningar men är ganska rak och enkel. Det är i dialogerna som det bränner till och lyfter. Jag gillar också att kvinnorna i boken är så komplexa.

Här finns onda och goda kvinnor. De ljuger, super och överger sina barn. Män är så klart svin men det känns som regel i dagens kriminallitteratur.

Första delen i serien, ”Annabelle”, tyckte jag var något nytt och spännande. Del två, ”Franceska”, var bra men jag upplevde den ändå som mer av samma. I del tre, ”Beatrice”, är det mycket som känns igen men här tar författaren ett steg vidare.

Ett tema i boken är psykisk ohälsa och det ger den ett extra dimension. Det finns en dialog där texten går på djupet utan att det känns påklistrat.

Det är bara ett problem med ”Beatrice”. När jag har lyssnat klart vet jag att jag förmodligen får vänta ett helt år innan jag får kliva in i Charlie Lagers mörka värld igen. Det är alldeles för länge.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

Religiöst och kriminellt i Värmlandsskogarna

Rolf Carlsson
Församlingen
(Vivenda Albatross)

Rolf Carlsson påminner mig om Maria Lang, Stieg Trenter och kanske mest H-K Rönblom. Vilket ju är ett bra betyg. Samtidigt som det väl ger känslan av att han måste ha skrivit en lite gammaldags deckare. Och det har han också.

”Församlingen” är Carlssons andra spännings- och polisroman om och med Leo Bredberg, journalist på Östra Wermlands Nyheter i Kristinefors. (Dock den första som jag har läst.) Av tonen i dialogen mellan Ulf Lind, kriminalpolis i Karlstad, framgår att också han väl fanns med förra och första gången.

Rolf Carlsson forsamlingenKriminalmiljön – den lilla byn Djursjön – ligger än längre in i Värmlandsskogarna. Där bor en av Bredbergs kollegor på Tidningen. Nu har denne försvunnit. Spårlöst, går inte att hitta honom.

Det blir en dubbel – eller parallell – utredning av journalisten Bredberg och polisen Lind. Utredningen leder in i den lokala församlingen i Djursjön med dess präster och kyrkoverksamma. Ett märkligt porträtt av Svenska kyrkan, kan jag tycka, som sluten och just gammaldags. Kan en sådan som den gamla kyrkoherden Stridhssköld finnas idag?

Unga flickor i församlingen, kvinnomisshandel, hotbrev och inte minst Kristi blod är andra trådar i Rolf Carlssons kriminella berättelse. Som… nej, den inte är dålig. Skriva och berätta kan Carlsson, händelser och ledtrådar hamnar där de ska.

Fast – med nämnde Stridhssköld som undantaget – det blir tyvärr för lite av allt. Själva kriminalberättandet går för långsamt och ändå stannar inte berättelsen upp för att levandegöra personerna. Det går liksom för långsamt och för snabbt, på samma gång.

Lovande, ja, betydligt mer lovande än bra (trots att det här alltså är Carlssons andra Bredberg-deckare). Risken – eller chansen – finns att ”Församlingen” blir en lokal succé men knappt upptäcks alls utanför Värmland. Lite synd kan jag tycka, för jag tror att Rolf Carlsson skulle nog kunna höja sitt deckarberättande med det där lilla extra som krävs för att han ska nå ut till en större del av Sveriges deckarpublik.

Bengt Eriksson

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

Trafficking och voodoo i Värmland

Som komplement till mitt val av årets tre bästa svenska deckardebutanter – skrolla nerför Deckarlogg och läs tidigare inlägg! – lägger jag ut en längre recension som tidigare varit publicerad i Gota Medias tidningar.

____________________________________________________________

Lisa Bjurwald
Tills bara aska återstår

(Bladh by Bladh)

Bläddra längst bak i boken och läs författarens efterord. Gör det allra först! Det är mitt råd.

Lisa Bjurwald har skrivit en så brutal thriller att man kunde tro att hon, för deckarspänningens och thrillervåldets skull, tagit i och hittat på. Efter att ha läst efterordet kan ingen dra någon annan slutsats än att det mesta i berättelsen skulle kunna hända eller faktiskt har hänt i verkligheten.

Vilket får ”Tills bara aska återstår” att bli en ännu mer otäck berättelse, mindre polis- och mer av samhällsthriller. En budskapsdeckare, så kan den kallas.

bjurwaldJournalisten Lisa Bjurwald har av allt att döma researchat den skön- och deckarlitterära debuten lika noga som sina tre reportageböcker om högerextremism och rasism. För deckardebuten är ämnet trafficking – smuggling av unga kvinnor från västafrikanska Nigeria och tvångsprostituering med hjälp av naturreligion och voodoo.

Två kvinnor – ”våroffren” – hittas stympade och brända vid Klarälven. Unga svarta kvinnor, så mycket går att se men inte mer.

Rebecka Born, härmed introducerad som huvudperson i en serie deckare, har nyligen börjat som specialpolis vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Hennes första uppdrag blir att resa till Karlstad och bistå lokalpolisen (som förstås – av flera anledningar – inte vill ha någon hjälp).

Rebecka har själv bakgrund i Värmland, där familjens släktgård nu omvandlats till flyktingboende. Samtidigt som hennes släkt innehåller en rasistisk gren.

Både rasism och nazism är på värmländsk frammarsch: i fullmäktige sitter Sverigedemokraterna och Nordisk Gryning lockar unga sympatisörer. Allt fler svarta afrikanska tjejer syns på gatorna och vita tonåringar skanderar ”Inga blattar i vårat Karlstad”.

Mycket att – ordagrant – få ihop. Och jag tycker Bjurwald lyckats med det.

Hon lyckas visa att och hur allt hänger ihop, sammanfogat av sexism, kvinnohat och människoförakt. Det mest otäcka är att detta, i Lisa Bjurwalds värld, i hennes version av verkligheten, kan finnas var som helst: både inom poliskåren och hos äldre, så kallade ”madamer” från Afrika.

”Tills bara aska återstår” blir ett käftslag i hjärtat: en lika brutal som viktig påminnelse om hur vidrig, ja, för jävlig, som världen kan vara.

Därför är det lite synd – eller så hjälper det läsaren att stå ut med huvudspåret – att polisen Rebecka Born porträtteras som en så speciell kvinna. Hon valde karriären före maken och barnen och har en, låt säga, manlig sexlust som kommer nära kioskdeckarens.

Alltså, för mig får Rebecka ha sex när, var och hur hon vill – men det stjäl uppmärksamhet Deckarlogg 2från samhällskildringen.

Bengt Eriksson