En plats av ingenting

Så nära Kristian Lundberg stod jag inte att jag kan skriva en minnestext om honom. (Och hade vi varit närmare varann hade jag kanske inte velat skriva någon minnestext.)

Men han var på något sätt en del av mitt liv, jag var en av dem som han tydligen höll regelbunden men sporadisk kontakt med. Och vi träffades många gånger, från de första gångerna på 80-talet då jag jobbade åt/på Radio Malmöhus och envist försökte få den poetiska Malmöligan att samlas – samtliga! – någon enda gång i ett radioprogram.

Det gick ju inte. Det lyckades aldrig. Och Kristian Lundberg var den som aldrig någonsin infann sig.

Vi möttes också som medarbetare på Kvällspostens kultursida. Under en middag som Stephan Linnér ordnade för oss kulturfrilansare lovade Kristian att skriva in mig i sin nästa deckare, med namn alltså. Men han skrev ju aldrig någon ny deckare! Jo, efter flera år och då fanns jag med, som ett förbiskymtande namn.

Jag tror jag läste allt han skrev i bokform, några böcker recenserade jag. Men det kändes konstigt att recensera en enstaka bok, oavsett om det var poesi eller prosa, för varje ny bok var ett nytt kapitel i Kristian Lundbergs eviga… ja, vad ska jag ska kalla det… dagbok, roman, en allt tjockare diktsamling eller självuppgörelse… en uppgörelse med sig själv och livet, Gud och olyckans barn.

Som en smärta i hjärtat, en evig smärta i hjärtat. Jag tror det var där vi möttes, i den smärtan, som kom ur olika men ändå snarlika liv. Jag var ju äldre, tjugo år äldre, men denna smärta känns likadan genom generationer, tydligen. Nej, ska inte skriva mer, fixar inte riktigt det här, här nedanför finns den sista recensionen jag skrev… ja, egentligen om Kristian Lundberg lika mycket som av hans diktsamling.

Några rader ur en sång som kom ur gitarren i morse:

Det blåser från himlen idag / så ljumt som en bris kan va´ / det blåser för dig / och det blåser för mig / det är precis som det ska

Och Gud ta emot ta emot / dina trasiga barn / när det blåser / från himlen idag

 —-­­­————————————————————————————

Kristian Lundberg
En liten bok om kärlek
(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

”Jag” (= han) stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Musikfredag: Brustna kampsånger

Franska Trion
I väntan på Jan Myrdals död
(Egen utgivning)

Jazz eller i alla fall jazzigt. Så brukar Franska Trions musik beskrivas. Ibland stämmer det. Men knappast på albumet med musik från dokumentärfilmen ”I väntan på Jan Myrdals död” om författaren Jan Myrdal och hans mecenat Lasse Diding. Här tolkas visor och sångpoesi, närmare bestämt politiska visor och kampsångpoesi.

Du såg kanske filmen på teve (eller bio) och hörde delar av musiken? Högst passande filmmusik, tyckte jag. Men jag tycker också att dokumentärfilmarna slarvade bort musiken – den användes för lite. Franska Trions tolkningar är ju geniala, tänkte jag då jag såg filmen. Måste skriva och höra med Matti Ollikainen, trions ledare, sångare och pianist, om han menat så…

Nej, påstod Ollikainen. Tanken hade blott varit att arrangera och framföra sångerna så bra som möjligt. Fast han är en lurig jäkel så vete tusan ändå! I mina öron har  Matti Ollikainen med hjälp av Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo, trummor, brutit sönder melodierna så att resultatet blivit ”trasiga toner” (också titeln på Ollikainens självbiografi).

Som när Ulf Lundell bytte arbetarkamp mot arbetarkramp. Franska Trions tolkningar av Arbetets söner, Internationalen och 1 maj är inte segervissa kampsånger på marsch utan porträtt av fattiga människor som trots sin ynkedom kämpar för sina rättigheter, för sin rätt att leva. Mer trasproletariat än proletariat.  

Lyssna på (min favorit) 1 maj-sången: ett så varmt och ömt porträtt av människorna i ett förstamajtåg – med dansanta latinrytmer dessutom! För att visa att jag hört rätt (och han själv är en lurifax) har Ollikainen tillfogat några egna, nya ”kampsånger” – som Om oss alla unga och Sossemarsch. Albumet innehåller dessutom instrumentala versioner av låtarna.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggfredag: Kristian Lundberg berättar vidare

Kristian Lundberg

En liten bok om kärlek

(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

Han stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar