Deckarloggextra: Mellan progg och politik

Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.

Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.

VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen?
VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)

Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.

Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)

Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)

Anders F boxomslag

Skivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.

Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.

Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…

Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)

Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.

Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).

När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?

Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)

Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.

I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.

Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.

Och jag vet att… Oh, la-la-la…
Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)

Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.

Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.

det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)

Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.

Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.

Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.

Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.

Bengt Eriksson 
(Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004) 

Deckarloggfredag: Årets jullåtar

Jo, det förstår jag. Det går inte att sjunga och spela in samma gamla julmelodier i hundra eller tusen ”olika” versioner. Och jag förstår också att allt fler låtskrivare inser hur svårt det är göra en ny jullåt som inte bara överlever den aktuella julen utan kan bli en julstandard för många jular framöver.

Så tänkte jag när mitt letande efter 2020 års julskivor började. De var få. Allt färre artister har inför årets jul satsat på att ge ut nya julalbum. Men när almanackan nådde in i december hade det ändå kommit några nya julalbum också i år.

Först ut var Dolly Parton med ”A Holly Dolly Christmas”, där hon blandar äldre och nya, egna jullåtar. Än en gång visar Dolly att hon när-, var- och hursomhelst kan få ihop en bra låt, oavsett genre. Favoritspår:

”Christmas On The Square” (bluegrass) och ”Circle Of Love” (julcountrygospel). Gäster: Willie Nelson, Miley och Billy Ray Cyrus, Dollys bror Randy Parton med flera.

Därefter kom det årliga lokala julalbumet, nämligen Nisse Landgrens ”Christmas With My Friends VII”. För sjunde året har Skillingetrombonisten och sångaren gjort ett julalbum med musikaliska vänner som Jessica Pilnäs, Ida Sand, Johan Norberg och Jonas Knutsson. Samma blandning också: jazz, soul och pop, nytt och eget, äldre och lite mer välkänt. Johan Norbergs ”This Christmas” och potpurrijullåten ”Just Another Christmas Song” är mina favoritspår.

Erikssons jultopp 2020

Sångerskan och pianisten Iiris Viljanens ”En finsk jul” har av några recensenter utnämnts till årets julalbum.  Ska vara delvis då, för albumet sjunger och spelar sig utanför juletiden. Som när ”Polska från Korsholm” pendlar från folkmusik till jazz. Fast här finns även nya, fina jul- och vintermelodier, till exempel instrumentalspåret ”Winter Is Coming” och ”Brevväxlingar” med coronaaktuell text. Den sistnämnda är helt sorgligt underbar!

Jamie Cullum, brittisk jazzpianist och sångare, slog igenom några år in på 2000-talet men de senaste åren har han inte hörts så mycket. Nära nog varje spår på hans nya julalbum, ”The Pianoman At Christmas”, börjar med bjällerklang. Fast han gör bra låtar, också när temat är jul, i en blandning av pop och jazz med tillägget brittiskt. Så många bra och personliga spår – ”It´s Christmas”, ”The Jolly Fat Man”, titelspåret ”The Pianoman At Christmas”,  ”So Many Santas”, ”Christmas Never Gets Old” med flera – att albumet kan bli en juljazzklassiker.

Ungefär här i letandet och lyssnandet upptäckte jag att det jag hade trott var ju fel. Inte så många nya julalbum i år – alltså minns de jular när det kunde komma tjugo-tjugofem nya album! – men desto fler enstaka jullåtar. Det verkar som om det klingande julfirandet börjat ske i mindre format, nu gäller singlar och maximalt en jul-ep.

En av de första, enstaka julinspelningar jag fastnade för var nytolkningen av Merle Haggards countryjullåt ”If We Make It Through December”, som LouLou Lamotte, skånsk medlem i sånggruppen The Mamas, förvandlar till smärtsam soul. Hela The Mamas har sjungit in ”A Christmas Night To Remember”.  

Bland övriga jullåtar från svenska artister finns ”Kungar av december” med Danny Saucedo och Niello, ”Advent” med Per-Ivar, ”The Joys Of Christmas” med Martin Schaub (från gruppen West of Eden), ”Vinterland” med Laleh och ”(Christmas Eve) After Midnight med den blåögde souljazzsångaren Björn Skifs.

Och förstås de i Skåne och Ystad lokalt inspelade ”Last Christmas Eve” med Samira Manners och ”Jolly Xmas” med Badpojken (featuring the one and only Frida Green).

Även internationellt har det sjungits in nya jullåtar, till exempel Molly Johnsons jazzbluesiga ”Christmas In Hopetown” och souljazzduetten ”Christmas Prayer” med Paloma Faith och Gregory Porter.   

Medan Phoebe Bridgers gjort en mer countryaktig tolkning av nämnda ”If We Make It Through December”. I samma genre (amerikansk sångpoesi/country kan dessa artister/låtar placeras: Jenn Grants ”Downtown Christmas Eve”, Robbie Bankes ”Snow Came Early” och Andrew Birds´ ”Christmas In April”, ännu en låt i årets sorgsna coronatradition.

Härmed är krönikan tillbaks vid inledningen. Andrew Birds har gjort ett helt album, ”Hark!”, där han sjunger – och visslar – nya och äldre jullåtar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda