Minnen från Syrien

Jag läser just nu den danska debutkrimin och thrillern ”Damaskus” (svensk utgivning Modernista) av Iben Albinus för en kommande recension.

”Damaskus” är en politisk och mänsklig thriller med Damaskus, Syrien som huvudort. Det förvånade mig lite, för tiden har blivit en annan, år 2011, och i romanen pågår den så kallade ”arabiska våren”  också i Syrien, men igenkänningen är stor.

I romanen anländer danskan Sigrid Melin till Damaskus där hon fått anställning på ett stort telekomföretag.  Hon träffar ungdomsväninnan Reem, som nu äger ett säkerhetsföretag. Mer om romanen ”Damaskus” i den kommande recensionen.

Men – också jag var en gång i Damaskus och jag känner igen mig i romanen. Åren har jag gått men det mesta som jag anade vid mitt besök har fortsatt att, om man ska kalla det så, utvecklas.  Sonen  ersatte pappan vid makten men förhållande mellan Syriens regim och invånare förblev detsamma – om inte värre.

Syrien var ett märkligt arabland och har fortsatt att vara det. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. En diktatur men en annan sorts diktatur.  

I vilket fall så tog jag fram den rapport jag skrev om min resa i Syrien. Intressant att läsa igen – för mig. Och jag tror också den kan ge bakgrund både till romanen ”Damaskus” och dagens Syrien.

***

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

Bengt Eriksson
Kortare version i Ystads Allehanda 2012

Deckarloggextra: Ingmar Glanzelius (1927-2021)

När Deckarloggs redaktör inte skriver om deckare så skriver han om musik.

Detta har han = jag haft som yrke sen 1968. Ända från första start var och förblir Ingmar Glanzelius, först i GP och sen i DN, min stora och enda svenska förebild som musikkritiker.

Han lärde mig hur jag skulle förhålla mig till musiken (och därmed musikerna) och till språket, hur man måste vrida och vända på varje ord om man vill skriva om musik, beskriva och kritisera.

Nu är Ingmar Glanzelius borta. Ja, i det fysiska livet. I mitt hjärta och min hjärna och i varje ord jag skriver kommer han att finnas kvar tills också jag är borta.

Tack.

——————————————

Så fyrkantigt skulle nog aldrig Ingmar Glanzelius uttrycka sej, men just detta har han skrivit om ända sen jag i slutet av 60-talet började läsa hans musikartiklar (först i Göteborgs Posten och senare i Dagens Nyheter): allt det som inte är musik i musiken.

Om livet och människan i musiken; oftast men inte alltid den musik som kallas jazz.

Glanzelius

Boken ”Sjätte sinnet är ditt” med tillägget ”Om jazz som personlig spegling” (Atlantis) innehåller recensioner och andra musiktexter från de senaste tjugofem åren. Poeten och författaren Staffan Söderblom har valt texterna.

Ursäkta, det här jäkla bokomslaget ser ju inte klokt ut. Men det går inte att skanna! Jag hatar guldfärg på omslag! Skannrar gillar inte sånt.

Själv vill Glanzelius helst inte läsa sina texter. På 50-talet bytte han instrument från saxofon till skrivmaskin. Säkert har orden och meningarna knackats ner med möda, men tankarna och funderingarna är också födda i stundens ingivelse. Hans artiklar är som jazzsaxofonistens improvisationer.

(Jazz)musiker brukar antingen hata eller älska Glanzelius. Det är inte konstigt. Han skriver ju inte om musikens yta – hur musiken låter – utan dess innehåll. Han kritiserar inte musiken eller ens musikern utan människan. Det är fräckt, på gränsen till oförskämt, och jag förstår att det kan vara svårt att ta.

En musikskribent bör vidareutbilda sina läsare i musik,men Ingmar Glanzelius gör något svårare och mer: han försöker vidareutbilda både sej själv och läsarna i detta som kallas Livet. Han är ingen jazzkritiker utan en livskritiker.

Med nöje och fördjupad kunskap om musiken och livet har jag läst om hans möten med t ex Charlie Parker, Keith Jarrett, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och en pianostämmare. Men allra mest greps jag av en kort liten text om Ingmars mamma.

För liksom hans jazzartiklar handlar mer om livet än om jazz, så skriver Ingmar Glanzelius allra mest om jazz när artiklarna inte alls handlar om musik.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Fönstret 1995