Amerikanska naturdeckare

Det har inget med deckarna att göra men jag tycker det är så kul att jag börjar krönikan med hennes namn. Nevada Barr berättar:

”Mamma, som var pilot och flygmekaniker, hade den egenheten att hon inte ville låta någon utan flygerfarenhet sköta om hennes plan. Likadant när hon blev gravid: förlossningsläkaren skulle vara en kvinna. Det fanns inte så många men hon hittade Dr Mary i Yerington, Nevada. Oavsett om det blev en pojke eller flicka skulle barnet heta Nevada, bestämde mamma.”

I fjol introducerades Nevada Barr på svenska med två sena titlar, ”Stum rädsla” och ”Vargavinter”, ur den deckarserie om Anna Pigeon, nationalparkspolis, som i USA började ges ut 1993. Nu i maj kommer ”Pumaspår” och till hösten ”Djup grav” (alla Hoodoo förlag), som var seriens första titlar.

Genre: vilda amerikanska naturdeckare. Varför blev det deckare med nationalparker som miljö?

”Jag älskar den otämjda naturen”, svarar hon per mejl, ”och jag älskar att skriva. Med Anna Pigeon-serien kunde jag förena mina kärlekar.”

Nevada Barr har själv varit ”national park ranger”. Ja, Anna Pigeon lär vara hennes alter ego.

”Det var mer förr”, svarar Barr. ”På senare år, när hon och jag blivit äldre, har vi utvecklats åt olika håll. Hon är en bättre ranger än vad jag var. Och längre, och sötare…”

”Stum rädsla” utspelar sig i Klippiga Bergen, ”Vargavinter” på Isle Royale och den snart kommande ”Pumaspår” i Guadalupe-bergen. Skriver du dig igenom USA:s nationalparker?

”Nej, det är omöjligt”, invänder hon. ”Det finns, om man räknar alla naturområden av nationellt intresse, cirka 360 nationalparker i USA. Jag började med att skriva om de parker där jag arbetade som ranger och har fortsatt med andra parker jag tycker mycket om.”

Naturen är din egentliga huvudperson?

”Inte riktigt, men en av huvudpersonerna. Jag älskar det oförutsägbara och storslagna, att skildra hur människor reagerar inför att vara utlämnade åt något så mycket större än oss själva.”

I ”Vargavinter”, romanen som senast kom på svenska, kan man verkligen tala om att vara utlämnad.

Vinter, snö, kring 20 grader kallt och kraftig blåst när rangern Anna Pigeon flyger till Isle Royale i Lake Superior (en av världens största insjöar) för att delta i ett forskningsprojekt om samspelet mellan varg och älg.

Skildringen av ön blir en slutna rummet-deckare, där forskarna går varann på nerverna. Romanen skildrar också något som är högaktuellt i Sverige: vargar.

”Isle Royale är en magisk plats. Älgar, rävar och olika fågelsorter. Hård terräng men ett paradis. Vad gäller vargarna”, skriver Nevada Barr i mejlet, ”står jag på deras sida. Vargar är en fantastisk del av naturen. Det är bevisat att de inte är farliga för människor. Vargar äter rådjur – oftast gamla djur eller mycket unga.”

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB/TA 2015

——————————————————————————-

Anna Pigeon-deckarna:

1993 Track of the Cat / Pumaspår, 2015

Guadalupe Mountains National Park

1994 A Superior Death / Djup grav, 2015

Isle Royale National Park

1995 Ill Wind / Ond vind, 2016

Mesa Verde National Park

1996 Firestorm / Eldstorm, 2017

Lassen Volcanic National Park

1997 Endangered Species

Cumberland Island National Seashore

1998 Blind Descent / Mörk labyrint, 2018

Carlsbad Caverns National Park

1999 Liberty Falling

Statue of Liberty National Monument

2000 Deep South

Natchez Trace Parkway

2001 Blood Lure

Glacier National Park

2002 Hunting Season

Nevada Barr

Natchez Trace Parkway

2003 Flashback

Dry Tortugas National Park

2004 High Country

Yosemite National Park

2005 Hard Truth / Stum rädsla, 2014

Rocky Mountain National Park

2008 Winter Study / Vargavinter, 2014

Isle Royale National Park

2009 Borderline

Big Bend National Park

2010 Burn

New Orleans Jazz National Historical Park

2012 The Rope

Glen Canyon National Recreation Area

2014 Destroyer Angel

Superior National Forest

2016 Boar Island

Acadia National Park

Deckarloggfredag: Den skånska Nollevintern

Så blev det ännu en Nollevinter! Kanske stannar den inte så länge utan snart ska det bli plusgrader igen och snön smälter bort. Men i skrivögonblicket, lördag den 16 januari 2021, visar termometern på minus tio och vår trädgård är full med snö. Lika vackert (från den här sidan fönstret) som kallt (när dörren öppnas).

Dessa skånska vintrar med snö har jag döpt till Nollevintrar efter konstnären Arnold Nolle Svensson (1915-2008) och med särskild tanke på den lilla oljemålning av Nolle (endast 21 X 14 cm) som hänger på vår sovrumsvägg. I detta vinterväglag tänker jag inte åka och kolla, köra till Hannas på Österlen och svänga ner på Örumsvägen mot Löderup.

Vinter- med snömålningen av Arnold Nolle Svensson på sovrumsväggen. Foto: Bengt Eriksson

Konstnären Arnold Nolle Svensson bosatte sig där på 70-talet, vid en avtagsväg som numera bär namnet Nolles väg. Han hade utsikt mot Hannas över åkrarna och flera av hans landskapsmålningar från alla årstider fick heta just ”Utsikt mot Hannas”. Är det nu lika kallt och snöigt där i Örum som här i Vollsjö? Och lika vitt, vitt, vitt och kallt – ja, kallt – som på målningen i vårt sovrum.

Ögonen luras. Vid första anblicken verkar hela den lilla målningen bestå av samma vita färg. Det enda som sticker av – och upp – är några tjockare, kantiga färglager som Nolle nog har slevat på med kniv. Och det vita är kyligt, en vinterkänslig själ känner kylan stiga ur målningen. Men så – ja, se! – ju längre ögonen betraktar målningen desto mer framträder den något blåare himlen vid horisonten och den något gråare vägen genom de vita åkrarna.

Magiskt, som rockskribenter uttrycker det. Jag fick målningen, signerad -07 och inköpt vid vad som blev Nolles sista påskutställning på konstmuseet Gösta Werner och Havet, av min hustru som födelsedagspresent. Flera år i början av 2000-talet hade Wernermuseet i Simrishamn under påskrundorna återkommande utställningar med Arnold Nolle Svensson.

Museet fylldes av de tavlor som Nolle målade och målade. Och som han sålde och sålde, till en publik som också den fyllde museet på vernissagerna. Ofta stora målningar och oftast landskapsmålningar i olja. Han gillade att måla fartyg, tyckte nog mer om det, men publiken tyckte mest om landskapen. Allra mest tyckte de om hans skånska sommarlandskap med röda vallmofält.

Nolle på Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Foto: Bengt Eriksson

Överpris är ett ord som sällan ska användas om konstnärers verk under deras livstid. Men låt säga att det var påskrundepriser på Nolles målningar. Sorgligt att se hur de efter hans död sjunkit i pris.

Idag går det att från auktionshusen få tag på alla sorters Nollemålningar – blommor, båtar, sommar- och vinterlandskap – till betydligt lägre, nära nog skampriser. 

Också sorgligt att han så snabbt verkar ha glömts bort efter den postuma utställningen på Ystads konstmuseum år 2009. Det var det senaste jag hörde om Nolle och såg av honom. Konstmuseets fina utställning blev å andra sidan ett minne för livet. Jag minns att jag gick runt-runt, tittade och tänkte så här…

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och bättre, stå på toppen som konstnär högst upp i åren. Nog måste det ha känts fantastiskt? Det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog året innan, alltså 2008.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som även innehöll en blomtavla, ett par självporträtt och några marina målningar, dominerades av landskap i olja. Tavlorna hade, med några undantag, målats från 80-talet och framåt. Jag började med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett bra men traditionellt landskap – inte så eget och speciellt som Nolles senare landskapsmålningar, vilka för tydlighetens skull hade placerats i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Jag såg hans färger växla i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera, så att ”samma” motiv ändå inte blev samma utan olika motiv. Nolle använde ljuset som ett prisma, målade sig in i, genom och bortom landskapet. Och hans himmel över Österlen! Så många färger men aldrig en blå himmel, inte riktigt blå, inte klarblå. Ett och samma landskap blev hundra och olika.

I ett mindre rum för sig hängde de översnöade vinterlandskapen, målade på 2000-talet. Tjockt med oljefärg – så mycket vit snö att de stora målningarna, precis som min lilla målning, blivit nästan helt vita. Men när jag tittade in i dem, lät blicken stanna i det vintervita, förvandlades också dessa målningar: det – eller de! – vita växlade från singular till plural.

Nolle målade med lika många nyanser av vitt som det på Grönland finns namn för snö. I vintermålningarna var – och är – han som suveränast. Arnold Nolle Svensson, då 80 plus, gick från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blev med årens rätt en samtida och experimentell landskapsmålare.

PS. Smeknamnet Nolle fick han redan på 1920-talet av teaterdirektören Oscar Winge, då tonåringen Arnold Svensson var springpojke på Hippodromteatern i Malmö.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2021

Februari och verkligen vinter, mörkt vid fyra, meterhöga snövallar och vinden blåser kallt som fan

Giles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)

Jag har läst – i betydelsen läst om – polisromanen ”Fruset offer” av Giles Blunt. Redan 2003 kom boken på svenska första gången och nu ges den ut igen i pocket och nyöversättning – antagligen med anledning av att TV-serien ”Cardinal”, byggd på Blunts deckare, visas på C More.

”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal – eller om han degraderats till kriminalinspektör, när han nu inte längre ska ägna sig åt mordutredningear – som då serien inleds får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme.

Miljön är den lilla (fiktiva, så du inte letar på kartan) staden Algonquin Bay i södra Kanada. Tänk både geografi och väder, inte minst väder, det gjorde jag direkt när jag läste serien första gången.

Februari och vinter, verkligen vinter, direkt på första sidan i ”Fruset offer”. Mörkt också, redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Och vinden från sjön är kall som fan.

Cardinal har varit alltför energisk i sitt polisarbete, använt för många poliser, och därför avsatts, degraderats till att utreda rån och inbrott. Delorme har i sin tur flyttat till mord från SU (Speciella Utredningar, där hon bland annat utredde korruption inom polisen). Det gör Cardinal extra misstänksam och det av en anledning.

Men nu ska alltså John Cardinal återgå till mordutredningar tillsammans Lisa Delorme, eftersom en av de försvunna tonåringar som Cardinal alldeles för energiskt envisade med söka efter har återfunnits. Katie Pine, 13 år, hittas infrusen i ett gruvschakt.

Här skulle jag kunna återuppta den eviga – men åsiktsföränderliga allt eftersom åren går, tiden och samhället förändras – diskussionen om våld, mord och barn. Eller som här tonåringar. Vad ska, kan, bör barn och ungdomar utsättas för i en deckare? Vad vill – orkar – deckarläsaren läsa om?

Försvunna tonåringar, i plural. Men vad har hänt med de andra ungdomarna? Ska mördare få prefixet serie-?

Giles Blunt komplicerar berättandet genom att skildra John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem. Ett lika starkt och spännande andra huvudspår genom hela Cardinal-serien. Dessutom har, som jag skrev, Cardinal också något annat, i anslutning till ovanstående, att oroa sig för med anledning av sin nya poliskollega Delorme, ”tidigare” specialutredare.

Cardinal-serien är välskriven och välberättad. Miljöerna, geografin, vädret, stämningen och småstaden, allt förenas till en hel- och enhet. Den lilla staden Algonquin Bay lever som om den fanns. Men det är främst vädret, det drabbade mig starkt när jag läste serien första gången. Den upp genom romansidorna kännbara kanadensiska väderleken kan vara den egentliga huvudpersonen.

Bra att Cardinal återintroduceras, till hösten kommer fler titlar (pocket och e-böcker). Men det förvånar mig att det är Hoi förlag som återutger serien. Hoi är ju ett hybridförlag, ska Hoi nu också ge ut icke-hybridböcker? I så fall, både översatta och svenska?

Giles Blunt – eller någon agent – kan väl inte ha betalat Hoi för att ge ut serien? Borde grävas i…

Bengt Eriksson

Det laglösa Gotland

Följande titel är fortfarande både Håkan Östlundhs bästa deckare och den bästa Gotlandsdeckaren som skrivits och getts ut.

Ett annat Gotland, som det överallt finns ett annat land, bortom turisternas och politikernas Gotland. Verkligen Gotland noir…

***

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har förstås också läst och bedömt krimi, deckare och andra spänningsromaner som under det gångna året översatts och getts ut i Sverige.

Femton av dem har hamnat på Deckarloggredaktionens lista över 2018 års bästa till svenska översatta krimi. Liksom med de svenska titlarna presenteras fem författare/titlar i taget (och obs! i bokstavs- och ingen  annan ordning).

***

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Ett mord begås på 40-talet och ännu ett kommer att begås på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får kallas deckare. Men det är en bredare och djupare roman än så: mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur olika som olika människor kan reagera och agera när livet förändras och världen rämnar omkring dem. På karg och avskalad, ibland nästan anorektisk prosa återskapas miljöer och stämningar i andra världskrigets Oslo. I fokus står och lever Hilde, egentligen Ester, från ung till gammal judinna. En välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman med kriminellt innehåll.

Elisabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H Löfvendahl.
(Norstedt)

Elisabeth George i högform. Språket (utmärkt översättning) står inte i vägen för lagren i en historia om ungas ansvar för sina och kamraternas liv, vuxenvärldens obegripliga svek och förtvivlan. Under den hårt sminkade, piercade ytan växer förtvivlan och desperation. En ung diakon mördas. Pedofilrykten sprids; gränserna mellan sanning och lögn är fintrådiga. Barbara Havers och hennes chef Isabelle Ardery ska utreda. En komplex lager-på-lager historia med en dos humor. Havers, kan ni se henne steppa? Alltså, som i steppdans? Det kunde inte jag heller…

Arnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Över: Ingela Jansson
(Norstedts)

Ibland tänker jag: Inte en hemsk, kall, mörk, blåsig, enslig och fattigtrist vinter till på Island. Ge mig rosor och små lamm och porlande pastorala landskap. Men så blir jag fångad av det djupt mänskliga i Indriðasons skildring av det hårda livet i krigs- och kristidens Reykjavík. Här är berättelsen om fästmannen som försvann från båten som skulle skeppa islänningar hem till en relativ trygghet och om dödsfall som inte verkar ha något med varandra att göra. Illegal sprit flödar, islänningar och amerikanska soldater lever i en skör jämvikt, vad- och vem som helst kan köpas om priset är rätt. En tankeväckare av rang.

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Rätt vanlig polis- och kriminalroman, till att börja med. Fast efter sista sidan, då häpnar nog varje läsare över hur ovanligt och oväntat berättelsen utvecklade sig och slutade – eller ”slutade”. Ragnar Jónasson har skrivit en kvinnoroman om Hulda Hermannsdóttir, en åldrande polisinspektör i Reykjavík, lite av miss Jane Marple och lite kommissarie Vera Stanhope, som strax ska pensioneras. Men först får Hulda ta tag i ett kallt fall för att tja, mest ha nåt att syssla med. ”Mörkret” blir sida för sida en allt mer desperat och mörkare polis- och kvinnoroman: Huldas livsskildring och en högst ovanlig deckare, från Island eller varsomhelst.

Un-su Kim
Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Övers: Lars Vargö
(Southside Stories)

Oväntat med en krimi, snarare än deckare eller ens spänningsroman, av en sydkoreansk författare. Un-su Kim skriver och berättar rätt annorlunda och oväntat. Nog kan en få för sig att ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” är en sprucken spegelbild av Sydkorea? Huvudpersonen Reseng arbetar som yrkesmördare men är trevlig för övrigt. Som att han ser till att de mördade skickas till kremering. Hans arbets- och uppväxtplats kallas ”Hundarnas bibliotek”, just ett bibliotek vars föreståndare, ”Gamle tvättbjörn”, inte bara har hand om böcker utan även om beställningar på mord. Reseng är en livsfilosofisk mördare, vilket förstås leder till komplikationer.

Deckarloggs red.