Deckarloggbäst november 2022

Emma Nordlander
Bränn marken
(Norstedts)

Genre: Småland noir. För också Småland är ett mörkt landskap. Emma Nordlander har skrivit en landsbygds- och kvinnonoir av den sort som det skrivits många på senare år – men då om Norrland. Här återvänder Elin, efter fyra år i fängelse, till barndomshemmet i den mörka småländska skogen.

Jørn Lier Horst
När det skymmer
En William Wisting-deckare
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

En roman som innehållsligt föregår hela serien om den norske polisen William Wisting i Larvik. Här är Wisting nybliven som polis och inte kriminalpolis ännu. Han är tvåbarnsfar. Han och hans hustru har fått tvillingar, en flicka och en pojke. Hans fru ammar dem fortfarande. Och hon lever alltså, här.

Susanne Fellbrink
Än porlar mörka vatten
(Bokfabriken)

Fellbrinks femte deckare om sångerskan Cilla Fallander. Miljöer: Sundsvall (och den här gången Härnösand). Ämnen: Mellofestival, mytomani, kvinnligt sexuellt ofredande, sjukdomen ALS, drunkning (eller dränkning!) i ett badkar, försvunna uppdrag och äktenskapskris samt en biljakt. Fellbrink lyckas faktiskt hålla ihop allt detta!

Karin Smirnoff
Havsörnens skrik
(Polaris)

Smirnoffs ”Millennium”-deckare, nr 7, utspelar sig långt upp i Sverige, närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten. Dit upp anländer både Blomkvist och Selander. Män fortsätter att hata kvinnor och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver ordagrant vidare – med sin författarpersonlighet – efter Stieg Larsson.

Jeanette Bergenstav
Nattrov
(Norstedts)

Andra titeln om frilansjournalisten Jennifer Sundin. En deckare och en roman inom samma pärmar. Ett par kriminalintriger men också ett romanbygge med noga skildrade miljöer och personer. Det börjar med att en ung man hittas naken och död på Hisingen och fortsätter med att en ung kvinna rövas bort i centrala Göteborg.

Bengt Eriksson

Både deckare och roman

Jeanette Bergenstav
Nattrov
(Norstedts)

”Deckare” står det på omslaget, men det borde hellre ha stått detektivroman.

Jeanette Bergenstav har skrivit en deckare och en roman inom samma pärmar. Här finns ett par kriminalintriger men också ett romanbygge med noga skildrade miljöer och personer. 

”Nattrov” är andra titeln i Jennifer Sundin-serien. Starten med ”Syndoffer” lovade mer och uppföljaren håller löftet.

Det börjar med att en naken ung man hittas överkörd av en buss på Hisingen och fortsätter med att en ung kvinna blir bortrövad i centrala Göteborg.

Frilansjournalisten Jennifer Sundin bevakar och skriver, även i nya boken, för såväl lokal- som kvällspress. Hon besöker miljöerna, pratar med människorna.

Vissa deckarläsare tycker kanske att det är för mycket icke-kriminellt? Bara lugn, mot slutet blir det riktigt spännande.

Bengt Eriksson

Ännu en riktigt bra svensk ”deckardebutant”. Följ med till Göteborg…

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

Vilket praktexempel, alltså på vad jag tidigare har skrivit: varje års bästa deckare och annan krimi ska inte utses förrän mot slutet av året.  

Hade den här deckaren skickats in när Deckarakademin nominerade årets bästa deckardebuter? Och om den skickats in (i manus), hade ledamöterna hunnit läsa boken? Jag betvivlar det förstnämnda (men om Deckarakademin faktiskt hade läst och valt bort så…).

Inte bara jag som tyckt följande: ”Syndoffer” av Jeanette Bergenstav, utgiven i december 2021, är en av årets bästa ”debutdeckare”. Jo, säkrast att sätta beskrivningen inom citat, för liksom flera andra av årets ”deckardebutanter” – till exempel Sara Strömberg som skrivit ”Sly”, utsedd av Deckarakademin till årets debutdeckare – är Bergenstav inte en författardebutant eller faktiskt ens deckardebutant utan citattecken. Till exempel hon tidigare gett ut ett par barn/ungdomsdeckare.

Ska man då kallas debutant eller ens deckardebutant?   

”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. En deckare som är en roman. Med detta menar jag att Jeanette Bergenstav både kan skriva och berätta. Inte helt ovanligt men inte heller helt vanligt att slå upp förstasidan i en ny deckare, dessutom alltså skriven av åtminstone en vuxendeckardebutant, och verkligen njuta av språket. Hur författaren behandlar orden, skriver och formulerar meningar, komma- och punkterar.

Bergenstav skriver väl, mycket väl, direkt från första sidan. Men hon är ju också journalist så hon har tränat och tränat förstås på att skriva snabbt och väl, det brukar vara en bra grund för ett blivande, mer långsamt författande.  

Mycket väl känner hon också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig även om den inleds med en utflykt till Malmö och Möllevången, och hon verkar dessutom känna sin huvudperson lika väl, ja, personligen. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav, mer eller mindre. (Nej, det är nog inget jag blott anar och tror. Bergenstav har själv antytt att hon skapat sin huvudperson ur sig själv.)  

Amatördetektivroman. I den genren skulle ”Syndoffer” kunna placeras. Journalisten Jennifer, som efter minst sagt diverse egna problem (familjen, kroppen) har börjat arbeta som frilansjournalist igen och plötsligt råkar hamna i något som får henne att bli det hon tidigare varit: kriminalreporter  och därmed också amatördetektiv.

Men Jennifer skulle ju bara göra ett enkelt tankebefriat knäck om Torshammarskolans nyrenoverade gamla bildsal (nu ergonomisk och bullersanerad) åt den lokalaste lokaltidningen Torslandanytt.  Men var är bildläraren, som Jennifer … hmmm … minns från sin tid som elev på samma skola, hon skulle träffa honom. Och var är rektorn? Skolan är verkar alldeles tom, var låg nu bildsalen?

Jeanette Bergenstav. Foto: Sören Håkanlind

Hon hittar den och hamnar mitt i … vad som kunde ha blivit ett trippelmord. Men en  person har överlevt, en ung kille med invandrarbakgrund – ”en blatte från Biskopsgården”, beskrev han sig i första kapitlet – som har yrkesintroduktion på skolan. Ilskna, förbannade mord dessutom. Jennifer tar vidriga foton med mobilen.

Detta är själva deckaren men nära nog viktigast och bäst med ”Syndoffer” är det som händer bredvid själva deckaren. Nej, det blev felformulerat. Det övriga som händer i själva deckaren, bättre formulerat. Som miljöskildringarna (till exempel den gamla båten hon bor på numera med sin pappa och ett av sina barn, en son i skolåldern, eller hennes hund som oftast följer med henne) och olika händelser jämsides med det kriminaljournalistiska och amatördeckandet.

Något så lite som inköp av en pizza blir händelserikt och spännande, liksom en träff med vin på restaurang med en gammal skolkompis som hon plötsligt återser. För att inte tala om när Jennifer som förälder stiger in på sonens skola för att… (Detta måste vara autentiskt, här måste Jennifer vara Jeanette, väl?! Och jag känner igen mig själv också, varit typ där på ungarnas skola.)

Många deckarförfattare skriver ju så här, skildrar polisernas, andra detektivers och personers vardags- och privatliv. Men ofta – ja, alltför ofta – kan det kännas som något extra och tillagt, och som värst störa det kriminella huvudspåret. Så kändes det inte alls att läsa Jeanette Bergenstavs debutvuxendeckare.

”Syndoffer” är en roman med en detektivroman eller en detektivroman med en roman. Inuti varann. Eller kort och ”blott”:  en bra berättelse, bra skriven och bra berättad.

Bengt Eriksson