Ännu hårdare och tuffare i Malmö

Olle Lönnaeus

Gamen

(Bokfabriken)

Olle Lönnaeus, journalist och författare, planterade först noir på Österlen för att sen skriva in sin polis Jonny Lilja i såväl noirgenren som på gatorna i Malmö.

Även hans nya roman, som balanserar mellan internationell thriller och noir, utspelar sig till större delen i malmöitiska miljöer (och lite vid Haväng på Österlen). Fast berättelsen tar sin utgångspunkt i Syrien.

”Gamen” ingår inte i Jonny Lilja-serien utan är en fristående titel. Huvudpersonen heter Simon Olsson, före detta elitsoldat och nu krigsveteran i Malmö.

Han bor hos sin syster, som han lovade deras far att ta hand om efter att både pappan och mamman gått bort och som han älskar mer än något. Men efter sina upplevelser i Syrien mår Simon så dåligt att han mest gör henne illa.

Officiellt har Simon Olsson inte varit i Syrien. Han och militärkollegan Ahmed fick ett uppdrag som de aldrig fick. De skulle söka upp och döda en svensk IS-jihadist, kallad Gamen.

Det gick rent ut sagt åt helvete. Simon klarade sig men Ahmed dog. Gamen blev också dödad, i en amerikansk drönarattack.

Nu får Simon ändå syn på Gamen på ett falafelställe på Bergsgatan i Malmö. Skägget bortrakat, en ny frisyr, men nog måste det vara Gamen…  

Simon är – eller var – säker. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Simon kontaktar den svenska försvarmakt som han lämnat. Eller den hemliga, patriotiska del av försvaret som tagit på sig att se till att svenska IS-soldater aldrig återvänder.

Hos dem möts inte Simon av något gensvar. Gamen är död. Simon har sett i syne. Han måste må ännu sämre än vad som förmodats. En psykolog skickas till honom på återbesök.

Politisk och religiös fanatism är ett ämne som Lönneaus bevakar som journalist. Han kan det här området. Även i noir- och thrillerform har resultatet blivit högst trovärdigt.

Ändå tycker jag att händelserna i Syrien kunde ha skildrats mer och djupare. De korta nedslagen i Göteborg, dit Simon reser för att besöka Gamens mamma, och Stockholm, där militära och politiska patrioter möts för att bestämma hur de ska göra med Simon, hade gärna också fått vara längre med mer av miljöskildring  och atmosfär.

Simon Olssons jakt på Gamen genom Malmö (än får han syn på honom där, det var fel, och än där…) är däremot suveränt skildrad. Har deckarförfattaren Lönnaeus, för att ställa en retorisk fråga, någonsin fått ihop person- och miljöskildringarna så nära och bra som här och nu?

Olle Lönnaeus besitter dessutom en finkänslig förmåga att blanda autentiska och påhittade miljöer så att även kännare av Malmö kan få för sig att allt är på riktigt.  

Simon Olsson tickar som en bomb. Han kan explodera när som helst, gentemot vem som helst, av vilken anledning som helst. Med korta, snabba meningar blir berättelsen allt tuffare och hårdare, en allt mer våldsam thriller.

Actionavslutningen med Simon, systern Jenny och Gamen är så förväntad att den kunde ha blivit parodisk – om inte den också varit så rappt och snabbt skriven. Och bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2016