Mörkaste noir i ett historiskt London

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)

”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.

Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.  

Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.

Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.

Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?

Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.

Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.

Det andra temat är William Sinclair själv.

William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.

Sofie Bjarup.

Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.

Och älskare. William flyttar i smyg in hos James.  Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.

Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”

”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.

Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator? 

Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.

Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?

”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.

Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda