Marc Bolan på Gärdesfesten

Dan Backman, musik- och konstkritiker samt inte minst själv konstnär, har på sin blogg ”Dan Backman Musik Konst” skrivit en text om den första Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Klicka HÄR och läs!

Detta med anledning av att det just idag, den 12 juni 2020, är 50 år sen Gärdesfesten första gången ordnades i Stockholm. 50 år, milda makter!

Deckarlogg i sin tur passar på att återutlägga följande inlägg som tidigare funnits på bloggen ”Erikssons kultursidor” om gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa taktens musikaliska (eller vad det var) medverkan på (den andra) Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”.

Skivbolaget Silence är förresten på väg att långsamt, långsamt men dock återutge denna för den svenska populärmusikhistorien klassiska LP-utgivning. Vilket jag väntat på  åtminstone sen det var 40-årsjubileum. (Och detta hade jag skrivit och tyckt även om jag inte varit med på plattan.)

***

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Låttext från 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)

Bengt Eriksson

Vanliga män som våldtar

Anna Jansson
Dödslistan
(Norstedts)

Anna Jansson jubilerar. År 2000 debuterade hon som deckarförfattare med den inledande titeln i serien om Gotlandspolisen Maria Wern. Så har ju Maria Wern blivit känd från romanerna och den efterföljande teveserien – som kriminalpolis i Visby.

Men till att börja med arbetade polisen Wern på en fiktiv ort strax nedanför Höga kusten. Först efter några böcker flyttade hon till Gotland. (Även hennes odräglige make – hur kunde någon kvinna stå ut med honom!? – försvann. Guschelov!)

Tjugoårsjubileum, alltså. Eftersom det varje år efter debuten kommit en ny Maria Wern-deckare innebär det att ”Dödslistan” är den tjugoförsta. Minst. Det beror lite på vilka böcker som räknas.

Anna Jansson dodslistanJansson har också skrivit ett antal barndeckare, där den unge detektiven Emil Wern får sällskap av lillasystern Linda och ibland även Maria, deras mamma. Emil Wern-deckarna har hittills blivit arton stycken.

Kanske inte ända från början men Maria Wern blev snart en så stark – eller distinkt – huvudperson, polis och kvinna att hennes författare kunde förändra och variera kriminalberättandet.

Grunden är alltid en polisroman men innehållet har växlat mellan att vara mer samhällskildrande och mer personligt i betydelsen mänskligt. Min favorittitel är fortfarande ”Främmande fågel” (2006) med ett tema som tyvärr blivit aktuellt igen: dödlig influensa, ingen medicin och karantän.

”Dödslistan” ska avslutas som en polisroman men så börjar den inte. Länge verkar det som att nu har också Anna Jansson anslutit sig till den växande genren med kvinnliga hämnddeckare. I denna, första del av romanen finns en extra huvudperson.

Hon heter Agnes, tjugo år. Som ännu yngre utsattes Agnes för något som förändrade – nej, förstörde – hennes liv. Hon började slarva med skolan, nu kan hon inte behålla ett arbete och låter sig utnyttjas av män.

Sidvis blir det så vidrigt att jag knappt vill läsa. Agnes är inte heller den enda kvinnan som våldtagits och därmed fråntagits sitt liv. Jansson skildrar både kvinnorna och deras våldtäktsmän, dessa så att säga vanliga män med positioner i samhället.

Agnes med flera är med i en sluten nätgrupp som en barnmorska startat för våldtagna kvinnor. En av gruppens hemliga medlemmar skriver en lista över män som våldtagit och snart börjar männen att dö, en efter en.

”Dödslistan” kunde ha blivit ännu en roman om kvinnors rätt att hämnas. Men Jansson komplicerar och problematiserar mer än så. Hon skildrar även kvinnor som inte förstår eller förstår men ändå inte kan förstå vad andra kvinnor har upplevt.

Hämnddeckaren övergår dessutom till att bli en polisroman, det vill säga en skildring av poliskårens uppgift att värna rättssamhället: skydda kvinnor mot våldtäktsmän men också våldtäktsmän mot rättsskipning bortom lagen och självpåtagna avrättningar.

Min åsikt om privatjustis: Aldrig någonsin! Vad Maria Wern och Anna Jansson tycker framgår av den kvinnliga polisromanen ”Dödslistan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Många trådar i Göteborg

Anna Ihrén
Maskmakaren
(MiMa)

Också ”Nattvakten” – första titeln i ”Jubileumsserien” – svängde och krängde och var rätt spektakulär dessutom. Men där tyckte jag att Anna Ihrén lyckades knyta ihop trådarna och få till, som jag skrev, ”en ordagrann bladvändare”.

I uppföljaren, ”Maskmakaren”, är det som om intrigen huggits ut med stämjärn, limmats ihop och hålls på plats med en tving. Varken berättelse eller språk flödar.

Eller berättelserna. För nog är det för många trådar? Jag tycker det.

Anna Ighren signerad-maskmakaren-jubileumsserien-del-2Ung affärsman som mördas. Det sker olyckor och sabotage på Göteborgsoperan. Ett par barn rövas bort.

Allt detta ska Ihréns återkommande götebogspoliser Sandra och Dennis – samt den nervösa polischefen Camilla – försöka reda ut och lösa. Vilket inga poliser i hela världen skulle kunna göra med ett så klumpigt polisarbete!

Och den där resan till Indien mot slutet av berättelsen… Kan någon tycka att det svensk-indiska polissamarbetet är trovärdigt?

Många trådar blir det och flera rullas aldrig upp. Det är tråkigt, eftersom det finns något hos deckarförfattaren Anna Ihrén som jag uppskattar och får mig att vilja läsa hennes deckare, en blandning av privatdeckare och polisromaner.

En skrivlust, en vilja att berätta och än mer, en vilja att skildra Göteborg – mer socialt och mänskligt än direkt geografiskt – inför stadens kommande 400-årsjubileum.

Första titeln i serien, alltså ”Nattvakten”, var lovande. Andra titeln, ”Maskmakaren”, blev en besvikelse. Tyvärr. Nog kan Ihrén bättre än så här?

Jag hade bland annat velat ha ett större fokus på själva titeln: maskmakaren på Göteborgsoperan. Den miljön med teatermaskmakarens arbete inför uppsättningen av ”Fantomen på Operan” var det mest intressanta – ja, spännande – för mig i den här deckaren.

Eller hade kunna bli intressant och spännande – men den tråden hänger och dinglar i luften.

Bengt Eriksson