– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / februari 2022

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är deckare med mera. De innehåller mer än det kriminella. Som Christina Wahldéns deckarserie från Australien (vilken kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare). ”Enbart kvinnor” är tredje titeln med poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) i och kring hamnstaden Darwin i Northern Territory. Här  utreds mordet på en kvinnlig minister som hittas död i Darwins högsta domstol. Ministern har godkänt gruvexploatering på en för urinvånarna helig plats med en ”förlossningsgrotta”. Spännande lärorikt. För vad vet vi, du och jag, om Australiens urinvånare?

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, om man inkluderar en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor. Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå. Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna (mamman, pappan, ”pojkvän” med flera). Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar. Vardagarna (tänk dagbok och Lundell) tränger undan romanen men den sipprar ändå in och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman (Erik) Ponti & ((Carl) Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge nu i pensionärsåldern.

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Pionjären inom dansk ”femikrimi” återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. I ”Flickan under trädet” har Rick tagit tjänstledigt. Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig. Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna. Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm. Orkar inte fler deckare med mördade kvinnor! utbrast min hustru när jag berättade om boken. Men så är det inte här – utan mer och annan än så.

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara vardagsdeckare. Det lät för tråkigt. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Tvärtom, högre betyg går knappt att få. Wahlberg skriver allt bättre, berättar långsamt, ingående och noga. Serien har förändrats = utvecklats från deckare till kriminella vardagsromaner eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Ja, till och med allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman. Huvudpersonerna, polisen Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg finns numera i Lund/Malmö. Ämne: skakvåld mot barn.

Bengt Eriksson

Föregångare inom femikrimi

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Sara Blædel, en föregångare inom dansk ”femikrimi”, återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist.

I ”Flickan under trädet” har Louise Rick tagit tjänstledigt.

Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig.

Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna.

Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm.

Privatdeckarpolisen, som hon kan beskrivas här, och journalisten är bästa väninnor. De utreder var för sig och kompletterar varann i en allt mer spännande utredningsdeckare.

Sida efter sida förses läsaren med ny information.

Sara Blædel fortsätter också att porträttera sina bägge huvudpersoner – både som kvinnor och människor, på gott men ibland inte så gott.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Den inofficiella kvinnliga polisen

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna.

Björn Paqualin är också manusförfattare. Det märks.  Hans formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala.  

”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen efter vad som hände i första delen och nu bosatt i en sommarstuga.  

Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa mig ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan jag kunde läsa den här!

Stella Robertsson får ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor. Hon slår sig ihop med en journalist, som hade tänkt skriva om Stella (och vad hon gjorde i förra boken).

Rappt, spännande och bra. Lika mycket händer mellan som på raderna. Men varning: läs förra boken innan du ger dig på den nya.

Bengt Eriksson

När proggen krockade med punken

En av många, många musikaliska bokrecensioner i nya numret av Hifi & Musik (12/21).

***

Karl G Jönsson

En spark rätt i skallen

När punken krockade med proggen –

Historien om Fiendens Musik och 1977-1981

(Helium Press)

Mats Zetterberg, Mats Bäcker och Karl G Jönsson, var på 70-talet medlemmar i frilansbyrån Grupp Fem i Lund. De två första skulle bli sångare respektive saxofonist i rockbandet Fiendens Musik och den sistnämnde bandets textförfattare.

Karl G Jönsson har nu skrivit boken ”En spark rätt i skallen” som är både en biografi över Fiendens Musik och en dokumentation av tiden och musiken, platserna (främst Lund) och stämningarna, 70-talets (musik)politiska klimat.

Detta framgår av undertiteln ”När punken krockade med proggen”.

Huvudtiteln syftar på en av låtarna som i sin tur syftar på en verklig händelse som Karl råkade ut för. Men boken börjar tidigare än så, innan han kom till Grupp Fem och Fiendens Musik bildades.

Han går igenom starten för bandet, varför Fiendens Musik valde detta namn, medlemsbyten och hur olika journalister tog emot bandets musik – mot och för. Sen breddar och fördjupar han genom att berätta om Grupp Femsom frilansgrupp och sydsvensk lokalredaktion för Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning.

Om den krock som uppstod mellan lokalredaktionen i Lund och huvudredaktionen i Göteborg.

Fiendens musik spelar vidare 2019. Fr v: Karl G Jönsson, Harry Schiffmann, Peter Kempinsky, Mats Bäcker, Ulf Karlberg, Ingvar ”Krupa” Nilsson och Mats Zetterberg. Foto: Mats Bäcker (självutlösare)

Det ger en bra bild av hur det faktiskt gick till, av de olika – motsatta – åsikter som fanns inom 70-talets musikrörelse. Också jag var ju med i Grupp Fem och MM:s lokalredaktion, jag har parallella upplevelser. Så för genomskinligheten bör jag väl nämna att jag själv förekommer här och var i boken, med namn och citat.

Det gläder mig att jag än idag kan stå för vad jag tydligen skrev och sa om Fiendens Musik.

Jo, jag tycker fortfarande att musiken kunde kallas bonnastomp – och det var beröm! tänk en folkmusiker som spelar enligt sin dialekt – och när Fiendens Musik spelade så – som mest och bäst – då var bandet riktigt, riktigt bra.

Karl G Jönsson är journalist i allmänhet, inte musikskribent. Kompletterat med en kvardröjande ilska från tiden fungerar hans journalistiska sätt att skriva alldeles utmärkt för ämnet.

”En spark rätt i skallen” är en lika välskriven som tillgänglig musik- och tidsbok.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik nr 12/21

Mörkaste noir i ett historiskt London

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)

”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.

Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.  

Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.

Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.

Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?

Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.

Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.

Det andra temat är William Sinclair själv.

William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.

Sofie Bjarup.

Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.

Och älskare. William flyttar i smyg in hos James.  Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.

Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”

”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.

Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator? 

Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.

Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?

”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.

Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

På Åres baksida slutar lagen

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Det är språket. Det gör inte hela berättelsen men det gör mycket av den. Språket för berättelsen framåt och stannar upp, fördjupar, tar in personerna och miljöerna, blickar bakåt. Till exempel med inskjutna meningar och bisatser, som får den scen där berättelsen utspelar sig just där och då att bli en film för ögonen.

Blott ett exempel: huvudpersonen Vera Bergström, före detta journalist och snart journalist igen fast frilans, annars numera lärarassistent, använder blyertspenna och inte kulspets- när hon är ute på journalistjobb. Det är för kallt för det i dessa trakter, det går inte att skriva med kulspetspenna.

Sara Strömbergs språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns det egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre.

Varje samhälle består av två sidor, en fram- och en baksida. Ja, det är ju så att man nästan kan säga att annars är det inget samhälle. Med tillägget, tyvärr. Sara Strömbergs samhälle heter alltså Åre, som både är en förort till Stockholm och sin egen ort. Vadå Stockholm?

Med det menar jag att Åre består av en sol- och guldsida. Dit reser stockholmarna och andra för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. En nödvändig sida kanske, för att Åre alls ska överleva som plats och ort. Åres baksida är som samhällens baksidor brukar vara – framsidans motsats. Där bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Vera Bergström heter alltså huvudpersonen, som fick sparken när Jämtlandsposten tvingades skär ner. Hon försökte sig på att jobba som frilansjournalist men det gick inget vidare, istället arbetar hon som lärarassistent i Järpen, centralort i Åre kommun, och bor i en tvårumslägenhet i en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mindre by utanför tätorten Åre.    

Hon är 56 år, med i jaktlaget och har kommit i klimakteriet. Allt detta förmedlar Sara Strömberg utan att berättelsen stannar upp. Det är bra gjort. Höst i Åre, vintern närmar sig. Så ringer Nils ”Strömmen” Strömqvist, även kallad ”Satan”. Det har skett ett mord, jo, det känner Vera till, en kvinna har hittats mördad på Åreskutan, och ”Strömmen” alias ”Satan” vill att Vera ska hoppa in som journalist igen, på frilansbasis bara, tillfälligt, för Jämtlandsposten.

Nej, inte skriva om själva mordet utan om byarna, om samhällena, om trakten, om ortsbefolkningen, hur den tar detta, att det skett ett mord. Vera Bergström är tveksam men hon lockas förstås också att jobba som journalist igen, om än blott som frilans, och än blott denna gång. Så hon börjar kolla upp mordet. Förvånansvärt lite har skrivits om det, upptäcker hon.

Journalisten blir förstås en amatördetektiv. Vera kommer nära det som skett, så nära att hon snart sover med eldstudsaren under sängen. Egentligen ingen speciell intrig eller märkvärdig berättelse, ganska självklar deckarintrig. Dessutom skriver Sara Strömberg i dubbla tidsomlopp, då och nu, så-så-så vanligt. Lite trött kan man, det är jag, ibland bli på kriminalgenrens åter- och återanvända klichéer. Fast – och det är ett stort FAST – det fungerar ju när det fungerar.

Och det fungerar när Strömberg skriver och berättar. Hon får berättelsen att bli, i ordets bästa betydelse, märkvärdig tack vare sitt språkhanteverk. Sara Strömberg skriver så bra. Det har inte undgått dig nu, väl? ”Sly” är första delen i en planerad trilogi, som jag absolut ska följa framöver.

Ytterligare några inskjutna formuleringar som blir en film och får deckaren att bli mer än en deckare: ”Orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen…” ”Avstånd var timmar, alltid timmar.” ”Runtomkring var det bara skog…”

Bengt Eriksson   

Dåtida nutidsbilder av Stockholm (nu pånyttutgivna)

Uppdatering tidig vår 2022:

Det finns en del att fundera på, diskutera och eventuellt kritisera vad gäller den nya ljudboksmarknaden med olika strömningstjänster och även utlån av e- och ljudböcker från bibliotek.

Men ljudböckerna har också fört med sig en hel del positivt. Som att äldre böcker återföds. De får ett nytt och längre liv.

Vissa ”gamla” romaner blir inlästa som ljudböcker och samtidigt brukar de då ges ut i e-läsningsformat. Och det är ju alldeles utmärkt!

Till exempel att Uno Palmströms sjöwallwahlööska polisserie i och om Stockholm nu börjat ges ut på nytt som ljud- och även e-böcker. Således, dags att upptäcka eller pånyttupptäcka de böcker som Deckarlogg presenterar här nedanför.

***

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.