Deckarakademins nomineringar

Så har Deckarakademin nominerat 2018 års fem bästa svenska respektive fem bästa översatta deckare.

Ordningen återställd: Efter att ha varit märkligt enig med Deckarakademin om de senare årens nomineringar så håller jag inte med i år.

Återkommer till Deckarloggs favoriter bland 2018 års utgivning. Tills vidare blott några kommentarer:

ladda ned

Att inte nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg är snävsynt.

Bland de svenska kan en också undra vart till exempel Inger Frimanssons ”De sista rummen”, Olle Lönnaeus ”Tiggarens hand”, Set Mattssons ”Kvinnan vid kanalen” och Marie Hermansons ”Den stora utställningen” tog vägen?

Bland de översatta, förutom att jag gläder mig åt nomineringen av Leïla Slimanis ”Vaggvisa”, undrar jag detsamma – alltså vart försvann de? – över till exempel Monica Kristensens ”Döden i Barentsburg”, Kjell Ola Dahls ”Hilde”, Joyce Carol Oates ”Mannen utan skugga”, Tony Parsons ”Bödlarna i Tyburn” och Jesper Steins ”Solo”?

Återkommer, som sagt.

Här finns Deckarakademins lista över nominerade med motiveringar.

Annonser

Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Livets deckargåta inom dubbla parenteser

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers förlag)

Bra? Är det ens Joyce Carol Oates syfte – att skriva romaner som kan förses med betyget/stämpeln ”bra”? Det undrar jag. Och har börjat undra allt mer.

En recensent menade att ”Mannen utan skugga” inte är någon av Joyce Carol Oates bästa romaner. Det triggade igång mig, när jag läste det så utbrast jag: Amen so what?! Spelar roll.

Själv har jag slutat sätta betyg på Oates böcker. Jag läser. Punkt. Alltid intressant, alltid spännande. Och jag tvivlar verkligen på att Oates skriver sina romaner för att få ett högt och så bra betyg som möjligt.

Hon utforskar. Varje ny roman är ännu ett utforskande av hennes återkommande ämne: USA, livet och verkligheten, och hon själv. Eller: ämnen. För USA, livet och verkligheten – och till och med hon själv – kommer ju i plural. Liksom var och hen av oss.

OatesDet är språket, hennes skriftspråk, sättet hon skriver på.  (Som det börjar och slutar med: orden, komma- och punteringarna. Och inte minst, i den nya romanen ”Mannen utan skugga”, dubbelparenteser.)

(Jag tar det igen: dubbla parenteser.)

Jo, först kan Oates skriva ett stycke inom parentes. Sen byter hon stycke och skriver inom – ännu en och annan – parentes. Men varför? För att det är nödvändigt. För att hon måste, tror jag.

Hon kan också i berättartexten plötsligt foga in tankar och kommentarer inom, just det, parenteser. En hel mening eller blott ett ord. Som bryter av, för en sekund tar läsaren med någon annanstans, bakåt eller framåt i tiden, till en annan person än den som står i berättartextens fokus, till en annan tanke, ett annat sammanhang, och sen tillbaks till själva berättelsen igen.

Ånyo: Men varför? För att hon måste. Joyce Carol Oates skriver prosa som om hon skrev poesi. Ord och formuleringar är så viktiga att de inte måste vara bra. Däremot måste de vara de rätta, de riktiga orden och formuleringarna.

De som säger exakt det författaren vill säga. Som täcker det författaren vill berätta, och när det gäller Oates: hennes utforskningar, grävandet i USA, livet och verkligheten, och henne själv.

Som för att poängtera detta har romanen ”Mannen utan skugga” inspirerats av ett verkligt ”fall” från 50-talet. Då gällde det en man som förlorade sitt närminne efter att ha opererats för epilepsi av en entusiastisk läkare.

Oates roman handlar om en man – E.H. som i Elihu Hoopes – vars korttidsminne försvunnit efter att ha drabbats av en elakartad version av herpes simplexencefalit. Med i handlingen finns också en ung ny doktorand och forskare vid ett neuropsykologiskt laboratorium, Margot Sharpe, 24 år i morgon, och hennes lärare och handledare, professor Milton Ferris.

Oates foto

Joyce Carol Oates.

Den 17 oktober 1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes för första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom. För det här ska dessutom bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ja, ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient.

Så skriver jag för att det ska framgå att ”Mannen utan skugga” handlar om mycket mer än vetenskaplig forskning och dess förhållande till forskningsobjektet, även om ”blott” detta hade räckt för en roman.

Varför tecknar E.H. – gång på gång – en och samma unga nakna flicka i sitt skissblock? Vem är hon? Kan hon heta Gretchen? Och hur kan E.H i så fall minnas henne när han glömmer Margot – vem Mar-go är – om hon bara lämnar rummet ett ögonblick för att strax återkomma.

Joyce Carol Oates gräver som alltid så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

”Mannen utan skugga” är – till viss del – en diskussionsroman om forskningsetik, forskningens eventuella utnyttjande av sina forskningsobjekt. Men Joyce gräver ut mer än så, hon diskuterar – som vanligt och alltid – också människors utnyttjande av varandra, från ungdom till ålderdom.

Vem är då forskare? Vem är då patient? Vi är alla varandras forskningsobjekt, eller?

Livets mörka skugga faller, också som vanligt hos Joyce, in över berättelsen. Vad hon än skriver så skriver hon alltid noir: livets och verklighetens noir. Med, likaså som vanligt, ett slags thrillerspänning hoppar berättelsen mellan personerna, deras handlingar och tankar, in i och ut ur deras huvuden. Det blir en deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att finna.

Fast den deckargåta som Joyce Carol Oates försökt och försöker lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Tills hon fått silvrigt hår ska Mar-go Sharpe bedriva forskning på, följa – och älska – Eli Hoopes, som ”alltid kommer att vara 37 år gammal”.

Försöka lösa hans – och sin – och allas vår – varje människas – gåta. Livsgåtan. Och då förstår man väl att en sådan roman kan inte beskrivas som ”bra” (eller motsatsen).  Detta ord duger inte, det räcker inte. Däremot: riktig. Och viktig.

Missa inte hur Oates jobbar med kursiveringar heller. Eller snarare – att hon kursiverar flitigt. När, var, hur och varför? Inte lätt att klura ut men de är många och återkommande, hennes kursiveringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Från hårdkokt till chick crime

Återpublicerar en intervju jag för ett par år sen gjorde på ett speciellt sätt (hur ska jag inte avslöja) med amerikanskan Megan Abbott. Fråga: Ska aldrig någon mer bok av Abbot ges ut på svenska?

***

Äntligen har en deckare – fast ”Om du vågar” (Bokfabriken; övers: Ylva Stålmarck) är kanske en krimi? – av amerikanskan Megan Abbott kommit på svenska. I samband med utgivningen var hon här för att presentera sig och sin bok på bland annat English Bookshop i Uppsala.

Abbott svarade också på några frågor till min deckarkrönika. Som den här: Efter fyra hårdkokta noir-deckare övergick du till en genre som kan kallas yngre kvinnoromaner + krimi. Varför? För mig, som följt dig från början, känns det nästan som att läsa en ny författare: Megan Abbott II…

Megan Abbott Creative Commons Drew Reilly”Jag kunde ha fortsatt med att skildra 1940-talets nattklubbsliv”, säger hon. ”Men jag ville utmana mig själv, inte upprepa litterära tricks och vanor. Konstigt nog blev resultatet ändå rätt snarlikt. Jag skildrar samma teman som tidigare: girighet, längtan, passion, ambition…”

Megan Abbott. Foto: Creative Commons / Drew Reilly.

”Det var extra spännande också”, tillägger hon, ”eftersom jag inte kunde använda gammal slang längre när jag började skildra förorternas tonårstjejer. Det krävdes att jag hittade ett nytt språk att skriva på.”

Varför blev du intresserad av den hårdkokta genren? Och kan man säga att du återskapat 30- och 40-talens amerikanska deckare genom dina kvinnliga – ja, feministiska – ögon? ”Det började med film”, svarar Abbott. ”Mina föräldrar var filmfantaster. Jag såg gangster- och noir-filmer som Public Enemy och Sunset Boulevard redan när jag var 6-7 år.”

Under studietiden gick Megan Abbott från film till litteratur, skrev en avhandling om den hårdkokta manligheten. ”Jag upptäckte Raymond Chandlers melankoliska romaner och poetiska språk. När jag själv började skriva hårdkokta deckare var det med feministisk utgångspunkt. Men jag låter inte”, påpekar hon, ”feminismen stå i vägen för berättelsen. Om en romanperson får för sig att göra nåt som krockar med min feministiska medvetenhet – då får hon göra det.”

Megan Abbott bokDina senaste romaner – den nu översatta ”Om du vågar” är en av dem – hör inte till den hårdkokta genren utan skildrar tonårstjejer. ”Chick lit” på engelska, ska man lägga till ordet crime också?

Megan Abbott: ”Om du vågar” (Bokfabriken).

Genre: unga kvinnliga noir-romaner? ”Alla dessa definitioner passar”, svarar hon. ”Det finns alltid ett brott i mina böcker så jag brukar kalla mig för deckarförfattare.”

”Om du vågar” – med två unga kvinnor och ”cheerleaders” som huvudpersoner – får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Också hon har ju skrivit yngre kvinnoromaner som blir ett slags krimi eftersom kriminalitet är en så, låt säga, naturlig del av det amerikanska samhället.

”Joyce Carol Oates är en stor inspiration. Jag har läst henne sen jag var barn. Hon skriver i så många genrer också, som gotiska romaner. Gotiskt är ett annat ord för noir, menar jag. Det dramatiska, manligt och kvinnligt. Hon skildrar begäret och våldet, de amerikanska tvillingarna.”

Bengt Eriksson 
Krönika i KA/YA/TA 2015

Megan Abbotts böcker:

”The Street Was Mine” (fakta)
”Bury Me Deep”, ”Queenpin”, ”The Song is You” och ”Die A Little” (hårdkokt/noir)
”The Fever”, ”Om du vågar” / ”Dare Me” och ”The End of Everything” (ung kvinnlig noir)