Deckare i kulturens Stockholm

Ulf Bjereld / Marie Demker
Levande charader
(Hjalmarson & Högberg)

Nja. Det betyder inte ja men inte heller nej.

Att börja skriva en deckare kan många göra. Att fortsätta skriva en deckare kan färre. Att avsluta en deckare kan få.

Dessa filosofiska funderingar om kriminalförfattande föranleddes av de bägge – annars – professorerna i statsvetenskap Ulf Bjerelds och Marie Demkers debutdeckare ”Levande charader”. Undergenre: typ kulturdeckare.

Det förstnämnda lyckas Bjereld/Demker med. Anslaget är bra. Deras deckare börjar så bra – eller illa – som en deckare ska.

levande-charaderVernissage på en retroaktiv utställning för konstnären Eva Bonnier på Prins Eugens Waldermarsudde. Alla är där (kulturmänniskor och journalister i Stockholm) inklusive frilansjournalisten Daphne Rosén, som ska skriva en artikel om konstnären och utställningen till kulturtidskriften Hjärta.

Då händer det som ska ske i en deckare: någon blir mördad. Närmare bestämt knivmördad i ett lusthus.

Det andra – fortsättningen – går sisådär. Många ord och meningar om mycket annat utan att handlingen, deckarintrigen och lösningen av mordgåtan rör sig ens en sida framåt.

Ändå finns en hel del här som jag gillar, särskilt ihopblandningen av verklighet och fiktion. Det som berättas om konstnären Eva Bonnier (1857-1909) är, såvitt jag kan bedöma, sant till minst 95 procent.

Det som påstås att Thåström, Moodysson och Knausgård skulle ha gjort har de däremot inte gjort. Exakt vad detta icke-är avslöjar jag inte. Men läsaren måste vara allmänbildad inom kultur för att inte missa gränsen mellan påhittat/verkligt.

Gillar också att Stockholmsmiljöerna lokaliseras genom besök på ett par så olika fika- och drickaställen som Ritorno och Bronco´s Bar. Stämningen känns igen, om läsaren varit där. Läsaren får även följa gå på en fotbollsmatch med Djurgården.

Men så det där med handlingen – eller handlingarna. Här finns några antydda parallellhandlingar också – eller snarare stickspår – om systern till Daphne och hennes bror (begriper inte ens vad detta hade i deckaren att göra), ett par byggnader i Stockholm som sprängs i luften, rasism (antisemitism såväl som islamofobi), judendom, nånslags revolutionär/terroristisk kamp för Edward Snowden och mot… det mesta av samhällssystemet, tror jag (får inget riktigt grepp om det).

Det blir mycket, för mycket, alltför mycket, av än det ena än det andra.

Dessutom undrar jag, som frilansjournalist: Den där kulturtidskriften Hjärta, vars ägare måste vara en rik mecenat, som sett till att tidskriften har en så fantastisk ekonomi att frilansare, till exempel Daphne Rosén, kan arvoderas för att ägna flera veckor, ja, väl en månad åt att skriva en artikel, var har den sin redaktion?

Det sista – alltså deckarens avslutning – uppgörelsen – blir just en uppgörelse. Alla inblandade – känns igen? – samlas återigen på platsen för brottet, det vill säga Waldermarsudde, för att mördaren nu ska utses.

Alltså det går inte, så får man inte göra. Hur många 1000 deckare har inte avslutats på just detta sätt – med en sån här upplösning. Inte tillåtet längre. Det är förbjudet. Passé.

I just detta fall har det dessutom varit omöjligt för läsaren att ana vilken av personerna som kan vara mördaren. Och vad motivet skulle kunna vara. Om, säger om, detta sätt att avsluta en deckare ändå skulle fungera, i något undantagsfall, så krävs en pusseldeckare: bitar som är möjliga att lägga, trådar som går att fläta ihop.

Läsvärd? Jo, kanske. Läsbar? Ja, det är den. Fast problemet är att det ju finns många andra deckare, både läsbara och läsvärda.

Lite sorgligt. För Bjerelds/Denkers deckare har ett hjärta, en stämning och en atmosfär av kultur, som jag uppskattar. Jag skulle önska en redaktör med en rödpenna – eller faktiskt en grep – i högsta hugg, då intrigen började snurra till bortåt mitten och bli för mycket av allt – annat.

Bengt Eriksson

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003