Deckarloggfredag med musik: Välkommen tillbaks, Cyrille!

Det blev inte så många konserter för mig på årets jazzfestival i Ystad. Men några – riktigt bra – lyckades jag välja ut och få uppleva.

Och recensera. Som den här med sångerskan Cyrille Aimée, i en snabbrecension ögonablick efter konserten.

***

Ystads jazzfestival
Cyrille Aimée
Var: Ystads teater
När: den 4 augusti kl 16

Bäst: Hennes scatsång med hela kroppen, ja, varje kroppsdel.

Ännu bättre: Mångsidigheten – amerikansk jazz, fransk chanson, sydamerikansk sångpoesi.

Allra bäst: Att Cyrille Aimée återvände till Ystads jazzfestival och bjöd mig – och oss – på detta!

Energiknippe. Professionell i varje kroppsdel. Kameleont.

Fast det sistnämnda betyder inte att hon anpassar sig efter omgivningen. Däremot att hon är både så mångsidig och finkänslig att hon kan växla mellan sång- och musikformer – och bli en sångerska i just den genre som hon bytt till just nu.  

För att börja från slutet: extranumret ”La vie en rose”, den franska chansonen som är mest känd med Edith Piaf.

Först sjunger Cyrille Aimée som Piafs arvtagare. Men så slår David Torkanowsky till på tangenterna. Hårt. Starkt. Och kontrabasisten Matteo Bortone hänger på.

Chanson reser till New Orleans, där Cyrille numera bor, och förvandlas till rhythm & blues och jazz. Vilket tryck! Vilket sväng! Så tillbaks igen, r&b och jazz återgår till  fransk chanson. Konserten från början…

Sex år senare återvänder Cyrille Aimée till Ystads jazzfestival. Gitarristen, som hon hade med förra gången, har bytts mot en pianist, nämnde Torkanowsky från New Orleans.

David Torkanowsky, flygel, Cyrille Aimée, sång / baritonukulele, och Matteo Bortone, kontrabas, på Ystads teater. Foto: Media I Morron I Dag

Genast han slår an en ton, ett par toner, sitt  första ackord, fylls Steinwayflygeln på Ystads teater med just R&B, jazz och latinrytmer.

Tango? Rumba? Betonad baktakt men mer rytmiskt.

Första låten är Sidney Bechets välkända ”Petit fleur”, som får en tydlig karaktär av New Orleans och dess musiktraditioner, betydligt mer än låten hade från början.

Härefter jazz, ”Close Your Eyes”, en jazzevergreen. Nu scattar Cyrille också – och som hon gör det!

Visst scatsjunger hon mer den här gången? I minst varannan låt. Och hon gör det suveränt, scat har blivit hennes specialitet, den ordlösa sången är hon.

Cyrille Aimée föddes i Frankrike med fransk pappa och mamma från Dominikanska republiken. Nu  bor hon alltså i USA.

Allt detta hörs i hennes ordlösa sång, både rötterna och idag. Och syns på henne.

Som om olika rytmer passerar genom hennes kropp, genom varje kroppsdel. Och hon rör sig, dansar till rytmerna med varje kroppsdel: från ögonbrynen ner till midjan, rumpan och benen.

Cyrille Aimée är också sångpoet, på amerikanska, franska och spanska.

Hon har gjort en jazzlåt om att vara på resa långt hemifrån och flera stilla ballader, om ett hus hon byggt i Costa Ricas djungel och en hund som hon passade (eller som passade på henne).

De sistnämnda har spanska texter, där tar hon fram sin baritonukulele och ackompanjerar sig själv.

Amerikansk jazzsångerska. Fransk vissångerska. Sydamerikansk folksångerska. Hon kunde hålla varsin konsert för varje genre och samtliga konserter skulle bli fantastiska.

På Ystads teater bjöd hon på smakprov från alla tre. Betyg: ännu bättre än förra gången.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Musikfredag på Deckarlogg: Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas…

Sara Aldén
A Room Of One’s Own
(Havtorn)

eget rum med jazz. En trio utan trummor, som får musiken att sjunga och spela ännu närmare, mer personligt och närstående.

Röst, piano och bas, jag, du och alla åhörare, samsas i samma rum. Där varje ord och ton synas av den debuterande jazzsångerskan Sara Aldén. Som om hon dissekerat låtarna för att komma längst in och djupast ner i dem. 

En EP, så får skivdebuten ”A Room Of One’s Own” kallas, med sex spår och fem amerikanska standardlåtar. ”Georgia On My Mind” tas två gånger, med olika resultat. Den senare, som avslutar EP:n, är en duett med sång och ödesstämning (tänk Trump och förra presidentvalet) från Daniel Anderssons kontrabas.

Hur spelar pianisten August Björn? Eller snarare, vad spelar han på? Hans toner byter ljud, i ett spår kan det låta som om de kommer ur ett gammalt piano och i ett annar från en storslagen flygel.

Sara Aldén är jazzrummets värdinna. Hon bjöd in oss,  musiker som publik. Aldén presenterar eller serverar låtarna i det skick de har efter att hon bearbetat och knådat dem.

Låtarnas fina melodier, som i ”Very Early” (Bill Evans), ”Nature Boy” (väl mest känd med Nat King Cole) och nämnda ”Georgia” (Ray Charles med många fler), följer självklart med. Fast melodierna är inte viktigast utan hur Aldén inspekterat och analyserat låtarna: sett orden, hört tonerna, låtit dem passera genom hjärna, hjärta och kön.

Just hennes kropp. Dessa amerikanska standards är nu Sara Aldéns egna. De blev som de aldrig varit.

Hon är en definitiv jazzsångerska, hennes jazztolkningar blir existentiella utforskanden av livet. Hennes – och ju mer och nära jag lyssnar – också mina. (Och dina?) Ska vi dessutom prata musikaliska, så visst blandas svenska folktoner ibland med amerikanska jazztoner?

Sara Aldéns EP är ett glödande, ja, glödgat visitkort. Mer mer mer, utropar jag. Nu strax genast! Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Lira

Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson