Morbid äldre dam på äventyr i Sydafrika

Helene Tursten

Äldre dam med mörka hemligheter

(Nona)

Gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Så avslutades min recension av Helene Turstens förra berättelse- eller novellsamling med den precisa titeln ”Äldre dam med onda avsikter” om denna Maud, lika morbid som faktiskt charmig. (Fast man skulle ju inte vilja göra nåt som retar Maud och råka ut för henne…)

”Äldre dam med mörka hemligheter” heter uppföljaren, ordagrant uppföljaren. Den nya boken tar vid där den förra slutade, förklarar både varför Maud blev som hon blivit (svar: det började redan i barndomen) och låter oss följa med henne på en rundresa i Sydafrika (med viss omnejd).

Mer av en roman den här gången: en samling berättelser som formar sig till en roman. Den längre huvudberättelsen gäller Sydafrikaresan, även där och överallt får Maude visa sin handlingskraft = handgripliga kraft.

Jag skrev att detta är en uppföljare, ligger det något negativt i uttrycket? Det kan göra.

Det går nämligen inte att låta bli att undra om Helene Tursten skrev sin nya novellsamling/roman av  egen sprittande lust eller på beställning. Hennes förra bok blev så upptäckt av läsarna och fick så bra kritik (faktiskt även översatt till engelska i USA) att om jag varit redaktör på hennes förlag så jag definitivt föreslagit en uppföljare så fort som bara möjligt.  

Lite så känns faktiskt och tyvärr ”Äldre dam med mörka hemligheter”. Återblickarna – i berättelsen  Maude som barn, handlingskraftig redan då, när hon hämnas på två ungar som varit elaka mot Maudes syster och likaså berättelsen om hur Maude handgripligen skaffade sig en fast lärarinnetjänst – är som i den första boken: morbida men på ett oförklarligt sätt också charmiga.

Men Sydafrikaresan är seg. Där händer det för lite. Och detta kompenseras inte av rese- och miljöskildringarna, som är för bleka. Maude griper in ett par nödvändiga gånger men annars är berättelsen ju på tok för charmig (i betydelsen intetsägande). Denna äldre morbida kvinna visar sig ju vara en snäll och vänlig gammal tant, ja, nästan så.

Vill inte avslöja hur det slutar men det slutar… positivt. Både för Maude och en handfull sydafrikanska kvinnor. Det slutar snällt. Ska det vara så? Ja, kanske. Men detta kräver i så fall än mer av författaren, om Helene Tursten i en följande, tredje bok ska fortsätta att skildra Maudes äventyr i Sydafrika så krävs det mer av allt: miljö- och personskildringar, sydafrikansk historia, livsförhållandena i Sydafrika, inte minst för kvinnor…

Och av Maude själv; som vit, äldre kvinna i Sydafrika. Ska Maude från Göteborg nu istället bli en charmig Miss Marple i Kapstaden? Fast väl fortfarande morbid, vid behov. Jo, det kunde också skrivas en sådan novellsamling, den tredje…

Bengt Eriksson

Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

MeyerMen boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson