Deckarloggs konstfredag: Coronasäker skulpturrunda

Fredagar har ju blivit musikdagar på Deckarlogg. Men från och med denna fredag blir de istället omväxlande musik- och konstdagar.

Det börjar med en rapport om sommarens skulpturrunda i södra Skåne (och lite norröver också)…

***

På somrarna brukar min hustru och jag sätta ihop egna konstrundor med besök på gallerier och konsthallar i Skåne, Blekinge och Halland. Det kan bli trångt inomhus. Så i år fegade vi, på grund av coronan. Men vår sommarkonstrunda ville vi inte vara utan. Sommaren 2020 fick den bli offentlig och utomhus.

Det blev en skulpturrunda. Först på senare år har jag börjat uppskatta skulpturer. Vet inte riktigt varför men jag tror att de lokala Piratenskulpturerna hemma i Vollsjö bidragit till att förändra min konstsyn vad gäller skulptur.

Varje gång jag kör eller promenerar förbi kan jag uppleva Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet och Thale Vangens av Vricklund och Hornålen vid Pumphuset. Skulpturerna, alla i brons, skriver vidare på Piratens historier och diskuterar historierna med mig.

Piraten skulpturgrupp Vollsjö

Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet i Vollsjö.

Och varje gång jag kör till Sjöbo möts jag av Jón Leifssons skulptur Hästen och Tjuren (i glasfiber). Så knotig och grov att det krävdes ett Islandsbesök innan jag gillade den. Nu förstår jag att Jón placerat ett stycke isländsk geografi och historia vid ”inner Westerport circle”, som vi säger i Sjöbo.

Googla på nätet! Städer och kommuner har listor med sin offentliga konst, till exempel skulpturer. Det går att sätta ihop egna konstrundor efter geografi och smak. Ska vi åka till Malmö och återse Åsa Maria Bengtssons två rader med bronsskor (”minnesmärken av personer som lämnat avtryck i Malmös artistvärld”) på Davidhallsbron?

En levande skulpturgrupp: betrakta skorna och du ser plötsligt deras ägare – som Edvard Persson, Nils Poppe, Maj Lindström, Anita Ekberg, Olav Gerthel och Jacques Werup. De agerar, sjunger, deklamerar. Nej, Malmös skulpturer kan vi se vid ett ”vanligt” Malmöbesök.

Istället kör vi till Ystad. På nätet presenterar Föreningen Ystad Skulpturpark, ännu utan skulpturpark, staden Ystads offentliga konst. Som Bie Norlings bronsskulpturer på Regementsområdet av soldater till häst och med gevär samt en Röda korssyster: pyttesmå men morska och gjorda med stor humor.

 

Bie Norling Ystad

Ett par av Bie Norlings bronsskulpturer av soldater till häst och med gevär på Regementsområdet i Ystad.

Nog samtalar de om militarism med Jonas Frödings allvarliga beredskapssoldat, också i brons, en bit därifrån vid Militärmuseet? Den bienorlingska humorn ansluter sig till flera humoristiska Ystadskulpturer: Skomakarpojken (brons, okänd konstnär), munken Broder Eskil (i granit av Nils F Hall), Den kvinnliga resenären (huggen ur en befintlig trästubbe av Sven-Ingvar Johansson)…

Ordet skulpturpark leder väl tanken till Kivik Art och Wanås (eller Pilane uppe på Tjörn). Det finns fler skånska skulpturparker att upptäcka, till exempel Lövestad skulpturpark och även Hallsbergs stenar (utanför Lövestad). För de tavlor och figurer som lantbrukaren Nils Nilsson på 1800-talet högg i sten förtjänar att klassificeras som skulptur och konst. Imponerande. Fascinerande. Hallsbergs stenar är värt att besöka som just en skulpturpark (eller trädgård).

Hallsbergs stenar

En av lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer i Hallsbergs stenar skulpturträdgård.

Evert Fornäs har enstaka verk i skånska städer (bland annat Ystad och Simrishamn) men det blir starkare att se en hel park med samverkande skulpturer (som i Lövestad skulpturpark). Budskap: ett, två, tre liv; allas liv och hela livet. Fornäs arbetade i marmor, granit och diabas, gjorde livsskulpturer med ofta vita stenar och runda, rörliga former. Som två, ibland tre människor i gemenskap.

Evert Fornäs 2 Lövestad

En av Evert Fornäs livsskulpturer i Lövestad skulpturpark. 

Snogeholm Land Art, skapat av Frank Björklund i Snogeholms strövområde, är ett komplement eller en kontrast till Kivik Art. Snogeholmsskogens konst växer fram ur landskapets naturliga material – sten, trä, vass – och ska med tiden återgå till naturen.

Ett stort område som kräver flera besök för att se och studera alla konstverk. Favoriter: den gömda byn (små stenhus på toppen av en stenhög), olikformade stentavlor (en inslagen med rep om) och triumfbågen av vass, tror jag. Titta från ett håll och från andra hållet, stå i mitten och titta uppåt. Se skogen (och livet) förändras.

Land Art Snogeholm Frank BJörklund

Frank Björklunds stenskulptur ”Den gömda byn” inom skulpturströvområdet Snogeholm Land Art.   

Sommarens skulpturrunda avslutades med en resa till Sibbhult, några mil ovanför Kristianstad. Sten, sten och åter sten. Sibbhult är en stenort i en stentrakt (med eftertraktad diabas). Skulpturparken lockade oss men Stenriket, som det kallas, består av tre delar: stenmuseum, skulpturpark och lapidarium.

Museets stora, fyrkantiga stenar (granit, diabas och mahogany, krysshamrad, flammad och polerad) är som konstverk, redan de. Hur ska en konstnär kunna tävla med detta tuffa material (och då tänker jag inte på hur hårt det är att bearbeta)? Skulpturparken blev en besvikelse. Konstnärerna har varit väl försiktiga.

Bertil Wallien Sibbhult

Bertil Valliens ”Stol för blyga” i diabas/grå granit i Sibbhults skulpturpark.

Att som Carl Johan De Geer skriva ett matrecept på en sten är väl lite skoj. Mer än så? Nej. Eller en sten med ett hål som Kari Mjåtveit kallar ”minneslucka”? Nja. Bertil Vallien lyckas bäst med sin ”stol för blyga”. Han har både behållit stenarna som sten (diabas/grå granit) och skapat ett eget verk, som anknyter till hans glaskonst.

Lapidariet visar gravstenar genom historien. Den stenhuggare som högg en gravsten i form av en trästubbe var både hantverkare och lika konstnärlig som de flesta av skulpturparkens konstnärer.

Gravstenar Sibbhult
Gravstensskulpturer, Lapidariet i Sibbhult. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

3 gånger kortkultur

1) Konstbegrepp. Offentlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning. Offentlig konst. Begreppen kan betyda likadant i praktiken men de har ordagrant skilda betydelser. Smycka något så det blir vackert, utsmyckningen ska vara konstnärlig och konst på offentliga platser, gator och torg. Vilka förväntningar har beställarna och vilka krav känner utförarna, beroende på vilket begrepp som används?

2) Information. Om något kallas typ skulpturpark, land art eller art walk och alltså kan och ska locka konstbesökare, då krävs en broschyr och en karta med konstverken utmärkta exakt där de finns. Det behövs också skyltar vid verken. Kort sagt, det måste gå att hitta konsten! Man ska väl inte behöva ringa upplysningen (= respektive arrangör) för att kunna lokalisera verken?!

3) Deckare. Ett närliggande komplement till Skånes deckarkarta: Emma Olofsson har deckardebuterat med ”Vita rosor” (Bokfabriken, e- och ljudbok) som utspelar sig i Blekinge, närmare bestämt Karlshamn, men sträcker sig geografiskt och historiskt till militärdiktaturens Chile. Handling: en mördad skolflicka och flera försvunna. Inblandade: Matias Hernández, polis, och hans bror Sebastian, misstänkt lärare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Reykjavik_rooftops

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

Det tyska husetNär jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är Vinterstaden Indridassonoberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi KataI Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

Nätter i R Indridasson1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

Darkness Jonasson2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

haunting_of_reykjavik_book_cover3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018