Musik på Deckarloggfredag: Bästa möjliga hyllning till Emmylou Harris

Konsert

Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band

En hyllning till Emmylou Harris

Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4

——————————————————-

Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.

Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.

——————————————————-

Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.

Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.

Onödigt struligt.

Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.

Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).

De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.

I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.

Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.

Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).

Medan Jennifers röst passar för allt.

Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.

Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.

Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.

”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.

Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.

Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.

Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.

Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.

Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Det lilla skånska hemmagalleriet

Som Andreas Rydén sa i Antikrundan på TV: ”Det finns mycket fin konst att köpa för inte så mycket pengar.” Han visade en akvarellmålning, där en okänd konstnär porträtterat Rydéns farfar. Den skulle han rädda först, om huset började brinna. Värde? ”En hundring eller två.”

Sympatisk inställning till konst, av en chefsspecialist inom konst och vice vd för Bukowskis auktionshus. Det fick mig att tänka på Arnold Nolle Svenssons lilla vintermålning, som jag skrev om härom krönikan. Och även på den övriga konsten, särskilt från Skåne, som hänger och står här och var i huset bland alla våra böcker.

Trappan ner med Digitalteaterns David Bowie, Owe Gustafsons Tintinraket med mera.

En del har vi fått i gåva (av konstnären), annat köptes för lite pengar (på loppislika ställen) och mycket är olika sorters tryck (av ringa värde i konstens ekonomi). Affektionsvärdet: en miljon och uppåt! Ekonomiskt: max någon tusenlapp, ibland ingenting. Förresten, affektionsvärde. Det handlar om minnen: varje målning minner om tiden och platsen, livet och oss då konstverket kom till huset.

Thorsten Perssons foto av den sydöstskånska sanden, färgad blå av solen.

Vid läggdags tittar jag på en svartvit teckning av Sven Hemmel ur en Ture Sventonbok. Varje morgon är det första jag ser Thorsten Perssons färgfoto av Österlens jord och himmel, bara något har han dragit färgerna. På väg till toaletten hälsar jag på ”Katt Katt Katt”, de tre katterna på Madeleine Pyks lilla gouache. En ny dag kan börja!

Madeleine Pyks ”Katt Katt Katt”.

På väggen ovanför trappan ner till köket hänger en affisch på David Bowie från Digitalteatern (Sture och nog mest Charlot Johannesson). Efter att ha insett att de stora, grova färgpixlarna är en hommage till vävning med garn och tyg har jag allt mer börjat uppskatta hennes/deras digitala bilder.

Strax under hänger ett annat tryck: en röd månraket á la Tintin av Owe Gustafson. På väggen till höger finns ett par pyttesmå naturmålningar, handmålade vykort i akvarell, av Jean Bolinder. Och så en trappa ner i fönstret till vårt ”bibliotek” står en uppnäst, vitsvart figurin av Lena Viredius. Frukosttéet dricks ur en mugg av Thomas Alexanderson.

Merete Herrströms gulsvartblåa folkhemslitografi.

Grunden till vår lilla skånska konstsamling, om ordet passar, började läggas 1970 med Merete Herrströms politiska färglitografi i tiden: ett blågult folkhemsfönster och sex svarta ansikten, mellan fönstret och ansiktena finns en sax, en streckad linje och texten ”Klipp här”.

Nästa tillskott, som kom 1977, var lokalpolitiskt. Boliden AB skulle bryta kambrium och på Tomelilla konsthall ordnades en protestutställning. Bland protestbilderna fanns Per Silverhjelms färgteckning av en gigantisk, hjämförsedd Bolidenchef som med sina stora stövlar trampar ner Österlens gårdar.

Gerhard Wihlborgs målning från Grimshög med fönster och trädgård bredvid ett par av Fredrik Rohdes komålningar.

Målningar av Jennifer Saxell och Anneli Carlsen.

Under de snart 50 år (!?) vi bott vid gränsen till Österlen har jag gång på gång upplevt det enorma  konstintresse som finns här, en folklig förtjusning vid sidan om konstkritiken. Som nu senast, då jag skrev om Nolles snöiga, kalla vintermotiv. Så mycket respons, per mejl och telefon, på den krönikan! Likadant när jag för ett antal år sen lyfte fram Gerhard Wihlborg, vars senare produktion jag tyckte hade bedömts väl svalt och njuggt.

”Uppstickerska” av Lena Viredius.

Från Trelleborg över Ystad till Kivik hörde Wihlborgsamlare av sig. Det fick mig att längta efter en ”egen” Wihlborg. Men hans tidiga målningar är alltför dyra (för oss alltså) och sällan till salu och hans senare är ojämna och för dyra de också. Så råkade vi få syn på en oljemålning med ett udda motiv – ett fönster och trädgården till föräldragården Grimshög – som just därför inte heller hade så hög prislapp.

Jon Leifssons skånskisländska skulpturtavla (lera och skiffer).

Nu hänger Gerhard Wihlborgs målning (lite mörk, bör skickas på tvättning?) bredvid ett par mindre oljor med Fredrik Rohdes typiska kor på Brösarps backar. Kanske också Jenny Svenberg Bunnels teckning av korna i Simris kan samsas med Wihlborg och Rohde? Ett par andra målningar som samsas, trots att de är helt olika till motiv, material och teknik, står på ett skåp i min hustrus arbetsrum. Vi saknar väggplats, bokhyllorna tog över.

Jazzpianisten Carla Bley, tecknad av Jenny Svenberg Bunnel.

En av konstnärerna har gjort sig känd i Skåne (med omnejd) medan den andra tyvärr är ett okänt namn. På den första målningen (oljepastell?) vinglar ett av Jennifer Saxells minsta hus. Den andra (akryl?) kan beskrivas som en expressiv känsloyttring: fullt med svarta blad och en röd liten blomma, väl? Målningen är utförd av den lokalaste lokala konstnären, Anneli Carlsen.

Gårafotomontage av Jan Vertsberg.

Sist vår ”gåramålning”. Fast huset är inte en gård och det är ingen målning utan ett fotomontage. Jan Vertsberg fotograferade vårt hus och förvandlade det till ”Star Hotell” på en ödslig landsbygd. En resande med sin väska står och betraktar hotellet, lite tveksamt. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Samtliga foton: Media I Morron I Dag

Ystads stora eller lilla teater

Följande krönika handlar främst om staden Ystad och dess teater. Vad ska hända med den? Hur ska teatern drivas i framtiden? Vilket innehåll kan stadens invånare (med omnejd, får tilläggas, för Ystads teater är hela sydöstra Skånes teater, minst) förvänta sig i framtiden?

Eller rent ut sagt, vet Ystads kommunpolitiker vad de håller på med? Vet teaterstyrelsen det? Låter jag orolig så är det för att jag är det…

Jag tror dessutom att krönikan kan få andra som bor i andra delar av Sverige att fundera över vad deras kulturpolitiker håller på med. Kunskapen. Hur stor är den? Viljan. Finns den?

Sveriges kommuner kommer att bli framtida slagfält för kulturen och det kan gå illa, mycket illa. Inte bara där politiker vill skära ner utan också där politikerna satsar på kommunens kulturliv. Men hur satsas det?

***

Den första målning jag såg av Jennifer Saxell föreställde Ystads pyttelilla teater. Så var Ystads teater på hennes målning: ett hus i vacker klassisk arkitektur men mindre till formatet än alla husen omkring.

Fyndigt gjort och exakt fångat. Konstnären Jennifer Saxell kom hit från Kanada, fick se Ystads stolta teater och avbildade sin upplevelse. Det  blev en målning som samtidigt visade, ja, avslöjade den lilla stadens självbild kontra verkligheten, teaterns utbud  av teaterföreställningar och konserter kontra teaterhuset som byggnad.    

Vem skulle idag kunna se och måla Ystads teater i ett så pyttelitet format? På senare år har utbudet av kultur och nöje ökat allt mer, ryktet och anseendet har blivit så stort att även teaterhuset liksom vuxit. Senare betyder tio år, eventuellt med avdrag för en inskolningsperiod. Alltså den tid som Thomas Lantz varit chef med titlarna VD och teaterdirektör för Ystads teater.

Ystads stora teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL / Foto: jorchr

Från hemsidan: ”Sveriges enda 1800-talsteater i sitt slag”. Det första syftar på den klassiska teaterbyggnaden; det andra måste syfta på verksamheten under Thomas Lantz. Med en tjänst på 35 procent vad gäller lön och heltid vad gäller arbetstid har Lantz sett till att Ystads teater fått ett regelbundet utbud, tre till fyra gånger i veckan, av mest musik men även teater. Ofta hyr artister, musikgrupper och andra in sig på teatern men Lantz har dessutom satsat på egna arrangemang.

Besöken av Shakespeare’s Globe-teater och närakonserter med bland andra Nina Persson hör till de arrangemang som Ystads teater haft mod att själv finansiera. Annat som knappast blivit av om inte Lantz varit nyfiken och drivande är jazzkonserterna i caféet och Ystads jazzfestival. Nu slutar Thomas Lantz. Då har politikerna i Ystads kulturnämnd och styrelsen för Ystads teater fattat gemensamt beslut om att teatern ska drivas på ett nytt sätt.

Hur ska teatern skötas? Hur ska det gå? Och inte minst, hur är det tänkt? Inte lätt att svara på men jag gör ett försök. Den tjänst som Lantz haft delas upp i en vd och en teaterdirektör. Den förstnämnda, ansvariga och verkställande direktören ska samtidigt vara kulturchef i Ystad. Men hur kan någon hinna med dessa bägge (två!) arbeten? Vilken kompetens som krävs! Annonsen för det kombinerade kulturchefs- och teater-VD-jobbet kunde ha utformats… ”Sökes: person i 35-årsåldern, ogift, utan barn och med 50 års erfarenhet av alla sorters kultur. Arbetstid: 200 procent.”

Denna  superkulturövermänniskas uppgift blir att, i egenskap av kulturchef, utveckla kulturlivet i Ystads kommun och dessutom, i egenskap av vd för Ystads teater, se till att upprätthålla arbetet efter Thomas Lantz: ha ständig kontakt med kultur- och nöjeslivet, få rätta artister att hyra in sig (och andra att hålla sig borta), hitta egna projekt att riskera teaterns pengar på, vara ett ansikte utåt och helst presentera varje arrangemang från scen, hoppa in i biljettluckan vid behov, och så vidare.     

Det går ju inte. Ingen hinner och orkar. Men Ystads teater ska kanske inte fortsätta att ha ett lika stort kultur- och nöjesutbud som idag? En annan förbryllande fråga är tillsättningen av vd-tjänsten. Ystads kommun anställer förstås kulturchefen. Men innebär det att teaterstyrelsen måste godkänna kulturchefen, eftersom hen också ska bli vd för Ystads teater? Eller tillsätts vd:n av kommunen och teaterstyrelsen får hänga med på tillsättningen?  

Oavsett så innebär det att besluten över den kultur som presenteras på Ystads teater flyttar ett steg närmare kulturnämnden och därmed politikerna. Är det lämpligt, att korta ner avståndet mellan politik och kultur? Lite extra oroande blir det när, som det viskas, detta är en framtida modell även för andra kulturområden…

En besparing för Ystads teater, sägs det också. Det stämmer, om man enbart ser till att nu ska Ystads kommun – inte teatern – betala vd:ns lön. Men, vilket teaterstyrelsen insett, det krävs ju att någon finns på plats för att sköta det dagliga arbetet. Det behövs en operativ teaterdirektör. Hur liten är den tjänsten? Under 35 procent, annars blir det väl ingen eller blott en ringa besparing?

Operativ teaterdirektör är en märklig titel också för en person som inte ska vara konstnärlig ledare och ta egna beslut utan verkställa vad vd och styrelse beslutar. Till exempel, enligt YA i förra veckan, hålla teaterbyggnaden i gott skick (typ se till att inte väggarna flagnar och putsa ljuskronorna?) och administrera artistkontrakt (som hen inte har avtalat och väl knappast kan signera).

Tjänsten som teaterdirektör liknar mer en scenmästare, inspicient eller faktiskt vaktmästare. Men en teaterdirektör bör ju brinna för teatern. Hur får man tag på denna teaterdirektör: ett brinnande teaterhjärta men noll beslutsrätt?

Ystads lilla teater. Creative Commons / Wikipedia / GDFL /  Foto: jorchr

Vänd nu på detta, för jag får lägga in en brasklapp. Enligt utalanden från kulturnämnden verkar det finnas olika åsikter om vd:ns respektive teaterdirektörens arbetsbeskrivning. Enligt kulturnämnden ska kulturchefen/VD:n istället sköta administration och teaterdirektören vara konstnärlig ledare. Hur rörigt kan det bli? Vilket stämmer? Och vem bestämmer?

Min oroliga fråga (säg, vädjan): Hur liten eller stor ska det gå att måla av Ystads teater om tio, femton år?

3 X kortteater:

1. Teater. På teatrar bör teater spelas. Så hur kan det bli mer teater på Ystads teater? Vet inte. Men jag vet att Ystad har två teaterbegåvningar, en nationellt känd och den andra internationellt, att rådfråga. Ofattbart att inte Bror Tommy Borgström är samarbetspartner för Ystads teater och att Sara Chaanhing Kennedy är med och driver den fria teatergruppen Ystads stadsteater är ju som en kritisk krönika.  

 2. Teaterråd. Hur skulle det ens kunna vara möjligt för en teater-vd att känna till allt inom scenkultur: lokalt, nationellt och internationellt? Ystads teaterstyrelse borde genast tillsätta ett teaterråd med representanter för teater, musik och kritik av scenkonst. Ett sätt att ständigt få in nya idéer som kan bygga vidare på och utveckla arvet efter Thomas Lantz.

3. Beslut. Styrelsen för Ystads teater hade möte i måndags kväll. Tillsättningen av en operativ teaterdirektör stod på dagordningen. Kanske eller kanske inte tillsattes tjänsten och man bör också ha beslutat om teaterdirektören ska eller inte ska vara konstnärlig ledare. Eller så sköts beslutet upp…

PS. Nej, teaterstyrelsen tog inget beslut (enligt ovan). Nu ska teaterchef/VD först tillsättas – och hens arbetsuppgifter diskuteras – innan teaterstyrelsen beslutar om den operativa teaterdirektörens uppgifter. Häng med, om du kan!

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat i Ystads Allehanda