Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Ur deckarhyllans backlist: Emma Vall

”På väg mot Amanda Rönns och Emma Valls födelsestad. Ser ni en imaginär Morris köra omkring i Sundsvall så är det nog något skumt på gång.”

Så skrev Annica Wennström på Facebook häromdagen. Jag gjorde strax ett inlägg: ”Men aha, då är det – långtomlänge – en ny titel på gång i deckarserien!”

För jag tycker det är synd att Emma Valls deckarserie om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall inte fortsatte med ännu fler titlar. Men Vall/Rönn kom tyvärr aldrig med utan hamnade vid sidan om den kvinnliga svenska deckarvågen. Trist.

Deckarförfattaren Emma Vall var till att börja med en pseudonym. Men jag begrep direkt vilka som dolde sig bakom pseudonymen så fort jag läst bara några sidor i Emma Valls första deckare. Det var solklart vilka det var!

Det sa jag också till Maria Herngren, då redaktör på Fönstret, när jag sålde in ett frilansjobb. Men hon protesterade: ”Hur skulle vi som har så mycket att göra också kunna hinna med att skriva deckare?”

Ha, sa jag, det är ju det uppenbart att det är ni! Den kriminella miljön, innehållet, det politiska buydskapet – allt stämmer. Vem/vilka skulle det annars vara?

När Annica Wennström skrivit om Sundsvallresan på FB så letade jag upp den här intervjun jag gjorde med Emma Vall då för längesen, mitt i deckarserien.

Det är vi som är Emma Vall

Hämtat från Eva Swedenmarks blogg: http://evaswedenmark.blogspot.se/

—————————————————————————————–

Emma Vall
Beskrivning: landsortsdeckare (Sundsvall) / efterfolkhemsdeckare

När inte Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström skriver deckare under pseudonymen Emma Vall är de, som ni vet, journalister på Fönstret, ABF:s tidskrift för kultur och folkbildning. Annica är dessutom tjänstledig kulturredaktör på Västerbottens Folkblad.

Varför recenseras inte deckare på kultursidor? borde vara en bra fråga.

– I Fönstret har vi alltid recenserat deckare, säger Eva.

– Också på Västerbottens Folkblad skrivs det ofta om deckare, tillägger Annica.

– Vill man öppna kultursidorna och göra dem mer folkliga, säger Maria, borde det vara självklart att recensera deckare.

Varför började ni att skriva deckare?

– Vi har varit passionerade deckarläsare sen barnsben!

– Efter att ha intervjuat politiker till boken ”Krossa glastaket – en makthandbok för kvinnor” var vi alla tre sååå trötta på det politiska språket. Vi ville skildra samhället på ett mer direkt sätt och kanske nå en större läsekrets.

– Våra deckare handlar om folkhemmet. Vi beskriver baksidan av den skenbara idyllen Sundsvall.

Emma Vall skriver – liksom många deckarförfattare – ”serieromaner”. Den återkommande huvudpersonen heter Amanda Rönn, journalist på Sundsvalls Posten.

– Fantastiskt att skriva romaner där en person – ja, flera personer – återkommer! Man kan spegla olika sidor av personerna, presentera dem mer och mer.

Var det självklart med en kvinnlig huvudperson?

– Ja, män och kvinnor har olika erfarenheter. Vi ville ge ett kvinnoperspektiv – visa hur en kvinna ser på dagens samhälle och kan bli behandlad.

Hur går det till när tre journalister blir en deckarförfattarinna?

– Det börjar med prat, prat, prat på caféer. Vi har märkliga samtal om intriger – sen gör vi nåt slags storyline.

– Ofta är det ett samhällsproblem som vi vill gräva i. Som i den nya höstboken, ”Vänskapspakt”. Där handlar det om nynazism.

– Sen skriver vi varsitt avsnitt, byter med varann, ändrar och skriver om. Det är ju inte vi tre som skriver deckarna. Det gör Emma Vall. Hon har ett eget språk, sin egen röst.

Bengt Eriksson

Fönstret 2000

—————————————-

Titlarna i Amanda Rönn-serien (ska jag skriva hittills?): ”Kattjakt” (1998, ”Änglavakt” (1999), ”Vänskapspakt” (2000), ”Stilla flyter ån” (2001) och ”Slutpunkten” (2002). Böckerna finns nu på strömningstjänster som ljud- (och vissa titlar också som e-) böcker.

Likblomman = Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin

Anne Mette Hancock

Likblomman

Övers: Helena Stedman

(LB förlag)

Som ensamredaktör går det ju inte att hålla ögonen på allt. Och hinna läsa alla deckare och annan krimi som ges ut. (Och då tänker jag enbart på svenska och till svenska översatta deckare – engelska/amerikanska, tyska och franska deckare hinner jag sällan eller aldrig läsa numera.)

Så försöker jag säga till mig själv som nåt slags tröst och försvar när danskan Anne Mette Hancocks debutdeckare ”Likblomman” nu kommit i pocket (efter att första gången ha getts ut i Sverige i fjol). Fast jag lyckas inget vidare med att övertyga mig själv. Danmark är ett så nära deckarland till Skåne (här finns Deckarloggs redaktion) att jag bör = ska hålla koll på det. Punkt.

Särskilt som Anne Mette Hancock spås att bli en världsdeckarstjärna och det inte går annat än att nicka och hålla med när jag läser ”Likblomman”. Danska deckare har åtminstone tidigare inte varit några garanterade storsäljare i Sverige så LB förlag ska ha tack och beröm för att så snabbt fånga upp och översätta Hancock.

”Likblomman”, förresten. Titeln. Den är inget påhitt. Det finns en sådan blomma. Den ska vara världens största blomväxt och heter egentligen Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin. Men kallas alltså likblomma. Detta på grund av lukten – den luktar as eller lik. Därför pollineras den inte heller av bin utan av flugor.

Turligt nog eller hur det ska uttryckas finns blomman endast i Sumatras och Borneos regnskogar. Fast också i ett flertal botaniska trädgårdar, som Bergianska trädgården i Stockholm och Göteborgs botaniska trädgård. Dess blomningstid är kort, blott ett par dagar.

I deckaren ”Likblomman” skriver mördaren Anne Kiel i ett brev till journalisten Heloise Kaldan att hon, mördaren alltså, har likblomman som sin favoritblomma.

Det vet man – eller tror sig veta – att Anne Kiel är en mördare, att hon för tre år sen mördade en advokat. För efter mordet syntes hon, en ung kvinna, helt nedblodad, i övervakningskameran vid advokatens hus.

Man syftar på polisen Erik Schäfer, som tillsammans med journalisten Kaldan är de detektiva huvudpersonerna i ”Likblomman”. Efter mordet försvann Anne Kiel utan att lämna ett spår efter sig och hon är fortfarande försvunnen. Men nu intresserar sig polisen Schäfer för mordfallet igen och mördaren Kiel har oväntat börjat skriva brev till journalisten Kaldan.

Också Kaldan börjar nysta i fallet – tills en av hennes journalistkolleger mördas. Har Kiel slagit till igen eller kan det finnas två mördare?

Själva deckar- och mordintrigen föregås också av en annan, på ett annat sätt spännande förhistoria. Louise Kaldan har arbetat som grävande journalist. Nu är hon på väg att få sparken. För den här gången verkar det som om hon grävde för ytligt. Hennes källa, som dessutom råkar vara hennes nya kärlek, visar sig ha ljugit. Det blir skandal, för tidningen Demokratisk Dagblad och för journalisten Louise Kaldan.

”Likblomman” är en deckare, då menar jag typ deckardeckare – en deckare där inget överordnat (samhälls)budskap tar över och/eller lägger sig i vägen. Samtidigt som allt är välplanerat och välskrivet: själva plotten, personer och miljöer, de bakomliggande drivkrafterna, inte minst hämnd, människornas känslor och tankar, erfarenheter som fått dem att bli dem de är. Allt i ett, i en deckare och roman.

Nu i maj kommer nästa del, ”Äppelmannen” (samma förlag), i Anne Mette Hancocks Köpenhamndeckarserie med journalisten Kaldan och polisen Schäfer. Den ska Deckarlogg vara snabbare på.

PS. Anne Mette Hancock tilldelades Danske Deckarakademins Debutantpris för ”Likblomman”.

Bengt Eriksson

Sååå lyckad deckardebut i Jack the Rippers historiska London

Reviderat så det är rätt, hoppas jag:

Följande historiska deckare av debutanten Sofie Bjarup finns nu också som ljudbok (utgiven av Saga Egmont) och till hösten ges boken dessutom ut i nytryck på ett ”riktigt” förlag, nämligen Lind & Co.

Längre fram kommer dessutom en uppföljare, den andra deckaren i samma historiska miljö. Det glädjer ju en recensent som ”upptäckte” en så bra hybridutgiven deckardebutant.

Som tips på ljudboken, för dig som hellre lyssnar än läser, och för att dig som ännu inte upptäckt den historiska Londondeckaren ”Mörkrets barn”, oavsett hur du vill läsa/lyssna, så lägger jag ut recensionen från i fjol en gång till.

————————————————–

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie Bjarup

Och han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Deckarlogg- och musikfredag: Hans egen folkmusikhistoria eller Skriven med stråke på fiolsträngar

Thomas Fahlander

Gift dig aldrig med en spelman

Röster om folkmusik i Dalarna,

från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf

(Gidlunds förlag)

Thomas Fahlander är en filur, som journalist, fotograf och även spelman. Sådana som han behövs i en tid då allt fler inom den svenska folkmusikrörelsen verkar på väg att bli nykonservativa.

Boken ”Gift dig aldrig med en spelman” är skriven på fahlanderska. Det betyder garanterat ickeakademiskt. Han släpper fram ”Röster om folkmusik, från Isakes Kisti till Päkkos Gustaf” på sitt eget sätt; genom sig själv, självupplevt och självkänt.

Förresten, Päkkos Gustaf vet du väl vem han var (eller, ursäkta, borde veta)? Men vem var Isakes Kisti? Det ska visa sig att visst har Fahlander träffat henne också fast han inte visste det. En gång, då Thomas Fahlander var på ett äldreboende och besökte Gräså Kalle på hans rum, då öppnades dörren, en kvinna tittade in och sa: ”Jag hör att det är spelmän här.”

Det var Isakes Kisti, som nu fått ett av boken finaste  porträtt. (Bara att läsa om ”namnskicken”!)

Fahlander ger sin syn på folkmusik redan med urvalet av röster = (mest) spelmän och den ordning han porträtterar dem i. Först kommer Georg Riedel. Som Fahlander skriver om den skiva, ”Jazz på svenska”, gjord av pianisten Jan Johansson med kontrabasisten Riedel: ”Den räknas som jazzskiva men frågan är om det inte är en folkmusikskiva.”

Fler röster = porträtt: Sparf Anders, Knis Karl, Anders Frisell och Päkkos Svea, ”utan henne ingen Bingsjöstämma”. Fahlander sitter på Stockholms central, väntar på tåget och läser Anders Frisells dagböcker. Han beskriver 70-talets svenska folkmusikrörelse, skildrar rivningen av Klarakvarteren i Stockholm och plötsligt skriver han om 60-talspopbandet Tages.

Resultat: hans egen folkmusikhistoria, sin egen folkmusiktradition. Han skriver genom sig själv, inuti sig själv, närvarande med hela kroppen. Hans bok ”Gift dig inte med en spelman” känns som skriven med stråke på fiolsträngar. Högst personligt. Mycket bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Det försvunna flygplanet

Jerk Schuitema

Flygplanet som försvann

(Southside Stories)

”Flygplanet som försvann” av Jerk Schuitema kom ut i höstas, men av olika skäl hamnade den en bit bak i läskön. Eftersom jag just nu intresserar mig för Norrlandsspänning, ett rätt rikligt flöde i dessa tider, passade det bra att ta fram den; texten har sin bas i Gällivare, mitt i Norrbotten.

Klimathotet är något som rätt naturligt återkommer i många texter just nu, så även här. Det är en extremt varm sommar, vattenståndet i vattenmagasinet Satisjaure, nordväst om Gällivare, är lägre än någonsin. Henrik Johansson hoppas på stora fångster när fiskarna trängts samman på en mindre yta. Men draget fastnar i något och när han försöker få loss det ser han konturen av ett flygplan nere på botten.

Det är titelns plan som Henrik Johansson hittat, flygplanet som försvann, postplanet SE-ZXF som saknats sedan 1964, borta under 55 år tillsammans med piloterna Erik Remnar, 32, från Boden och Karl-Axel Ekvall, 40, från Västerås. Snart står det klart att de blivit mördade men vid den tiden gällde en 25 års preskriptionstid på mord så detta är inte längre ett polisärende.

Seriens huvudperson, Amanda Wreede, återhämtar sig från händelserna i den förra boken tillsammans med sambon Ulf Magnusson i den fina lägenheten på Söder i Stockholm. De är ett vackert par, Ulf har en hög position på UD, tjänar mer än dubbelt så mycket som Amanda vilket är en förutsättning för att de ska kunna bo så fint som de gör.

Det börjar bli dags att återgå till jobbet vid kriminalpolisen i Stockholm. Hon ska börja försiktigt, hon har en bra chef, Lars Almén, som bryr sig om henne.

Amandas föräldrar, pensionärerna Ines och Evert Wreede i Gällivare, har varit gifta i 60 år. Evert var polis under många år och för länge sedan inblandad i utredningen av det försvunna flygplanet. Med åren har han blivit allt mer vresigt, tycker illa om det mesta, inte minst Amandas papegoja Kompis, som bor hos hennes föräldrar.

När mamma Ines får en hjärnblödning kommer Amanda till Gällivare så fort hon kan. Hon blir kvar och successivt allt mer indragen i de gamla morden som kopplar till nya händelser, både i Gällivare och Stockholm, till hennes tidigare fiende Leon Spencer och inte minst till hennes egen historia.

I Gällivare är kriminalkommissarie Stig Taivalsaari nära pension. Han trivs bra med de unga kollegerna, bland andra kriminalassistent Ola Olsson som kallas Skuggan efter sin tid på Span i Stockholm och den vackra och skickliga kriminalteknikern Jenny Sjödin. Trivs mindre bra med sin chef, polisintendent Leif Mårtensson. Stig är en respekterad chef som lyckats med mycket, men det finns ett fall som grämer honom, pojken som försvann, han har letat efter Johan Wreede, Amandas lillebror, i över 20 år.

Christian Norén är ensam journalist på NSDs lokalredaktion i Gällivare och han nöjer sig inte med polisens besked om att mordet på piloterna inte ska utredas. Han vill ta reda på vad som egentligen hände, han är mer nyfiken än vad som kanske är bra för honom.

Ytterligare karaktärer är Erik Nordfors, 38, chef för stora börsföretaget Nordic-Invest med bas i Stockholm som nu fått uppdraget att bygga den nya fina idrottshallen i Gällivare. Han har problem med dementa pappan Gunnar och när det är dags för pampig invigning av bygget uppe i norr skickar han informationsdirektören Helmer Brodin i stället.

Med dessa komponenter bygger författaren skickligt en allt mer dramatisk historia som hela tiden rör sig snyggt mellan olika berättarperspektiv och olika tider i en magisk miljö.

Jag kan tycka att 413 sidor är onödigt långt, berättelsen hade vunnit på att kapas en bit. Jag har absolut inget emot actionthrillers med hårdskruvad dramatik, men just här tycker jag att det finns en del onödiga effekter; den här författaren är så skicklig på karaktärsbygget, relationerna, språket, miljön och den intelligenta intrigen att han skulle kunna nöja sig med det.

Kanske är det hans bakgrund inom filmen som gör att han också vill infoga scener som skulle kunna bli starka trailers? I vilket fall som helst är detta läsvärd Norrlandsspänning. Avslutningen talar tydligt för att det ska komma en tredje del i serien och jag hoppas att det inte tar lika lång tid som mellan första och andra boken.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Men vad är det här, Michael Connelly?

Michael Connelly

På dödligt spår

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:

Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).

Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.

Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.

Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.

Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer.  Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.

Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).

När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.

Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.  

Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju  högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.

Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?

Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.

Bengt Eriksson    

Sprängattentat på nyårsafton

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Översättare: Marianne Mattsson

Uppläsare: Jonas Malmsjö

(W&W)

Den norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst är en riktig favorit. Jag missar aldrig någon av hans böcker om kommissarie Wisting. Alltid välskrivna och spännande utan överdrifter.

Nu har han kommit med andra boken i serien om Oslo-polisen Alexander Blix som han skrivit tillsammans med Thomas Enger. Jag vet inte hur arbetsfördelningen ser ut mellan författarna men den här deckaren bär helt klart Horst mästerliga signatur.

På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn och i ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat.

Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall med ett försvunnet barn.

I närheten av attentatsplatsen befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar.

Fallet nystas upp en pusselbit i taget och bjuder på fler oväntade vändningar.

Jag gillar författarnas sätt att skapa driv i historien. Det är väldigt korta kapitel som skiftar mellan några få karaktärer. Så fort det sker någon förändring i handlingen klipper författaren av och startar nytt kapitel eller byter perspektiv.

Det skulle kunna bli tjatigt men jag tycker författarna balanserar på rätt sida gränsen. Berättartekniken känns igen från Horst tidigare deckare.

Vi får följa Blix och Ramm i deras efterforskningar och både polisen och journalistens arbete känns trovärdigt skildrat. Det bjuds inte på några överdrivna actionscener eller blodiga beskrivningar på psykopater som löper amok.

Och jag gillar det. Även om det kan kännas lite mellanmjölk och lagom tappar jag aldrig intresset. Horst och Enger levererar utan att gå på knock.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Råttan i Malmö

Kerstin & Johan Höfler

Råttan Black edition

(Ekström & Garay)

Kerstin och Johan hette Ivarsson respektive Andersson i efternamn när kriminalromanen ”Råttan” gavs ut första gången för några år sen. Nu har Kerstin och Johan Höfler reviderat sin roman och försett den med titeln ”Råttan Black edition”. Svart stämmer bra, skalan går från grått till svart. Paret Höfler gör en mörk skildring av Malmö. Detta är Malmö noir, i litteraturen och tyvärr i verkligheten.

Nej, jag har inte läst om första utgåvan av ”Råttan” och jämfört med den nya. För nu är det ”Black edition” som gäller. Ändå kan det inte hjälpas att jag då och då under läsningen påminns om vad jag tyckte förra gången: lovande men lite ofärdigt.

Vid den nya läsningen av den förnyade romanen skulle jag vilja förstärka ordet lovande med mycket och inte helt sudda ut det andra omdömet men ersätta det med påpekandet att ”Råttan” fortfarande ger känslan av debutdeckare eller thriller.

Kerstin och Johan Höfler är deckardebutanter. I  debutthrillern provar och söker de sig fram. De försöker hitta en dramaturgi för att omvandla sin kunskap om dagens Malmö till skönlitteratur, gestalta stadens gator (vissa mer än andra) och människor (särskilt vissa) i en thriller som ska vara både spännande, ja, underhållande, och ge insyn i vad som sker i verklighetens Malmö.

Detta är debutanterna Höflers styrka: autenticiteten. Att de skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.

”Råttan” skildrar det kriminella Malmö, det nya eller snarare ständigt förnyade. Det handlar om kriminalitet som affärsverksamhet med hot, våld och, om det krävs, mord som metod. När verkligheten förändras måste också kriminaliteten, liksom andra affärsverksamheter, förändras och anpassas till den nya tiden.

I ”Råttan” består den nya kriminella affärsverksamheten av organiserat bidragsfusk (såväl assistansersättning som lönebidrag) vid sidan om den gamla vanliga kriminaliteten med narkotika, prostitution och svartklubbar.

Kerstin & Johan Höfler. Förlagsbild.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas. Några personer: Conny, en av Malmös gangsterkungar, Olof, nyanställd på Arbetsförmedlingen och rent otroligt skicklig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, Alexandra, anställd på samma  arbetsförmedling och amatörsnoka vad gäller bidragsfusk tillsammans med sin väninna Maud, undersökande journalist, samt Hans, före detta kommunjurist i Malmö, nu en försupen målvakt för bidragsfuskande företag.

Miljö: Norra Grängesbergsgatan med omnejd. Epicentrum: svartklubben Groznyj.

Kerstin och Johan Höfler beskriver Malmös stadsdelar och gator så autentiskt att de känns igen. Men de människor som placeras ut på dessa gator och nämnda svartklubb, i företagshus och diverse olagliga småföretag är sådana som vi laglydiga sällan konfronteras med. Och ändå, på sätt och vis kan man säga att det är dessa kriminella ligor som styr Malmö.

Mellan de laglydiga och kriminella finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta – arbete, pengar, framtidshopp – och därför är lätta att utnyttja i den företagsamma kriminaliteten.

Fortfarande kan Kerstin och Johan Höfler ibland skriva alltför redogörande och återberättande, så att deras berättelse blir mer av en rapport ur verkligheten än skönlitteratur. Men det är som sagt också deras styrka: den starka autenticiteten.

Jag litar på det som beskrivs, tror verkligen att de skildrar dagens Malmö. Paret Höfler vet vad de skriver om. Dessutom är ”Råttan Black edition” betydligt mer actionfylld än den första utgåvan (så som den stannat i mitt minne). Inte minst i slutet går det riktigt undan. Nu passar benämningen thriller.

Kerstin och Johan Höfler lovar att ”Råttan Black edition” ska vara första delen i en trilogi. Det är bra det, sådana här kriminella noir-romaner om och från Malmö behövs nu när Kristian Lundberg verkar ha slutat som författare i kriminalgenren.

Just Lundberg är den skönlitterära skildrare av det kriminella Malmö som Höfler och Höfler kommer närmast. Vad de saknar av hans urförbannade intensitet tar de igen med en större förmåga (eller vilja) att strukturera sin ilskna Malmöskildring.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat på Opulens