Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005

Sveriges främste deckarkritiker – någonsin!

Om det funnits en svensk deckarkritiker som jag verkligen respekterat – ordagrant beundrat – så var det Johan Asplund. Just var, för Asplund avled den 13 november. Han blev 81 år.

Johan Asplund? Ja, jag vet. Inte känd för en större deckarläsande publik. Inte alls känd som kritiker inom kriminalfacket – men bäst var han. Den främste.

aSPLUND hOLMESKanske inte ens en deckarkritiker – med undantag för ett antal år då han recenserade i Sydsvenskan. Asplund skrev sporadiskt om deckarromaner och deckarförfattare, annars arbetade han som  dubbelprofessor i både socialpsykologi och kulturpsykologi (det senare vid Lunds universitet).

I dessa professioner gav Asplund ut en lång rad böcker – som ”Om undran inför samhället” (1970), ”Teorier om framtiden” (1979), ”Ett ostämt piano är hemskt” (1984), ”Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet” (1987), ”Rivaler och syndabockar (1989) och ”Hur låter åskan” (2003) med flera. Ja, många fler än han skrev och gav ut böcker om kriminallitteratur.

asplund_angandeEtt par blev det ändå, med stort mellanrum: dels en bok om ”Bertillon och Holmes” (från 1976) och särskilt ”Angående Raymond Chandler” (2004). Ingen säger ingen borde få vara deckarkritiker/recensent som inte läst Asplunds tankebok om Chandler. Just tankebok, för det var vad han gjorde: tänkte och skrev, tänkte mycket och tänkte som sig.

Fast oavsett vilken bok i vilket ämne man får i händerna av Johan Asplund och börjar läsa så blir det ett svindlande läsäventyr. Oväntat många av hans böcker går fortfarande att köpa, dessutom. Till exempel Raymond Chandler-boken. Så bara gör det – köp & läs!

Johan Asplund var hedersmedlem i Svenska Deckarakademin och på Deckarakademins nätsida har akademiledamoten Bo Lundin skrivit en nekrolog om Asplund. Läs den också!

Bengt Eriksson