Dubbla debutanter från andra världskrigets Finland 1945 och framåt

Nykänen och Selåker
Förstfödd
(Bokfabriken)

Journalisterna Joni Nykänen och Johannes Selåker debuterar tillsammans som författare med ”Förstfödd”. En bok som till viss del belyser en journalists, eller egentligen fotografs, jakt på ett bra scoop.

Den finska släkten Kivi har ända sedan krigets 1945 förföljts av tragiska dödsfall som allt som oftast haft med eldsvådor att göra. Lauri och Elina förlorade sin son Ville i en skogsbrand och deras dotter Aino har sedan hon flytt barndomshemmet brutit all kontakt med sina föräldrar.

Nykänen Selåker forstfoddNär hon nu efter tio års kringflackande närmar sig sitt forna hem är det inte helt frivilligt. Hon är jagad och iakttagen, någon förföljer henne och avsikterna verkar vara allt annat än goda.

Jag hade lite svårt för att hålla isär alla karaktärer och händelser i boken först, man förstår att det hänt en del i det lilla samhället Bruksfallet. Det finns en hotfull stämning folk emellan, utsatta människor i samhället och en liten sammansvetsad grupp som styr resten av befolkningen, och det med vilka medel som helst.

Våld, droger och för all del egenmedicinering för att hålla mörker och ångest borta.

Detta var en ovanlig bok kände jag, funderade lite på vad det var som gjorde det och det var nog för att det inte riktigt var någon av karaktärerna jag föll för riktigt. Ni vet sådär som man ibland ”hejar” lite på en karaktär, verkligen gillar eller känner sympati för, eller ogillar.

På flera sätt en mörk historia, spännande och upplösningen på slutet kan nog mycket väl fortsätta i ytterligare en bok, tror jag.

Gästrecension
från @iminbokhylla på Instagram. Egen presentation: ”Jag använder mig av Instagram dels för egen del, som en läsdagbok för att ha koll på vad jag läst, och dels för att skriva recensioner och tankar kring böcker. Jag vill sprida läsglädje och få människor att upptäcka böckernas underverk.”

I backspegeln: Den kvinnliga danska deckarvågen

”En ny Karin Sommer-deckare?” frågades det när jag nyss recenserade Gretelise Holms återkomst till deckargenren med ”Dødfunden” (Harper Collins, endast på danska än så länge).

Nej, måste jag tyvärr svara. En fristående roman, inte en ny titel i deckarserien om journalisten Karin Sommer. (Hur gammal kan hon ha blivit nu, förresten?)

Men det fick mig samtidigt att minnas en trippelintervju jag gjorde för ett antal år sen med just tre danska deckarförfattarinnor. Danmark låg efter både Sverige och Norge men då började en kvinnlig deckarvåg att märkas av också i Danmark.

Den texten kanske fortfarande kan vara av intresse, tänkte jag. Som hågkomst i backspegeln eller som introduktion, för den som inte upptäckt och läst de danska deckarförfattarinnorna? Här följer min trippelpresentation/intervju…

***

Tre danska deckarförfattarinnor – Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel – lanseras i Sverige. Det är förstås glädjande. Men det är också – på flera sätt – ovanligt och oväntat.

Dels brukar inte svenska förlag vara så intresserade av danska författare, oavsett om de skriver kriminalromaner eller annan skönlitteratur. Dels brukar det vara män – och inte kvinnor – som skriver deckare i Danmark.

Gretelise Holm Horsens 2012 263Några år in på 80-talet började en kvinnlig deckarvåg att skölja över Anglosaxien, alltså USA och England. Den kvinnliga deckarvågen spred sej till bland annat Tyskland och Norge – och till Sverige.

Gretelise Holm. Foto: Birgitta Olsson

Med hjälp av tidskriften Jury, som instiftade det så kallade Polonipriset (vilket lånade sitt namn från pseudonymen Helena Poloni, en tidig svensk deckarförfattarinna, och årligen skulle delas ut till den mest lovande kvinnliga kriminalförfattaren i Sverige) har ett nära nog oräkneligt antal svenska kvinnor deckardebuterat. Inte bara Liza Marklund, som 1998 blev den första Polonipristagaren, utan många av dessa deckarförfattande kvinnor återfinns idag bland de mest lästa svenska deckarförfattarna, män som kvinnor.

Men alltså inte i Danmark… Där har det inte funnits någon kvinnlig deckarvåg. Först nu en bit in på 2000-talet kan man ana början till en kvinnlig dansk deckarvåg, efter att de ovannämnda Holm, Egholm och Blædel i tur och ordning debuterat som deckarfattarinnor och fortsätter att skriva deckare. Varför dröjde det så länge i Danmark?

Det funderade jag på medan jag läste deras senaste deckare i svensk översättning – Gretelise Holms ”Krigsbarn” (2006), Elsebeth Egholms ”Personskada” (2007) och Sara Blædels ”Kalla mig prinsessa” (2007) – och väntade på att få kontakt med författarinnorna och intervjua dem. Under väntetiden slängde jag iväg ett par mejl till några som borde kunna svara på frågan, nämligen Bo Tao Michaëlis (mag.art. i litteraturvidenskap och mångårig krimirecensent i dagstidningen Politiken) och Marit Haugaard (en av dem som står bakom nätsidan http://www.krimisiden.dk och, enligt sidans presentation, ”krimi-bibliotekaren” på Hovedbiblioteket i Århus.)

Orden faller lite olika men deras svar är detsamma. Som Michaëlis uttrycker det: ”Krimien blev længe i Danmark anset for noget enten Maria Lang-tanter over 50 læste eller drengerøve ungdommeliga pojker på under 50 læste i en lind strøm af Tom Clancy eller James Ellroy!” Eller med Haugaards ord: ”Det gælder ikke blot kvindelige krimiforfattere, men så absolut også de mandlige. Hvor er de danske svar på Mankell, Edwardson og Staalesen, for slet ikke at tale om nyskabende forfattere som Arne Dahl og Stieg Larsson?”

Elsebeth EgholmSå i Danmark har det dröjt längre för krimi-genren (deckare på svenska) att bli accepterad som en seriös litteraturform? Och jag som trodde att genreöverskridande författare som Dan Turèll, både poet och deckarförfattare samt mycket mer, hade bidragit till att det i Danmark fanns en mer fördomsfri och generös inställning till kriminallitteratur än i Sverige. Se där tog jag fel.

Elsebeth Egholm.

Men säg då, varför kan man – just nu – ana en smärre kvinnlig deckarvåg även i Danmark? Det beror på, svarar Michaëlis, ”udviklingen i vore nabolande, Norge og Sverige – og så at yngre forlæggere ser at der er penge og prestige i genren.” Haugaard tillägger: ”Hvad popularitet angår, er der i dag ingen danske mandlige krimiforfattere, der kan matche Holm, Egholm og Blædel.”

Gretelise Holm var alltså först med att debutera i krimi-genren. Det skedde så att säga i förtid – redan 1998 – med ”Mercedes-Benz syndromet” (inte översatt till svenska), som är en roman i afrikansk miljö, närmare bestämt Zimbabwe, med inlagd ”spændingshandling”. Så det är nog en thriller – men deckare? ”Jeg tænkte ikke rigtig på bogen som en krimi/thriller”, svarar Gretelise Holm, ”før jeg fik Det Danske Kriminalakademis årlige pris for den!”

Därefter, år 2002, debuterade Elsebeth Egholm som deckarförfattare med romanen ”Dolda fel och brister” (på svenska 2005) och Sara Blædel, år 2004, med ”Pulver” (på svenska 2006).

De både liknar varann som deckarförfattare (och människor); och skiljer sej åt. På grund av sitt kön så placeras de – också av mej – i genren femikrimi = danska kvinnodeckare eller feministiska kriminalromaner. Mot detta protesterar de, alla tre.

Holm menar (med viss, klart märkbar underton): ”Håber, jeg skriver om mennesker, siden kvinder også er en slags mennesker.” ”Tjoh”, svarar Egholm, ”man kan måske godt sige, at jeg forsøger at skrive en alt-i-én bog, hvor der både er krimi, generationsroman og kvinderoman …” Blædel tycker att indelningen i ”femikrimi” eller ”livsstilskrimi”, som hennes romaner också kallats, känns som en begränsning: ”Det er rigtig mange mænd der læser og er glade for mine bøger, jeg tror ikke, de føler at de er specielt femi-agtige.”

Något annat som de har gemensamt är yrket – innan de blev författare. Alla tre har arbetat som journalister. Alla tre har också huvudpersoner som är kvinnor och journalister.

Gretelise Holms huvudperson heter Karin Sommer, född i början av 1945, ”alltså et år ældre end mig”, och journalist på Sjællandsposten, ”en fiktiv regional avis, som dækker Sjælland – ligesom Jyllandsposten dækker Jylland. Ganske vist en borgerlig-liberal avis”, fortsätter Holm, ”men ikke helt så sort som Jyllandsposten.”

Elsebeth Egholms kvinnliga huvudperson, Dicte Svendsen, arbetar på Avisen, närmare bestämt på den lokala Århusredaktionen för ”et formiddagsblad, altså det, man kalder boulevardpresse eller tabloidpresse”. Dicte ”fylder fyrre i det første kapitel” (i den första boken) men är nu (sex år senare) ”kun fireogfyrre”, suckar Elsebeth, jämnårig med Dicte när deckarserien inleddes. ”Ak, hvem der var en romanfigur…”

Sara Baledel Horsens 2012 127

Sara Blædel. Foto: Birgitta Olsson

Sara Blædel har två kvinnliga huvudpersoner: Louise Rick, kriminalinspektör vid drabsavdelningen i Københavns Politi, och hennes väninna Camilla Lind, kriminalreporter på Morgenavisen (eller Morgonbladet på svenska). Båda är ”cirka 37” och Blædel själv, 42 år.

Tripp, trapp, trull: äldre, yngre, yngst. Personerna är (nästan) jämnåriga med sina författare. Personerna har också samma eller snarlika hemorter som författarna.

Gretelise Holm bor i Praestø, tio mil söder om Köpenhamn, och tidningshuset där Karin Sommer arbetar ligger i ”en fiktiv Sydsjællandsk by, som jeg et par steder kalder Sydkøbing. En mellemting mellem Vordingborg og Næstved.” (Kolla på kartan över Danmark och Sjælland – jo, placering och avstånd stämmer.)

Elsebeth Egholm bor liksom Dicte Svendsen i Århus, där ”krimierne foregår”. Hon menar att detektiven måste ha en miljö och den kunde ju lika gärna vara Århus. En precis lagom stor stad: ”den kan både være farlig storby og lille sladderagtig by, hvor alle kender alle. Og det giver troværdighed, at jeg selv kender byen så godt.”

Sara Blædel, född i Köpenhamn, flyttade till Hvalsø på Sydsjälland när hon gick i femte klass och tillbaka till Köpenhamn när hon som knappt 18-åring började arbeta som servitör på Hotel Plaza. ”Louise Rick bor faktisk i min gamle lejlighed på Frederiksberg”, påpekar hon, ”og København og Frederiksberg bruger jeg fordi det er her jeg selv bor og færdes … det er noget med at det visuelle styrker min fantasi.”

Hur nära alter egon är då huvudpersonerna? Bara lite eller inte alls, hävdar alla tre.

Gretelise Holm valde medvetet en kvinna i äldre ålder: ”Der findes nemlig ikke mange ældre kvinder som heltinder, når man ser bort fra Miss Marple. Jeg ville gerne demonstrere, at kvinder også eksisterer efter de er fyldt femti.” Likaså låg det nära till hands att låta huvudpersonen bli kriminalreporter, både för att Holm ”kender det yrke” och ”der ikke er så mange yrker, hvor man på naturlig måde kan komme i berøring med mange mord”.

Karin Sommer och Gretelise Holm delar också en del ”journalistiske principper”. Annars är likheterna inte så stora: ”Hun er ensam og uden børn, mens jeg har været gift i 36 år og har to børn og to børnebørn.”

Dicte Svendsen har fått Elsebeth Egholms ”egna omgivelser: mit hus og min hund. Men jeg ligner hende ikke af udseende eller af baggrund.” Huvudpersonen har en ”konfliktfyldt baggrund, er opvokset Jehovas Vidner og har bortadopteret et barn som sekstenårig. Hun har nogle lig i lasten, som giver hende power og vrede.”

Först tänkte Sara Blædel att kriminalinspektör Louise Rick ”skulle være journalist som jeg selv, men meget hurtigt gik det op for mig, at det var en rigtig dårlig ide. For jeg ville ikke efterabe Liza Marklund.” Ricks väninna, Camilla Lind, fick däremot bli journalist – mest för att det ”kunne været et fint spil at skildre en sag fra to sider, politiet og journalisten.”

Nej, Blædel ”ser ikke så meget mig selv i de to kvinder” utan hon “bruger dem som dialog i stedet for at pådutte læserne hvad mine personer tænker”.

Det bör väl påpekas också – ja, poängteras – att ingen av de tre författarna längre arbetar som journalist. Gretelise Holm, som vid sidan arbetet på bland annat dagstidningen Politiken har skrivit en lång rad fack- och debattböcker om rättspolitik och straffrätt, kvinnohistoria och könspolitik, etniska minoriteter och jämställdhet, författar på heltid sen år 2002. Elsebeth Egholm skriver fortfarande en ”fast klumme” (vilket betyder krönika) i Jyllands-Posten. Men annars har hon efter sin tredje roman, ”Opium” (2001), som föregick Dicte Svendsen-serien och inte är en deckare, kunnat leva på författarskapet. Också Sara Blædel kunde hösten 2005 börja författa på heltid efter att hennes andra deckare, ”Kalla mig Prinsessa” (alltså den roman som nu kommit på svenska), publicerats i Danmark. Den ”eksploderede omkring mig og blev rigtig stor”.

Finns det något släktband mellan journalistik och krimi? Är det naturligt att journalister väljer att skriva just kriminalromaner?

I alla fall nästan så var det för Gretelise Holm. Hon menar att hennes afrikanska thriller,”Mezedes-Benz syndromet”, fungerade som en ”alternativ form for journalistik. Jeg fulgte min mand til Zimbabwe og skrev først 4 økonomisk-politiske fagbøger om Afrika.” Holm hade som journalist skaffat sig en kunskap om utvecklingsproblem i Afrika och ville gärna förmedla detta till en större publik. ”En roman”, tänkte hon. ”Men romaner om Afrika syd for Sahara er det svært at få danskere til at læse”, tänkte hon sen. ”Derefter besluttede jeg mig for at lægge en spændingshandling ind.”

Också Elsebeth Egholm tror ”det et er sant, at journalistik og nutids-krimi er tæt forbundne: det handler jo om virkeligheden og om konflikter i vores samfund. Deckarförfattaren Egholm är ”storforbruger af virkeligheden. Jeg bruger meget af det, jeg læser i aviserne eller ser på TV. Det er en stor fordel at have journalistik i bagagen, føler jeg.”

Sara Blædel protesterar däremot: ”Jeg synes egentlig at danske journalister skriver ligeså meget i alle mulige andre retninger end krimier.” Och vad gäller hennes eget deckarförfattande så var det inte hon som beslöt att skriva en deckare utan ”kriminalromanen der besluttede, at den ville skrives af mig! Jeg har læst rigtig mange krimier, siden jeg var barn.”

Blædel startade och drev några år på 90-talet sitt eget krimipocketförlag med namn efter henne själv, Sara B. Och så plötsligt, berättar hon, ”dukkede en ide op i mit hoved om en dagbladsjournalist der havde fat i en historie der blev så farlig for ham, at han blev slået ihjel…” Idén resulterade i debutdeckaren ”Pulver”.

Gretelise Holms deckarserie med och om Karin Sommer omfattar hittills fyra titlar – ”Paranoia” (utgiven i Danmark 2002 / i Sverige 2003), “Ö-morden (2003/2004), ”Krigsbarn” (2005/2005) och och ”Nedtalling til Mord” (2007 och förhoppningsvis på svenska 2008) – vilka subgenremässigt är helt olika. Holms egen karaktäristik: ”psychothriller”, ”puslespilskrimi”, ”politisk thriller” och återigen ”traditionel krimi”.

Även om hon gärna varierar ”fortællemodellerne” så har hon också en speciell kärlek till ”den lidt gammeldags opbyggede krimi”, där läsaren själv har en chans att följa med och lösa gåtan ”og hvor det absolutte genrekrav er, at der skal være en indre logik”. Och vad gäller intriger och teman är Gretelise Holm ”jo nok af den skandinaviske skole, som blev grundlagt med Wahløø og Sjøwall: realistisk og samfundskritisk.”

Titel för titel har Gretelise Holms kriminalromaner också blivit allt mer samhällskritiska. Den första deckaren med Karin Sommer har dubbelintrig: någon förföljer och skrämmer (nästan livet ur) journalisten Sommer och en man tar livet av hustrun, barnet och sej själv. Den andra boken, som är en kombination av TV-programmet Robinson (på danska heter boken också ”Robinson-mordene”) och en Agatha Christie-deckare typ ”Tio små negerpojkar”, utspelar sej på Skejö (en fiktiv ö som liknar Fejø), dit Sommer dragit sej undan för att skriva en bok om ”Heksejagt” (historiskt och med aktuella nutidsanknytningar).

Min egen favorit – så här långt – är ”Krigsbarn”, det vill säga den tredje titeln. Tre skeden i Danmarks historia – andra världskrigets flyktingströmmar, 70-talets fredsrörelse och dagens Irak- och invandringspolitik – skildras parallellt. Det börjar med att en lejd mördare erbjuds 4 miljoner kronor för att ta livet av journalisten Sommer. Men varför? En över medelålders dansk kvinna, skulle hon vara värd så mycket, som död? Forsättningen blir en egen, personlig resa för Karin Sommer, bakåt genom hennes egen historia, hennes liv och identitet. Och samtidigt en dansk självrannsakelse, från 40-talet och framåt; ett dåligt danskt samvete, om man vill.

Fast allra mest – och bäst – har romanerna blivit ett fint och lite oväntat kvinnoporträtt. Som bara detta att Karin Sommer, 60 plus, har sexuella förhållanden med både en yngre och äldre man. Uppfriskande, tycker jag. ”Ö-morden” innehåller också ett ömt porträtt av en allt mer åldrande man och läkare, som står framför spegeln och betraktar sej själv, när han gör sej i ordning för att möta Karin…

”Alvorlig talt: Jeg prøver også at skrive pænt om mænd, som f. eks. Jørgen Wad og Halfdan Thor”, menar Gretelise Holm. (Männen är läkaren som nämndes ovan samt den återkommande kriminalinspektören, änkling och tvåbarnsfar.)

När jag skriver den här artikeln har Gretelise Holms senaste och alldeles nya kriminalroman, ”Nedtælling til mord”, inte ens publicerats i Danmark. Hon berättar att romanens tema är globalisering och ”den nye verden, hvor vi importerer billig arbejdskraft eller sender vor produktion til lande med billig arbejdskraft (outsourcing). Bogen starter med, at den danske integrationsminister, som også er godsejer på Sydsjælland, bliver myrdet. Er det terror? Er det en politisk forbrydelse? Eller er det noget helt privat?”

Också Elsebeth Egholms har hittills gett ut fyra romaner – ”Dolda fel och brister” (på danska 2002 / svenska 2005), ”Självrisk” (2004/2006), ”Personskada” (2005/2007) och ”Nærmeste pårørende” (2006, ännu inte på svenska) – om journalisten Dicte Svendsen (och allt mer också om hennes dotter Rose).

I den här serien har antingen den första eller den tredje titeln blivit min favorit. (Nej, jag kan inte och vill inte heller välja.)

”Dolda fel och brister” börjar hemskt och förskräckligt med att Dicte Svendsen firar 40-årsdag tillsammans med två väninnor på en utomhusservering i Århus. I ån, som rinner förbi serveringen, får Dicte plötsligt syn på ett – dött – barn i en plastbalja. Den följande handlingen kretsar mycket kring väninnornas privat- och kärleksliv, vilket för mej inte alls gjorde berättelsen mindre spännande som deckare och dessutom extra intressant som (kvinno)roman.

Huvudsyftet med den första deckarromanen var, kort sagt, ”at skrive krimi”. Men Egholms ”ærinde” var dessutom att skildra hur fyndet av barnliket påverkar de tre kvinnorna. ”Jeg mener, det giver dybde til historien, at vi følger de konsekvenser fundet af et barnelig har for disse tre kvinder.” Men, tillägger hon, ”jeg er opmærksom på, at det veninde-agtige ikke må overskygge krimien, så i de efterfølgende romaner har jeg skruet mere ned for venindesiden til fordel for plottet.”

I ”Personskade”, min andra favoritdeckare av Egholm, presenterar dottern Rose sin nye pojkvän för mamma Dicte. Han heter Aziz och är invandrare, ”pakistaner”. Aziz studerar till läkare. Det gamla och det nya Danmark upptäcker varann och börjar mötas, var tid med sitt goda och sitt onda. Nu börjar dottern också allt mer att frigöra sej från mamman och skapa sitt eget framtida liv.

Resultatet blir, precis som Elsebeth Egholm uttryckte det, ett slags allt-i-ett-bok: deckare, generationsroman och kvinnoroman på samma gång. Och dessutom en roman om det moderna Danmark, om danskarnas oro inför den ökande invandringen och deras ”terrorfrygt”, rädsla för terrorism. Den senaste och fjärde romanen, ”Nærmeste pårørende”, skildrar det sistnämnda.

Egholm liksom betraktar personer och händelser. Hon tar inte ställning och parti utan håller sej neutral, skriver objektivt om de olika personerna och deras åsikter. Berättelsen hamnar i centrum. Läsaren tvingas tänka och tycka själv, bli en del av handlingen och umgås med personerna, ta ställning för och emot.

”Betragtende” och ”objektiv”, kommenterar Elsebeth Egholm, ”er to ord, som jeg ville være stolt af at få hæftet på mig. Jeg vil ikke missionere.”

När hon till exempel skildrar invandring så försöker hon göra ”det umulige, nemlig ikke at være politisk korrekt og samtidig ikke tippe til den anden side.” Hon framhåller inte sina egna åsikter och ”fordomme” utan sätter dem snarare ”på prøve”. Var och en av hennes romanpersoner ”har sit individuelle syn og sine erfaringer. Tilsammen kommer det så til at udgøre en mosaik, som måske med lidt god vilje kan tolkes som et billede på, hvordan Danmark lever med integration og indvandring fra fremmede lande. På godt og på ondt.”

Sara Blædel har kommit upp i tre romaner – ”Pulver” (utgiven i Danmark 2004 / Sverige 2006), ”Kalla mig Prinsessa” (2005/2007) och ”Kun ét liv” (2007, endast på danska hittills) – i serien om kriminalinspektören Louise Rick och journalisten Camilla Lind.

Blædels debut som deckarförfattare var helt åkej, tyckte jag, men inte enastående. Där handlar det om journalistik och narkotika. Med ”Kalla mig Prinsessa”, där intrigen spinner kring nätdejting, tog hon däremot ett stort steg framåt. Romanen inleds riktigt otäckt – ja, ohyggligt – med en så realistisk skildring av en våldtäkt att författaren genast talar om för läsaren att precis detta ska det handla om: verkligheten som den är.

”Jamen det er præcis det!” utbrister Blædel. ”Mine bøger er ret rå og jeg forsøger at gøre mig umage med at ramme så troværdigt som muligt. Jeg vil ikke sige”, fortsätter hon och syftar på etiketterna ”femikrimi” och ”livsstilskrimi”, ”at der ikke er følelser i mine bøger, men der er også benhårdt politiarbejde.”

Sara Blædel blickar åt olika håll i dagens danska samhälle, tar upp och skriver om olika – moderna – ämnen i roman efter roman. I den senaste, ”Kun ét liv”, där Louise Rick lånas ut till det också i Sverige från TV kända ”Rejseholdet”, skildras muslimska invandrare och deras kvinnosyn, inte minst vad gäller familjernas döttrar. En tonåring, kvinna och invandrare, hittas död i Holbækfjorden.

Men inte heller Sara Blædel tar ställning utan berättar historier i en samhällsspegel.

”Jeg er glad for, at du synes jeg tegner et objektivt billede af hændelser og personer”, kommenterar också
Blædel, ”for det er netop det jeg gerne vil ramme.” Att böckerna skulle ”gripe fat i aktuelle emne” var ingenting som hon hade planerat utan så bara ”blev det”.

”Jeg synes det er spændende at bruge aktuelle ting som motor i mit fiktive univers”, fortsätter hon. ”Det gør historierne nærværende og måske kan man sige at det er blevet min niche.” Sara Blædel påpekar också att syftet med hennes krimiförfattande inte varit att göra ”en samfundskommentar” men att det ju inte gör något om de ändå blir lästa som samhällskommentarer.

Ett citat har blivit överstående. Men jag vill gärna ha med det också, för citatet från Elsebeth Egholm innehåller en bra beskrivning av skillnader och likheter mellan de tre deckarförfattarinnor, som nu äntligen startat en kvinnlig deckarvåg också i Danmark. Så jag placerar väl citatet här, sist i artikeln… (Eftersom citatet är längre så tror jag också att jag ska översätta det. Hoppas det gått bra med de tidigare direktcitaten på danska.)

Elsebeth Egholm:

”Gretelise är absolut den mest politiska av oss. Hon döljer inte sina egna åsikter – men lyckligtvis klarar hon av att låta dem skina igenom på ett charmerande och humoristiskt sätt. Sara är den stora polisresearchern och har ju också en kvinnlig polis som huvudperson.

Och jag själv… Kanske skriver jag lite mer myllrande böcker – med många trådar och personer, i stil med kollektivromaner men med en tydlig huvudperson. Också jag gör research om polisarbete och annat, men för mej är personerna och historierna det bärande, det som driver handlingen framåt. Detaljerna ska förstås vara korrekta och på rätta platser, men viktigast är historien. Om verkligheten inte passar in i berättelsen så försöker jag ändra verkligheten – inte berättelsen.

Gretelise har valt en äldre huvudperson, det blir lite exotiskt. Saras huvudperson är yngre än min och har ännu inget fast förhållande och inga barn. Det får förstås betydelse för perspektivet i romanerna, som hos henne finns bland kvinnor i trettioårsåldern.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2007

Deckarloggs svenska samvetskval

Inte var det lättare att välja ut de bästa svenska deckarna och annan krimi från år 2019 (än de översatta alltså). Och när Deckarlogg hade gjort det – med möda bör tilläggas – började de genast att gnaga i Deckarloggs redaktion, var dessa svenska författare och titlar verkligen fjolårets bästa?

Ja. Eller nja. Just när Deckarlogg satte ihop årslistorna, i alla fall. Men nu, någon vecka senare? Ambivalens ökar, årsbästalistan liksom lever av sig själv, den vill hela tiden förändra sig.

Några författare/titlar strax under eller till och med på gränsen till årsbästalistan:

Kicki Sehlstedt OskuldKicki Sehlstedts andra deckare, ”Oskuld” (Piratförlaget), med journalisten Aida och kriminologen Kajan är en ilsken kvinnoroman med nyanser, som förhoppningsvis smittar av sig på läsarna. Lika spännande som samhällsnära, ja, mitt i dagens samhälle, när hon bland annat skildrar en svensk del av den internationella företeelsen ”incels” = jävligt arga killar och män som lever i ofrivilligt celibat och hatar kvinnor. Sehlstedt är, enligt Deckarlogg, den främsta just nu i denna växande svenska deckar- och krimigrenre.

Håkan Nesser Halvmördaren 2Håkan Nessers ”Halvmördaren” och Lars Anderssons ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (bägge Albert Bonniers) kan eventuellt kallas, fast benämningen är lite fånig, litterära kriminalromaner. Den förra kan också, för att fortsätta fåna sig, sägas vara en halvdeckare och deckarskrönika medan den senare är en levande historisk roman som klätts ut till polisroman. Dessutom sina högst egna upphovsmäns romaner, i betydelsen egna sätt att skriva och berätta.

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd och Samuel Karlsson skriver mer ”regelrätta” deckare, det vill säga att de håller sig inom genren. Och de gör det bra. Vilket framgår för var och hen som läser de senaste titlarna i deras  Vargön- respektive Mörkö-serie, ”Älvdansen” (Bokfabriken) av Oresvärd och ”I mördarens skugga” (Lind & Co) av Karlsson. Bägge med en kvinnlig huvudperson och problemlösare, lite extra intressant – väl? – att läsa och jämföra hur en kvinnlig respektive en manlig författare hanterar sin kvinnliga huvudperson.

sista-farjan-fran-ystadOckså Karin Alfredssons skälm- och/eller gangsterroman, ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), placerar sig precis på gränsen till Deckarloggs svenska årsbästalista. Syskonen Stefan och Therese, nu på väg att fly Sverige, efter att ha svindlat alldeles för många. De skildras skämtsamt men deras vardagssvindlerier har drabbat människor in i själva grundtron på (med)människorna och livet.

Lisa Förare VarkenDeckardebutanterna Karin Bojs ”Klickad” (Albert Bonniers) och Lisa Förares ”Varken” (LB Förlag) borde kanske / väl / ju ha placerat sig bland just årets svenska deckardebutanter – om en redan Augustprisad fackboksförfattare kan kallas ”debutant” (Bojs) och en fantasy- och skräckroman ska kallas ”deckare” (Förare). Oavsett – läs dem, läs bägge romanerna! Både Bojs journalistdeckare i klicktider och Förares stockholmska förortsroman. Spännande och bra, bägge två. Och bägge passar absolut också för deckar- och andra krimiläsare.

Således:

Även det svenska deckar- och annan krimiskrivaråret 2019 var innehållsrikt, brett och bra. En ny deckarvåg sköljer över oss, såväl i Sverige som utomlands ifrån. Vilket då sammanfaller med att de svenska dagstidningarnas kultursidor – inte alla men för många, det finns några undantag – blivit allt mindre intresserade av att bevaka deckar/krimiutgivningen. Så kan det vara – men ska det vara så?

Deckarloggs red.

 

Religiöst och kriminellt i Värmlandsskogarna

Rolf Carlsson
Församlingen
(Vivenda Albatross)

Rolf Carlsson påminner mig om Maria Lang, Stieg Trenter och kanske mest H-K Rönblom. Vilket ju är ett bra betyg. Samtidigt som det väl ger känslan av att han måste ha skrivit en lite gammaldags deckare. Och det har han också.

”Församlingen” är Carlssons andra spännings- och polisroman om och med Leo Bredberg, journalist på Östra Wermlands Nyheter i Kristinefors. (Dock den första som jag har läst.) Av tonen i dialogen mellan Ulf Lind, kriminalpolis i Karlstad, framgår att också han väl fanns med förra och första gången.

Rolf Carlsson forsamlingenKriminalmiljön – den lilla byn Djursjön – ligger än längre in i Värmlandsskogarna. Där bor en av Bredbergs kollegor på Tidningen. Nu har denne försvunnit. Spårlöst, går inte att hitta honom.

Det blir en dubbel – eller parallell – utredning av journalisten Bredberg och polisen Lind. Utredningen leder in i den lokala församlingen i Djursjön med dess präster och kyrkoverksamma. Ett märkligt porträtt av Svenska kyrkan, kan jag tycka, som sluten och just gammaldags. Kan en sådan som den gamla kyrkoherden Stridhssköld finnas idag?

Unga flickor i församlingen, kvinnomisshandel, hotbrev och inte minst Kristi blod är andra trådar i Rolf Carlssons kriminella berättelse. Som… nej, den inte är dålig. Skriva och berätta kan Carlsson, händelser och ledtrådar hamnar där de ska.

Fast – med nämnde Stridhssköld som undantaget – det blir tyvärr för lite av allt. Själva kriminalberättandet går för långsamt och ändå stannar inte berättelsen upp för att levandegöra personerna. Det går liksom för långsamt och för snabbt, på samma gång.

Lovande, ja, betydligt mer lovande än bra (trots att det här alltså är Carlssons andra Bredberg-deckare). Risken – eller chansen – finns att ”Församlingen” blir en lokal succé men knappt upptäcks alls utanför Värmland. Lite synd kan jag tycka, för jag tror att Rolf Carlsson skulle nog kunna höja sitt deckarberättande med det där lilla extra som krävs för att han ska nå ut till en större del av Sveriges deckarpublik.

Bengt Eriksson

Köld, alkoholism och incest på Grönland

Mads Peder Nordbo
Mannen från Thule
Övers: Kalle Hedström Gustafsson
(Albert Bonniers)

Dansken Mats Peder Nordbos deckare om och från Grönland är så hemsk att man inte tror det kan vara sant. Ja, även hans andra del av deckarföljetongen om journalisten Matthew Cave på Grönland är rent ut sagt ohygglig.

NordboMen om man googlar ska man se att ”Mannen från Thule” tvärtom verkar vara en högst realistisk deckare. Evig snö och kyla, hög procent alkoholister, våldtäkter och incest – allt stämmer, även i verkligheten.

Matthew letar efter sin halvsyster Arnaq, som försvann, med hjälp av Tuparnaaq, en ung kvinna som suttit inne för mord men inte hämnats klart.

Dessutom har Matthews fått tecken på att hans far, som deltog i ett dödligt experiment på den amerikanska Thulebasen, faktiskt lever.

Hela Grönland ingår i ett storpolitiskt maktspel. Genre: arktisk noir.

Att jag skrev ”följetong” beror på att Nordbos deckarserie hänger så ihop att man inte bara måste läsa alla titlar – utan också i rätt ordning. Det är inget jag gillar.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Media tidningar

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

MaletMed ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996