Den klassiske seriemördaren

”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” (också Hastur förlag) heter en just nu utgiven samling med sju ”säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor” av E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I väntan på att den ska hamna framför Deckarloggs ögon tog jag fram en recension från några år tillbaka av Hoffmans kortroman ”Fröken Scuderi”, en deckare med en kvinnlig detektiv som föregick Sherlock Holmes, Hercule Poirot och Miss Marple.

Ja, Hoffmans (kort)detektivroman föregick till och med före vad som ibland anses vara detektivberättelsens födelse, nämligen Edgar Allan Poes ”Morden på Rue Morgue” (1841).

Kanske kan ”Fröken Scuderi” istället ha varit den allra första deckaren?

***

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
Övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hastur förlag)

Hoffman omslag_froken_scuderiKortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt.

En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år. Och den kan – än idag – läsas med stort nöje.

​Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare.

Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en prototyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

​Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har ”Fenomenet Scuderi” placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Ner till bror, upp med mor och hemåt för janakippo

Deckarloggs gästrecensent Kenneth Olausson har läst sista (eller den senaste?) delen av Karin Smirnoffs romandebuttrilogi om janakippo. Han sammanfattar samtidigt hela serien.

***

Karin Smirnoff
Sen for jag hem
(Polaris)

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken ”Jag for ner till bror”. Året därpå kom ”Vi for upp med mor” och nu i år ”Sen for jag hem”. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det – i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterade kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv.

Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig.

Hon har bland annat drivit ett gatukök (i Hammenhög, tillägg från Sydostskånebaserade Deckarlogg!), en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade ”Jag for ner till bror”.

Karin Smirnoff foto

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Vart ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

Karin Smirnoff(Om du vill läsa vad jag skrev om ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor” – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på respektive titel ovan och göra det. Jag gav för min del böckerna tre respektive fem stars, kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken.)

Nå. Men vad om ”Sen for jag hem”. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär.

vi for upp med morAlla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken väg det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar. (Ur ”Sen for jag hem”.)

Berättelsen i ”Sen for jag hem” är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer ihåg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog.

Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, till exempel den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, till exempel att den vedervärdige pastersilas har lägrat kvinnan som Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemMer av samma sort finns tyvärr. För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad.

Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och till exempel låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren och för den delen hennes kärlek till hans dotter ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden.

Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter till exempel. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma.

Det är allt kring detta, jaanakippos och andras liv i Smalånger, jag hade hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare. Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga, lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren.

Nå. Vilket betyg ska ”Sen for jag hem” få? Fyra av fem.

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.

Mitt ute i Australiens vildmark

Jane Harper
En förlorad man
Övers: Klara Lindell
(Forum)

Nu har jag i princip sträcklyssnat på Jane Harpers senaste bok ”En förlorad man”. Och den är fruktansvärt bra. Jag gillade ”Hetta” men kom aldrig in i ”Falska vänner” fast i den här boken överträffar författaren sig själv.

Det är ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en riktig nagelbitare utan några överdriva våldsskildringar. Bokens dramaturgi är kanske lite långsam men jag tycker att det är perfekt för den här historien.

Jane HarperDe båda bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Det är uppenbart att han mött en plågsam död under den obarmhärtiga solen.

Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Jag ska villigt erkänna att jag är svag för Australien. När jag var yngre drömde jag om att resa runt som backpacker i det vidsträckta landet. Men jag kom aldrig iväg. Och det ligger kvar som en oförlöst dröm inom mig. Med det sagt så kanske jag är extra mottaglig för den här historien.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Poliserna spelar en obetydlig roll i handlingen. Det är den äldste brodern som försöker ta reda på vad som ligger bakom det mystiska dödsfallet. Men trots det har den många av deckarens kittlande element. Ledtrådar som nystas upp och som gör att läsaren kan försöka lista ut vad som egentligen hänt den döde.

Det finns också en spänning i relationerna i familjen som gör att man sitter som på nålar och det är omöjligt att sluta lyssna. Jag älskar den här kombinationen av spänningsromaner som utspelar sig i en för mig okänd och ogästvänlig men vacker miljö. Det blir som om jag får följa med på en resa till okända platser.

Jag kan också relatera till hur det är att växa upp i en stor familj med många bröder på en bondgård med en sträng pappa. Även om det var i mer rimliga proportioner. Det är kanske inte något som alla uppskattar lika mycket som jag.

Boken rymmer även en puttrande kärlekshistoria som kanske kan tyckas vara lite banal. Men jag gillar det. Jag gillar att det finns lite ljus i mörkret. Uppläsaren Niklas Engdahl gör en helt perfekt inläsning och han är en av mina riktiga favoriter.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), är återkommande recensent på Deckarlogg. Även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”, lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.

Gästrecensionen: riktigt riktigt riktigt bra country noir

Karin Aspenström
Nattspår
(Lind & Co)

Det här är riktigt bra. Karin Aspenströms bok ”Nattspår” kvalar in på min topplista för i år med svenska böcker tillsammans med ”Vi for upp till mor” av Karin Smirnoff och ”Blindtunnel” av Tove Alsterdal.

Författaren är en ny bekantskap för mig men hon är ingalunda någon duvunge i gemet. Mest känd är hon kanske för sina biografier om polisinfiltratören Peter Rätz som tvingats till ett liv i exil efter att han avslöjats. Hon har också skrivit flera film- och tv-manus.

AspenströmNu är jag lite partisk. ”Nattspår” utspelar sig på landsbygden med mörka skogar, udda karaktärer, hemsökta hus och gamla hemligheter som ingen vill väcka till liv. Det är country noir så det stänker om det och det är lite av min ”cup of tea”.

Bokens huvudkaraktär är författaren och kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig i ett gammalt hus på värmländska landsbygden.

Mycket snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen och ansikten speglar sig i fönsterrutorna.

Det är nervkittlande utan att det blir larvigt eller överdrivet. Kaj hittar några brev på vinden som berättar om en gammal kärlekshistoria men allt är inte som det verkar vara.

I början av boken finns ett politiskt anslag som får mina varningssignaler att blinka. Jag har svårt för när författare försöker predika sina åsikter. Även om jag själv är där och tassar ibland tycker jag att det måste göras med stor försiktighet för att inte skriva läsaren på näsan.

De goda med ”rätt åsikter” blir lätt lallande idioter som aldrig ens snattat godis och de onda med ”fel åsikter” är uppstigna från helvetets sjunde krets och käkar bebisar till frukost. Allt för att understryka författarens förhärskande verklighetsuppfattning.

Men om man gör det nyanserat och om det är relevant för historien tycker jag att det kan vara en tillgång för att motivera karaktärernas motiv och handlingar. Det är en fin balansgång men i ”Nattspår” håller sig författaren uppe på den slaka linan utan att störta ner i predikandets avgrundshål.

De politiska utspelen är väl motiverade för bokens handling. Det är inga förenklade sanningar som levereras utan allt får sin naturliga förklaring.

Inledningsvis tyckte jag att det var lite väl många parallellhandlingar och karaktärer att hålla ordning på men även det faller sig naturligt när man kommer in i boken. Jag tycker dock att övergångarna mellan olika tidslinjer blir lite stolpiga och osnygga men det kan jag leva med.

”Nattspår” är ingen deckare men det är helt klart en spänningsroman som naglar fast läsaren. Den innehåller några överraskande moment och teman som höjer den över det man kan förvänta sig av en sådan här bok. Den är bra helt enkelt. Riktigt jävla bra.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (lagom till bokmässan i Göteborg kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i serien om och på Mörkö i Tjust skärgård) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Samuel Karlsson är nu regelbunden gästrecensent på Deckarlogg.